Därför säger vi nej till samkönade äktenskap

heart-1721592_960_720

Någon har sagt, att för att få ett lyckat äktenskap måste man tro minst lika mycket på själva idén om äktenskapet som man tror på den man gifter sig med. Äktenskapet är ungefär som demokratin. Om folk inte tror på den, så urholkas den och upphör att fungera. Vad består då äktenskapets idé av? Äktenskapets kärna är ett livslångt löfte om sexuell och relationell trohet. Men vad är poängen med det? Varför är ett sådant löfte viktigt? Varför livslångt? Om en man och en kvinna är fertila kommer deras sexuella samliv leda till att nya människor blir till. Det är på många sätt fantastiskt, men vanligtvis också en ganska ansträngande historia. Det är ett stort ansvarstagande som helt plötsligt läggs i kvinnans och mannens knän, bokstavligt talat.

Frestelsen att på olika sätt fly bort från det ansvaret kommer i vanliga fall som ett brev på posten. Det är en frestelse som tar sig otaliga uttryck. Men det som håller ihop bilden – när den hålls ihop – är kärlek. Barnen börjar sina dagar med en naturlig och stark kärlek till sina föräldrar. Det är en kärlek som säger till föräldrarna ”älska mig!” och ”älska varandra!”. Barnen vill ha båda sina föräldrar. Och barnen vill ha harmoni mellan föräldrarna. Barnen vill helt enkelt att alla i familjen ska tycka om varandra – nu och alltid. Det är inte en önskan som försvinner med åren, även om barnen naturligtvis blir mindre beroende av föräldrarna. Som en röd tråd går kärleken mellan alla i familjen. Även om denna kärlek kan ansträngas, bytas ut mot besvikelse, och till och med trasas sönder, så är kärleken ändå utgångspunkten och ”normen” i en familj.

Kärleken i en familj är förstås ofta en känsla. De flesta föräldrar älskar sina barn så mycket att det nästan gör ont. Men kärleken måste också vara en idé om att man vill den andre väl, parat med en viljemässig överlåtelse till detta. Viljan, inte känslan bör vara styrande för kärleken. Det är därför man kan välja att ”älska tills döden skiljer oss åt”. Det är denna kärleksvilja som varje äktenskap måste vila på, om det ska vara ett stabilt äktenskap. Och det är endast en sådan robust vilja som motsvarar barnens självklara önskan att familjen ska hålla ihop som en familj. Det är för att ge denna vilja det starkas möjliga uttrycket, och så att säga cementera den, som äktenskapets kärna är ett löfte. I de flesta kulturer tolkas detta löfte som ett heligt löfte, ett löfte inför människor och Gud. Det är inte ett godtyckligt löfte, utan ett löfte som matchar barnens naturliga kärlek till föräldrarna och följaktligen barnens önskan om att föräldrarna ska hålla ihop. Biologin, barnens naturliga kärlek och föräldrarnas val att älska smälter samman i det traditionella, monogama, heterosexuella äktenskapet.

Poängen med äktenskapet är att göra den viljemässiga överlåtelsen mellan mannen och kvinnan maximalt stark. Äktenskapslöftet blir den bärande balken som familjebildningen vilar på. Men för att så ska ske måste de två som gifter sig själva förstå detta, tro på det och viljemässigt överlåta sig åt det. Tar man inte löftet på fullaste allvar så förstår man inte vad man gör. Då tror man inte på äktenskapets idé. Här finns det nog många som gifter sig utan att förstå vad de gör. De kanske tror att de avger ett allvarligt menat löfte, eftersom de känner en genuin förälskelse. Men förälskelsen är så överväldigande att de inte ens tror sig behöva involvera viljan. Viljan kommer liksom inte med i beräkningen. Och den dag förälskelsen inte längre finns där, tänker man att själva villkoret för äktenskapet nu ändrats så radikalt att man har rätten att skilja sig, för att på nytt ”hitta kärleken”. Man har då i grunden missförstått äktenskapets idé.

Eller så tar trötthet, stress, orealistiska förväntningar, besvikelser och frustration ut sin rätt – och så vill man inte vara med längre. Löftet blir som bortblåst, för ”jag lovade ju inte något som skulle innebära att jag skulle bli olycklig för resten av livet!” Eller var det inte just det man gjorde? Lovade man inte ”i nöd” – eller som den engelsktalande världen säger ”i sjukdom”, ”i fattigdom” och när det blir ”värre”? ”Det var ju bara en fin ceremoni – och jag tänker inte kasta bort mitt liv bara för några ord i en ceremoni!”. Nej, just det. Man trodde aldrig på äktenskapets idé.

Som du säkert förstår om du läst så här långt, så är tron, åtminstone den robusta tron, på äktenskapets idé något ganska ovanligt i vår tid. Vi lever i en extremt individualistisk och njutningsinriktad kultur som odlar minst sagt orealistiska förväntningar om vad livet har att ge. Ett livslångt löfte om relationell och sexuell trohet i ”nöd och lust” passar in ganska dåligt i en sådan kultur. Blir min hustru förlamad i en bilolycka en månad efter bröllopet, så är mitt löfte att stå vid hennes sida, stötta henne, och älska henne tills döden skiljer oss åt. Många tuffa år ligger framför. Kärleken sviker inte. Det är denna sorts kärlek man lovar när man gifter sig. För det är denna typ av kärlek som är den enda som matchar det man ger sig in på när man påbörjar en sexuell relation som kan leda till barn. Det är därför exklusiv sexuell trohet hör till äktenskapets idé. Det hör ihop som ett paket.

Vi i Kristna Värdepartiet tillhör de som fortfarande tror på äktenskapets idé. Vi tror att det är en god idé, ja en nödvändig idé, för ett gott samhälle, i synnerhet för att få en så god uppväxtmiljö som möjligt för barnen. Kärleken kommer att få sig många törnar. Därför måste den vara fast förankrad i ett heligt löfte som båda parter betraktar som just ett heligt löfte.

Vi vet att många betraktar oss som hopplöst naiva. Vi vet att ”verkligheten ser inte ut så”. Men för oss handlar det om en norm. Det är detta vi är förpliktigade att sikta på. Det är detta äktenskapet betyder. Därför är vi emot sambolagstiftningen – som inbjuder män och kvinnor att bilda familjer utan den robusta överlåtelse som de själva och deras barn skulle må allra bäst av (icke förvånande spricker också samborelationer oftare än äktenskap). Det är därför vi är emot skilsmässolagar som gör att man kan skilja sig lätt och snabbt. Vi är inte enbart emot abort därför att varje abort dödar en liten människa, utan också för att abort fungerar som en utväg bort från överlåtelse.

Det är i ljuset av detta som man måste förstå vårt motstånd mot samkönade äktenskap. För oss blir en sådan omdefinition av äktenskapet bara ytterligare en spik i äktenskapets kista. Det blir bara ytterligare ett led i den uppluckring av äktenskapets idé – en idé som vi faktiskt tror på, och som vi menar att hela samhället borde tro på. För ytterst sett handlar det om barnen. Äktenskapet som institution, som en del av samhällets sociala infrastruktur, är till för att få föräldrarna att överlåta sig till sin maka/make och till sin familj, lika helhjärtat som barnen betraktar den självklara enhet de kallar ”mamma, pappa, barn”. Det handlar om att med vår kultur skydda de mest basala relationerna; de mellan föräldrarna sinsemellan och mellan föräldrarna och barnen. Och här blir biologin i högsta grad relevant.

Äktenskapet gäller därför endast den sortens relation som i princip har den biologiska möjligheten att skapa sådana enheter. Det gäller även ett heterosexuellt par som inte kan få barn. Deras relation är på alla sätt gjord för barn. Den biologiska förmågan att få barn är skadad hos mannen eller kvinnan, eller båda, men de adopterar ett barn är det helt i linje med deras den naturliga förmåga de borde haft. Det är rätt sorts relation för barn. Barnet får då en mamma och en pappa – en förälder av vardera kön, och som därmed har förmågan att komplettera varandra på det sätt ett barn har rätt att förvänta sig av sina föräldrar.

Men detta gäller inte ett homosexuellt par. De kan vara helt fertila. Det är istället deras relation som är principiellt infertil. De kan få barn – men aldrig med varandra. På grund av den sortens relation de ingått har de valt bort den biologiska komplementaritet som är en förutsättning för att barn ska bli till. De har också valt bort den psykologiska komplementaritet som kan ge barnen den bästa möjliga uppväxten. Vi tror att barn behöver en mamma och en pappa. Vi är övertygade om att detta motsvarar djuppsykologiska behov hos barnet. Vi tror att biologi och psykologi har en intim relation till varandra. Precis som barn behöver manligt och kvinnligt för att ens börja existera, behöver de manligt och kvinnligt hos sina närmaste vårdare, för att växa upp som psykologiskt hela och välfungerande individer. Detta betraktar vi som en rättighet barn har.

Vi accepterar därför inte samlevnadsformer som redan i utgångsläget bryter mot detta ideal. Barn existerar inte i första hand för att fylla vuxnas behov. Barn har förtur. Därför måste alltid adoption ses som en nödlösning. Adoption av barn får aldrig bli en nödvändig och krävd ingrediens i en ny definition av familj och äktenskap. Då har man rent strukturellt satt barnens behov på undantag. Det kan aldrig vara acceptabelt.

När det gäller adoption ska man alltid försöka återställa det som barnet förlorat – en mamma och en pappa. Att sikta på något annat är fel mot barnet. Barnets rättighet till en så hel familj som möjligt frontalkrockar med äktenskapsdefinitioner som enbart utgår från vuxnas önskemål. Det är inte konstigt att samkönade äktenskap har blivit möjligt i en kultur som tappat bort äktenskapets idé. För många – kanske de flesta – har äktenskapet blivit en fin ritual utan djupare betydelse. Så varför skulle inte gayrörelsen kunna använda denna ritual i sin kamp för att normalisera den homosexuella livsstilen? Det är begripligt, men ändå tragiskt. För det är de minsta som kommer att få betala det högsta priset för ett samhälle som omdefinierar äktenskapet efter vuxnas önskemål och självdefinierade ”rättigheter”.

ljk

Mats Selander, ordförande Kristna Värdepartiet

Publicerat i Familjen

Nordiskt försvarssamarbete

island.jpg

I en gemensam artikel fredagen den 10 april 2015, gick försvarsministrarna i Sverige, Finland, Norge och Danmark samt Islands utrikesminister ut och redovisade sina planer på ökat militärt samarbete länderna emellan. I deklarationen motiverar ministrarna det fördjupade samarbetet med att ”vi måste förhålla oss till Rysslands handlande, inte till Kremls retorik”. Man anser att Ryssland har visat att det är ”redo att använda militära medel för att uppnå sina mål, även när det innebär brott mot internationella folkrättsliga principer”.

Det ryska utrikesdepartementet svarade i en kommuniké två dagar senare att det som oroar Moskva mest är att Sverige och Finland tenderar att mer och mer närma sig NATO. Utrikesdepartementet i Moskva anklagade även de nordiska länderna för att ha slagit in på en antirysk kurs. Ryska UD hävdar också att allmänheten i Norden har utsatts för en aggressiv, underförstått antirysk, propaganda på senare tid. I själva verket är det tvärtom. Anti-svensk verksamhet är ofantligt stor i ryska medier.

Men Natos högsta politiska ledning välkomnar ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete. Den fristående ryske militärexperten Alexander Golts sade att Moskvas värsta farhågor håller på att besannas, men att Ryssland inte kommer att svara med militära medel. Jag hade hellre hört det från Natos generalsekreterare, men OK. Fyra punkter i det fördjupade nordiska samarbetet:

  • Fler gemensamma övningar.
  • Gemensamt industrisamarbete även i försvarssammanhang.
  • Gemensamt utbyte av underrättelseinformation.
  • Gemensam bearbetning av cybermaterial.

Det som kan sätta käppar i hjulet för ett nordiskt försvarssamarbete om inte Island ges utrymme och bistånd att bygga upp ett eget försvar såg vi hända i augusti 2015. Ryssland hade beslutat att stoppa import av bland annat isländsk fisk. Handelskonflikten med Ryssland har väckt debatt på Island. Flera tunga isländska politiker, även ministrar, har ifrågasatt om deras lilla exportberoende land faktiskt har råd att fortsatt stötta övriga Västländers sanktionspolitik mot Ryssland. Fisket står för runt 35 procent (2017) av all export från Island och Ryssland är den näst största marknaden för isländska fiskprodukter. Därför drabbades hela den isländska ekonomin av att Ryssland den 13 augusti 2015 beslutade att stoppa importen av mat från Island, som riktat straff för att islänningarna stod bakom EU:s sanktioner mot Ryssland trots att Island inte är EU-medlem.

Men man ska komma ihåg att Island idag är ett modernt land med en modern industri, främst inom aluminiumtillverkning på grund av deras goda tillgång på billig energi, i form av geotermisk energi och vattenkraft. Island är Europas centrum för aluminiumtillverkning. Men även eko-turismen och bioteknikindustrin är stora på Island.

EU:s sanktioner mot Ryssland inbegriper bland annat finansiering av ryska banker som staten kontrollerar, ett vapenembargo samt begränsningar för export till den ryska energisektorn.

Ukraina, Albanien, Montenegro och Liechtenstein har hamnat på Rysslands svarta lista av liknande skäl som Island. Rysslands svarta lista är Rysslands svar på EU:s sanktionspolitik. En regeringskälla i Reykjavik uppgav att preliminära siffror tydde på att det ryska importstoppet kommer att kosta Island 3 procent av landets totala export och 1,5 procent av BNP. Ryssland hade dittills köpt nästan hälften av all makrill som exporteras från Island. När den marknaden stängdes försökte Island i stället få EU att minska sin 18-procentiga tull på isländsk makrill. Tullavgiften har kommit till som en effekt av ”makrillkriget” där Island har haft svårt att komma överens med EU och Norge om makrillkvoter i Nordatlanten.

Eftersom Island tar emot det här slaget för att de stödjer EU:s handelssanktioner mot Ryssland är det bara naturligt att be om flexibilitet och att de här tullavgifterna minskas. ”När det gäller de här [ryska] sanktionerna finns det nog inget annat land i Europa som drabbas så hårt som Island. Vi som organisation försöker att inte hamna mitt i en internationell dispyt, men vi måste på något sätt minimera effekterna av det här” (Kolbeinn Árnason chef för det isländska fiskets branschorganisation SFS. Källa; SR;Ekot).

Tyvärr så är den isländska befolkningen så liten och därmed de isländska aktörerna så fåtaliga, att det blir svårt att hitta aktuell och korrekt information på nätet direkt från källan, om vad som händer på och med Island, på ett språk som man (jag) förstår – svenska eller engelska. Det kan därför hända att frågan har löst sig för Islands del sedan 2015, men att detta inte har spridit sig utanför Islands gränser.

klang

Roger M. Klang
försvarspolitisk talesperson

Publicerat i Uncategorized

Därför har Kristna Värdepartiet den bästa ekonomiska politiken

piggy-2889042_1920

Alla är överens om att en fungerande ekonomi är avgörande för ett samhälle. Men vad är ekonomi egentligen?

Termen ekonomi kommer från klassisk grekiska oikos, ”hus”, och nomos, ”lag”), och betyder alltså ”lagen om hushållande av resurser”. Enkelt kan man säga att ekonomi är läran om att hantera tillgängliga men begränsade resurser i relation till den totala mängden önskemål och behov. Den svenska termen ekonomi används i vardagligt tal i mycket vid bemärkelse och kan syfta både på system för resurshantering såväl som det vetenskapliga studiet av sådana system.

Vad är det som får en ekonomi att växa? Om det handlar om att hushålla med begränsade resurser är det lätt att tänka att tillväxt alltid måste nå en absolut gräns eftersom begränsade resurser är just begränsade. Men det är ett tankefel. Tillväxt och ökat välstånd kommer alltid att ske så länge samhället presterar en överproduktion som investeras i ytterligare produktionsökning samtidigt som människor specialiserar och utnyttjar komparativa fördelar. Samma resurser kan återanvändas eftersom våra önskemål och behov ändras alltefter som den teknologiska och ekonomiska utveckling fortskrider. Tidigare hade vi behov av specialister på att laga hästvagnar, men inga behov av programmerare, idag har vi inte behov av specialister på hästvagnar, men däremot behov av programmerare. Den metall som tidigare ingick i hästvagnar används idag istället i bilar och flygplan. Exemplen på hur samma resurser återanvänds är otaliga och visar att det som hindrar tillväxt inte har att göra med begränsningen av resurser i sig utan hur resurserna används och utvecklas.

Motorn i ekonomisk utveckling är den fria marknaden. Den fria marknaden är inget som påtvingas oss utifrån. Den existerar inte i sig själv, utan består i att du och jag ingår avtal för att utbyta varor och tjänster därför att vi båda har nytta av det. Den fria marknadens effekter är en biprodukt av människors fria val. Du och jag kommer överens om priset för en vara/tjänst av den enkla anledningen att en av oss är beredd att betala ett visst pris för varan/tjänsten samtidigt som den andre är beredd att avyttra varan/tjänsten för den vinsten. En konsument är beredda att betala ett visst pris för en tjänst/vara därför att konsumenten anser att varans/tjänstens värde överstiger priset och säljaren är beredd att sälja varan för det priset eftersom vinsten överstiger produktionskostnaden eller det värde säljaren anser varan/tjänsten har för honom. Av detta följer en mycket grundläggande ekonomisk lag: nämligen att en vara/tjänst bara kan bidra till högre välstånd hos befolkningen om den för målgruppen – köparna – har ett värde som överstiger produktionskostnaden. Det betyder att det alltid är en ekonomisk förlust för oss, folket, alltså både för köpare och säljare, om en tredje part (staten) lägger sig i och bestämmer priset. De statliga subventionerna får tjänsten/varan att framstå som mer prisvärd än den är, vilket leder till en artificiell efterfrågan. Samhället, alltså vi – folket, tvingas därför att avsätta resurser via skatten för att producera tjänsten/varan, till kostnader som inte alls motsvarar dess verkliga värde. Ty det verkliga värdet hos en vara/tjänst bestäms av två saker: den mellanskillnad mellan produktionskostnad och vinst som säljaren anser vara acceptabel och det pris köparen är villig att betala för tjänsten/varan.

Den statliga inblandningen är inte bara hämmande för den ekonomiska utvecklingen utan rentav kontraproduktiv och består alltid av samma felslut: att inte räkna konsekvenserna för alla parter i samhället och/eller inte räkna de långtgående konsekvenserna. Ett bra exempel är de miljarder som slösas på olika arbetsmarknadsåtgärder som till exempel Arbetsförmedlingen ägnat sig åt (Jobb- och utvecklingsgarantin, anställningsstöd, AMS-jobb, Aktivitetsgarantin, Plusjobb, Instegsjobb, Nystartsjobb, OSA-anställning, friår, jobbklubb, särskilt anställningsstöd, beredskapsarbete, nyfriskjobb, förstajobbet). Det som händer är att massor av resurser används för att skapa artificiella jobb i hopp om att på sikt minska arbetslösheten.

Problemet med detta är inte bara att detta är ett stort skatteslöseri och att samtliga utvärderingar visat att sådana åtgärder inte alls minskar den verkliga arbetslösheten.[1] Det leder också till att antalet verkliga jobb minskar, vilket man kan förstå ut helt utan någon vetenskaplig undersökning. Gör ett enkelt tankeexperiment och tänk dig att världen bara består av 12 personer varav endast två – Kalle och Olle – är arbetslösa. De andra har jobb och resurser. En av personerna (staten) tar nu resurser av de tio andra för att dels bekosta sitt eget arbete (det vill säga arbetet att ta pengar från de andra och administrera dem) och dels för att skapa artificiella jobb åt Kalle och Olle som egentligen inte är efterfrågade utan enbart är till för att minska arbetslösheten. Det som händer här är inte bara att inga verkliga jobb skapas utan dessutom förhindras skapandet av nya, riktiga jobb. Man glömmer att de övriga nio personerna har fått mindre resurser att investera som kunde ha utvecklat deras verksamhet vilket skulle ha skapat fler verkliga jobb! En granskning visade att arbetsförmedlingen slösat bort 70 000 miljoner som till och med hamnat i organiserad brottslighet.[2] Det värsta är att detta bara är en del av skatteslöseriet och det finns inte här utrymme att gå in på ett så stort ämne.

En vanlig marxistisk myt som omhuldas av socialister är att höga skatter och en stor välfärdsstat är bra för de minst bemedlade. Men inget kan vara längre från sanningen. Höga skatter leder till sämre ekonomiskt välstånd, mindre arbeten och mindre resurser att använda till sjukvård och annat för de som har det sämst ställt. När ett land får sämre välstånd är det alltid de sämst bemedlade som först råkar illa ut.  Sverige är självt ett bra bevis för detta – oaktat alla floskler om den ”svenska modellen”.  Vi betalar över 70% i skatt(!) och trots det har vi ett nedrustat försvar, en skola i katastrofläge, ett polisväsende som inte fungerar, och socialvård och sjukvård med allvarliga problem. Den som är rik kan alltid införskaffa privata alternativ för att hjälpa sig själv, men det kan inte den som är fattig. Forskning och statistik visar i själva verket att Sveriges stora stat alltid varit kontraproduktiv för svensk ekonomisk utveckling.[3] Stora forskningsöversikter visar att det generellt gäller att ju högre skattetrycket är, desto lägre är den ekonomiska tillväxten.[4]

Vem tror du lider mest av detta, de fattiga eller de rika? De rika har alltid möjlighet till skatteplanering och skatteflykt just därför att de äger stora resurser. Det har inte de fattiga. Kristna Värdepartiet är ett parti som har ett särskilt hjärta för de svagaste i samhället och just därför är vi så mycket emot socialismen. Den ideologin är den värsta tänkbara för alla, men främst för de som har det sämst ställt. Kristna Värdepartiet baserar sin ekonomiska politik på verkligheten – att den fria marknaden består av människors val och att marknaden mellan människor mår bäst av att helt lämnas ifred från en klåfingrig stat. Problemet idag är att politiker med sina ständiga och godtyckliga, regleringar, subventioneringar, bidrag, skattehöjningar och byråkrati helt slår ut de fria marknadskrafterna, vilket inte bara motverkar den generella ekonomiska utvecklingen men också förhindrar kreativitet och entreprenörskap. De politiker vi har idag vill gärna inpränta i oss att den stora ”välfärdsstaten” gör oss oberoende och fria, fastän de höga skatterna i själva verket inte bara motverkar ekonomisk utveckling utan också gör oss livegna åt staten och beroende av byråkratiska myndigheter.

Denna insikt utesluter inte nödvändigtvis att samhället kan förse medborgare med något slags grundläggande skyddsnät. Poängen är att systemet måste ha stabila ramar, lika regler för alla aktörer och att ramarna är tillräckligt vida så att enskilda aktörers kreativitet inte hämmas. Skulle skattepengar enbart gå till de grundläggande ramarna (försvar, utbildning, polisväsende, infrastruktur, sjukvård) utan skatteslöseri och kontraproduktiva statliga styrningar så skulle ett totalt skattetryck på max 30%, till skillnad från idag över 70%, vara fullt tillräckligt för att ge bättre ramar samtidigt som det ger förutsättningar för ekonomisk frihet och tillväxt.

Summa summarum, en ekonomisk politik med mycket vida men starka ramar inom vilka det råder ren Laissez faire-ekonomi är optimalt; ett sådant system ger både trygghet och frihet och de bästa förutsättningarna för ekonomiskt välstånd. Det enda parti som driver en sådan ekonomisk politik är Kristna Värdepartiet.

andre j

André Juthe
Ekonomisk talesperson

 

 

 

[1] https://www.arbetsvarlden.se/ny-forskning-dalig-effekt-av-aktiv-arbetsmarknadspolitik/; se också; Sanandaji (2016).

[2] http://www.ifn.se/wfiles/wp/wp858.pdf

[3] http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=161101020957

[4] https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1467-6419.2011.00697.x

 

Publicerat i Uncategorized

Vem tillhör barnen – föräldrarna eller staten?

lifestyle-3238401_1920.jpg

Efter det att Socialdemokraterna på sin partikongress  lanserat sin hårda, totalförbjudande linje gentemot religiösa friskolor, hakar nu också LO på tåget. Fackföreningsbasen Karl-Petter Thorwaldsson skriver på LO:s officiella Twitter: ”Det är ingen rättighet att pådyvla våra barn föräldrars trosuppfattning. Vi ska inte ha religiösa friskolor.”

Förutom det klumpiga påhoppet att religiösa föräldrar ”pådyvlar” sina barn sin trosuppfattning – som om inte all fostran, religiös eller sekulär, innebär att föräldrarna eller skolan förmedlar värderingar och trossystem till barnen – är det uppseendeväckande och avslöjande att Thorwaldsson kallar barnen ”våra”, som om han och den politiska maktapparaten skulle äga de barn som växer upp i Sverige.

Få föräldrar uppfattar nog sina barn som statens, som individer vilka Thorwaldsson och andra makthavare i det offentligas tjänst ska ha tillgång till och fatta viktiga beslut om rörande deras uppväxt och fostran. Den naturliga lagen, som all rätt bör grundas i, lär oss att barnen är föräldrarnas ansvar, bekymmer och glädje. Själva skapelsen och naturens ordningar skänker oss insikten att barnet har sitt upphov i sina föräldrar, att det är hänvisat till sin moders bröst för överlevnad och genom dessa inrättningar förstår vi skapelsens lag, att föräldrarna har rätt och plikt att fostra sina barn. De ska inte överlämna detta ansvar åt någon annan och ingen överhet äger rätt att tillskansa sig detta ansvar.

I totalitära stater som Sovjetunionen och Nazityskland kränkte den politiska överheten föräldrarätten och påtvingade alla i det uppväxande släktet indoktrinering av den kommunistiska respektive nazistiska ideologin. Det var mot bakgrund av dessa erfarenheter Europas juridiska expertis och ledande politiker efter andra världskrigets mardröm formulerade det skydd mot förtryckande och totalitära stater som i gällande Europakonvention ålägger varje land att ” …respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” I förarbetena till denna lag kan följande läsas som motivering till dess nödvändighet: ”Vi känner alla till undertryckandet av fria eller privata uppfostringsinstitutioner, fordran på alla föräldrar att placera sina barn i statens uppfostringsinstitutioner, där de får den utbildning som föreskrivs av staten.” Man ville förhindra att de upprörande brott mot föräldrarätten och den allmänna rättfärdigheten, som man nyligen bevittnat i de totalitära staterna, någonsin skulle upprepas.

Det är mot bakgrund av ovanstående mycket oroande att Thorwaldsson, i sitt angrepp på föräldrarätten – närmare bestämt rätten att ge sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med den egna religiösa övertygelsen – talar om ”våra barn” i betydelsen statens barn. Det är att kränka en medfödd, självklar och helig rätt.

Nej, Karl-Petter Thorwaldsson, de barn som föds och växer upp i Sverige är inte dina eller statens, utan föräldrarnas!

talespersoner
Lars Borgström
Utbildningspolitisk talesperson

Publicerat i Familjen, Utbildning för barn

De tre avgörande åren i Mellanösternkonflikten

gilbert-checkpoint-837909_1920Den palestinska befrielseorganisationen, PLO, bildades 1964 med uppmuntran av Arabförbundet. Sexdagarskriget utbröt 1967. Det hann alltså gå tre år mellan PLO:s bildande och Sexdagarskriget, 1967. Tre år som är så avgörande för att förstå att det ligger en hund begraven i det arabiska ledarskapets grund för att bilda en stat och att få fred i Mellanöstern.

Man kan än idag läsa PLO:s stadgar från 1964, som skiljer sig något från dagens stadgar, som skrevs om efter Sexdagarskriget. Ser ni – det är något med de där tre åren. Varför skriva om stadgarna efter kriget? Vad var skillnaden före och efter?

PLO:s originalstadgar är annars exakt desamma som dagens stadgar, förutom artikel 24. När stadgarna skrevs 1964 valde man att specificera exakt vad som omfattade Palestina – men också vad som INTE omfattade Palestina.

Article 24: This Organization does not exercise any territorial sovereignty over the West Bank in the Hashemite Kingdom of Jordan, on the Gaza Strip or in the Himmah Area…

Artikel 24: Denna organisation (PLO) utövar inte någon territoriell suveränitet över Västbanken, i det hashemitiska kungariket Jordanien, på Gazaremsan eller i Himmahområdet…

Från arabiskt håll gjorde man aldrig något försök att bilda en palestinsk stat på Västbanken. Den jordanska myndigheten vägrade, med motiveringen att området var deras – jordanskt. Inte heller i Egypten kom frågan upp om att bilda en palestinsk stat i Gaza. Inte nog med det. Araberna som bodde på Västbanken hade jordanska pass.

Så kom kriget 1967. När kriget var slut såg kartan annorlunda ut. Nu innefattade Israel även Gaza, Västbanken och Sinai-halvön. De människor som bodde i Västbanken blev statslösa, då Jordanien förklarade deras pass ogiltiga(!). De araber som flydde från Västbanken till Jordanien vägrades medborgarskap. Många av dem bor fortfarande i flyktingläger i Jordanien – och de är, enligt jordansk lag, förbjudna att få arbete eller att bli jordanska medborgare. Varför talar man aldrig om detta? Hur skulle det se ut om vi behandlade flyktingar likadant här i Sverige? Eller ännu värre – om vi gjorde så mot våra egna? Vad är det för tankesätt bakom detta?

Åter till stadgarna:

När vi idag läser om konflikten i nyheterna, får vi höra om ”de palestinska områdena”. Hur gick det tekniskt till när områdena blev deras? Och dessutom menar det palestinska ledarskapet att det är det största hindret för fred att judar bosätter sig i detta område – som de inte ens menade var Palestina, enligt 1964 års stadgar.

Så var ligger hunden begraven, som jag skrev om tidigare? Jo, om man jämför stadgarna från 1964 med de nu gällande stadgarna, som skrevs efter 1967, kan man konstatera en väldigt viktig sak. Den palestinska myndighetens, samt Arabförbundets, mål är att bilda en stat i det som idag är Israel. Israel skall alltså raderas från världskartan. Ingenting annat! Den enda judiska staten i hela världen skall upphöra att existera. Egypten erbjöd palestinierna att bilda en stat i Sinai-halvön (det som stadgarna menade var Palestina), men de avböjde. Varje gång något arabland försökt hjälpa palestinierna med territorium till ett bildande av en stat har svaret varit nej. Varje gång israelerna erbjudit palestinierna land mot fred, har det blivit ett nej – med ett undantag. En gång har man tackat ja till land, Gaza – men det blev inte fred, utan situationen förvärrades.

Så vad blir slutsatsen av detta? Jo, det finns ett palestinskt ledarskap, vars stadgar säger att Israel ska upphöra att existera, samtidigt som retoriken blir allt mer hätsk.

Som nu senast när President Mahmoud Abbas berättade, inför Fatahs Revolutionära Råd i Ramallah, att han inte avser att avsluta sitt liv som en ”förrädare” genom att underteckna något avtal med den judiska staten som inte lever upp till palestinska ambitioner och krav. Med andra ord menar han att man är förrädare om man undertecknar ett fredsavtal med Israel. Kraven är ju stadgarna – och där finns inget utrymme för Israel. Förräderi om man vill ha fred? Känns det här som en vettig förhandlingspartner? Nej, inte enligt mig.

Med detta som bakgrund kanske det inte är så svårt att förstå varför vår socialdemokratiska regerings utrikesminister är den enda europeiska utrikesminister som inte har inresetillstånd till Israel? Socialdemokraterna hävdar ju, av hela sitt hjärta, att det palestinska ledarskapets parti, Fatah (PLO), är socialdemokraternas ”kära systerparti” – samtidigt som Mahmoud Abbas tillåts säga saker som t.ex: ”Vi välkomnar varje droppe blod som spills i Jerusalem. Detta är rent blod, blod på väg till Allah.” Man stödjer alltså ren och skär islamism – på det judiska/israeliska folkets bekostnad.

palle

Inte undra på att ett Facebook-inlägg, som jag skrev förra året, hittills delats över 2180 gånger. Det är nästan skickligt omdömeslöst av LO-basen, Carl-Petter Thorwaldsson, att posera med palestinska representanter, iförd deras halsduk med logotype – och framför en bild av terroristen, Yassir Arafat, samt ännu en logotyp, där Israel är raderat och ersatt med Palestina. Omdömeslöst eller okunnigt. Eller medvetet. Men då är det också anti-judiskt. Och det finns ett annat ord för det: antisemitiskt.

pt

Patrik Tikkanen
Utrikespolitisk talesperson

 

Publicerat i Sverige och världen

Barnomsorg med mångfald eller enfald?

green-grass-1506135_1920Parkleksepoken

Milan hette parkleken som låg närmast mitt barndomshem i en förort söder om Stockholm. En parklek var en sorts lekpark där man kunde leka och umgås. Barn kunde träffa andra barn och föräldrar andra föräldrar.

För er som är yngre och inte upplevt parkleksepoken känner jag att jag behöver beskriva lite närmare vad parklekarna fyllde för funktion. Förutom att det fanns sandlådor, klätterställningar, hopprep och gungor fanns det också ett hus där kommunanställd personal jobbade. Man kunde köpa sig en fika, gå på toan eller bli omplåstrad ifall man gjort sig illa. När man blev så stor att en förälder inte behövde vara med kunde man sticka dit själv och träffa kompisar.

Det var en utmärkt mötesplats för föräldrar och barn. Men så hände något. Jag vill minnas att det var i slutet sjuttiotalet parklekarna plötsligt blev utrotningshotade. Politikerna hade bestämd att parklekarna skulle läggas ner. Sakta men säkert stängdes parklek efter parklek. Barn skulle minsann inte leka helt fritt utan pedagoger närvarande. Kvinnorna skulle befrias från sina barn. Kvinnorna skulle befrias från KVINNOFÄLLAN. De hade nämligen gått i en försåtlig fälla: Att vara förälder på heltid, att vara med sina egna barn.

Denna hemska fälla skulle alla befrias ifrån. Det spelade ingen roll om man ville befrias eller ej. För politikerna visste bättre än barnen och föräldrarna själva vad barnen och föräldrarna behövde. Följaktligen försvårade politikerna för föräldrar som inte förstod sitt och sina barns bästa. Dels genom att stänga parklekar, dels genom att införa särbeskattning, men också genom att närmast maniskt propagera för förskolans förträfflighet. Alla barn behövde förskolan för att utvecklas till sociala individer. (Ni förstår hur asociala generationerna som inte gått på förskola måste ha varit!) Sist men inte minst såg man till att subventionera föräldrarnas kostnad för att ha barn i förskolan.

Att parklekarna lades ner kom förstås inte som en blixt från klar himmel. O nej! Det låg planering och ideologi bakom. Idéerna kom bland annat från makarna Myrdals sociala ingenjörskonst. Planering och implementering har huvudsakligen sossarna och vänstern stått för. Numera driver även moderater, centerpartister och liberaler den familjefientliga politiken som en del av den s.k. arbetslinjen.

De envisa 5 procenten

Nu, ungefär fyrtio år senare har ca. 95% av föräldrarna ”befriats” från arbetet med att ta hand om sina egna barn på dagtid. Föräldrar jobbar med alla möjliga jobb förutom att ta hand om sina egna barn. Målet är nästan uppnått. Men bara nästan. För fortfarande finns ca 5% som envisas med att ta hand om sina barn själva. Trots att de får en rabatt på cirka 15 000 kronor i månaden per barn, per heltid om de lämnar dem till förskolan (de flesta föräldrar känner förmodligen inte ens till att en förskoleplats kostar någonstans mellan 15 000 -17 000 i månaden per barn/per heltid.)  Trots att politikerna signalerar att deras val inte är värt en krona. För det är precis så mycket de hemmavarande föräldrarna får – noll kronor.

Skulle  föräldrar argumentera för att deras barn mår bättre av att vara hemma så spelar det föga roll, därför att staten ju vet bäst, och alla barn måste gå i förskola. Och för all del glöm inte att de måste vistas i förskolan för att bli sociala.

Att 5% av barnen fortfarande har tillgång till en förälder på heltid är ett missförhållande som sossarna tänkt råda bot på genom att helt enkelt tvinga in alla barn i förskolan. Planen är att göra det olagligt att sköta barnomsorgen själv. Där är vi snart, mycket snart. Fiffigt bytte man namn på dagis till förskola, så att betoningen hamnade på lärandet. Och lätt som en plätt kan de nu hävda att det är en del i skolgången. Barnen har i stor utsträckning blivit förstatligade. Så exproprierade man barnen från föräldrarna.

Naturligtvis finns ytterligare ett syfte med den hårdföra familjepolitiken. Barn är lätta att påverka och forma. Den som formar barnen formar samhället och de blivande väljarna.

Spisen är utbytt

Om vi för ett ögonblick återgår till den förhatliga kvinnofällan. Ingen har väl undgått att man liknat den vid att kvinnor kedjats fast vid spisen? Då bestod fällan i att kvinnor inte kunde yrkesarbeta i samma utsträckning som män. Nu är kvinnan fastkedjad med översittar-attityden hos politiker som tror sig veta bäst, och som fullständigt struntar i små detaljer som att barn och familjer är olika. Som omyndigförklarar familjens fria vilja och som beskär valfriheten för familjen.

Spisen slängdes ut men fortfarande är kvinnors valmöjligheter beskurna.

Skostorlek 40 obligatorisk

Tänk tanken att alla skoaffärer upphör att sälja olika skostorlekar, utan bestämmer sig för att alla skor man ska sälja endast ska  finnas i storlek 40. Om du nu händelsevis inte har storlek 40 på dina fötter, då skulle skorna sitta riktigt illa, och till och med kunna skada dina fötter. Inte svårt att förstå. Hur kan det då vara så svårt att förstå att alla barn, av olika skäl,  inte passar på förskolan? Hur kan det vara så svårt att förstå att det finns föräldrar som anser att barnen får sina behov av trygghet, kontinuitet och omsorg bäst tillgodosedda hos sina egna föräldrar? Det kan till och med vara skadligt för barnet att tvinga in ett barn som helt enkelt inte trivs/passar  på förskolan. En storlek passar inte alla. Skulle vi på allvar och med både hjärta och hjärna bry oss om barnens hälsa mer än politiska ideologier, så skulle valfrihet i barnomsorgen vara en självklarhet. Det är barnens behov som ska vara i fokus – inte politiska ideologier och genusteorier.

Larmet går

Larmet går men är det någon som tar det på allvar?

Vi behöver inte gissa längre, barn mår sämre idag än förut. Det märks i skolan, det märks hos Bris. När ska politiker våga göra kopplingen mellan barns ohälsa och deras behov av närvarande föräldrar? Den relation till föräldrarna som grundläggs i barndomen är extremt viktig för barnens välmående, även upp i vuxen ålder. Barndomen följer oss livet ut. Det är inget nytt. Med den vetskapen är det extra sorgligt att barns tillgång till sina föräldrar försvåras av politiska beslut. Hur högt ska larmet ljuda för att politikerna ska dra ut de ideologiska öronpropparna och lyssna?

Värdet av värderingar

Värderingar handlar om val. Det handlar om vilket värde vi sätter, medvetet eller omedvetet på olika saker. Något som vi anser har ett högt värde kommer prioriteras framför det vi väljer att värdera lägre. I Sverige har politikerna, från höger till vänster, värderat yrkesarbete framför föräldraskap.  

Följden av att prioritera ner föräldraskapet är i förlängningen en nedprioritering av barnens behov. Det är helt galet. Bakvänt. Som att bygga ett hus utan en god grund. Sprickorna  i grunden på samhällets familjepolitiska fuskbygge syns tydligt.

Spelplanen behöver jämnas ut

Vi behöver lyfta det arbete som hemmavarande föräldrar utför. Deras arbete måste erkännas som den viktiga samhällsinsats det är. För visst har det ett värde att vi får trygga barn som växer upp till trygga vuxna! Den snedvridna subventioneringen av förskolan på bekostnad av all annan barnomsorg, i synnerhet hemmaföräldrarna, är inte bara orättvis och upprörande. Den kostar också samhället i form av stress hos både barn och vuxna.  De enda vinnarna är politruker med en vision om ett samhälle där barnen förstatligats helt.

Det är hög tid att utjämna spelplanen. Barnen är inte statens egendom. Politiker ska inte och bör inte tillåtas ta makten över allt i våra liv. Särskilt inte bestämma vem som ska ta hand om barnen. Den frågan skall avgöras av föräldrarna som känner sina barn bäst.

Kristna Värdepartiet vill ge makten åter till föräldrarna.
För barnens skull.

27849309_10155604263843218_1791518865_n

Maria Brodd Hemmelin
Talesperson för området barnomsorg

Publicerat i Familjen, Utbildning för barn

En lärarstuderande reagerar

student-2052868_1920

För några dagar sedan publicerade Morgonbladet vår debattartikel om våldet i skolan. En lärarstuderande hörde av sig.

Jag har nyligen börjat plugga till lärare och ni sätter ord på de farhågor som jag känner inför min kommande lärarprofession. /…/ Under min tid i skolan har jag  blivit förfärad över hur lite respekt eleverna har till vuxna inom skolan, läraren förväntas bli en lekkamrat till barnen istället för en lärare åt eleverna./…/ Jag har förståelse för att det finns elever som har behov av extra resurser, emellertid funderar jag över om det inte har brustit någonstans i systemet när det plötsligt tycks behövas elevassistenter i var och varannan klass. Är det endast elevassistenter som är lösningen? /…/ Även för mig är det helt obegripligt att eleverna inte får lära sig att ta konsekvenserna för sina egna handlingar. Tio Guds budord är mer nödvändiga idag än vad de har varit någonsin tidigare.

Ni behövs i svensk politik för att ruska liv bland våra folkvalda politiker. /…/ Lycka till i valrörelsen!!

Läget idag är att det råder lärarbrist i skolorna samtidigt som en stor del av de lärarstuderande hoppar av utbildningen. Orsakerna till avhoppen kan vara varierande, men det är rimligt att anta att den tuffa miljö som ofta råder i skolan idag avskräcker många. Självklart är det i alla yrken skillnad mellan teori och praktik, mellan vad som lärs ut på utbildningen och hur det ser ut ”på golvet”. Det är alltid omtumlande att komma ut i verkligheten. Men det är tråkigt att en studerande redan i början av utbildningen ska känna oro för det framtida yrkeslivet. Från djupet av våra hjärtan önskar vi den här personen, och alla som läser på lärarutbildningen, ett varmt lycka till. Läraryrket är fantastiskt, och den situation som vi har i skolan idag behöver inte råda för evigt. Med kloka reformer kan vi forma en sådan skola som alla – lärare, elever och föräldrar – vill ha.

 

 

a

Annette Westöö

Lärare och talesperson för området Staten och familjen

talespersoner

Lars Borgström
Lärare och skolpolitisk talesperson

 

Publicerat i Utbildning för barn