Reflektioner kring Pride, del 2: ÄR JAG HOMOFOB?

caricature-1295909_1280

Är jag homofob?

Jag förmodar att jag med råge lever upp till den etiketten. Men vad innebär ordet ”homofob”? Tar man det bokstavligt betyder det en obefogad rädsla för homosexuella människor eller för homosexualiteten som sådan. Personer med verklig fobi blir verkligen helt nippriga av att möta det de är rädda för. Har du sett någon med spindelfobi närma sig en spindel? Det är inte något litet obehag, utan snarare skräckslagenhet.

Skulle jag i ordets rätta bemärkelse vara homo-fob, alltså skräckslagen, så borde ingen bli arg på mig. Alla borde tycka synd om mig – åtminstone i den mån jag tvingas närma mig homosexualitet som företeelse. Av ren barmhärtighet borde alla som lever ut sin homosexualitet lägga band på sig så fort jag närmar mig. Förståelse borde vara allas – i synnerhet de homosexuellas – attityd i relation till mig. Att kalla mig hatiskt blir löjligt. Min homofobi är knappast någon läggning jag valt själv. Jag föddes förmodligen sådan. Därför kräver jag respekt – full respekt, fullt accepterande och 100% tolerans och kärlek – vilket innebär att alla homosexuella döljer sin läggning i min närhet. Detta borde jag i den tidsanda som nu råder ha rätt att kräva som min mänskliga rättighet! Jag är ju homofob!

”Vet du verkligen hur jobbigt det kan vara! Kan du ens föreställa dig hur det är att vara homofob? Jag kan bara inte titta på pride-paraden – som ett långt tåg med stora otäcka spindlar. Ja, det är jobbigt att bara se reklam om det!”

Nej, det kan inte vara verklig psykologisk fobi som åsyftas. Kanske syftar man istället på själva åsikten att homosexualitet är en psykisk identitetsstörning, och att det är moraliskt förkastligt att leva ut denna störning – inte minst eftersom man förnekar goda potentialer som hör till ens kön. Så tycker jag. På allvar! Jag tror verkligen inte att det är individen som kan besluta över den mänskliga naturen. Och homosexualitet är en trasighet i den mänskliga naturen.

Denna min övertygelse är säkert en starkt bidragande faktor till att jag ska kallas homofob. Jag tycker helt enkelt fel, utifrån gayrörelsens moraliska referensram. Okej. Och? Jag tycker gayrörelsen har fel. De tycker att jag (och mina gelikar) har fel. Så låt oss börja kalla varandra saker! Det är väl en bra lösning? Eller?

”Ni, era hatiska och intoleranta heterofober. Ni hatar olika, men det gör inte vi. Vi älskar olika, så det så!”

Men jag tror inte att min homofobi enbart beror på mina åsikter. Varför använda ordet ”fobi”, som står för en oerhört stark känsla, om det endast var åsikter vi talade om? Nej, jag tror det är något djupare som etiketten är ägnad att kritisera, nämligen mina (och mina gelikars) äckelkänslor. Föreställer jag mig homosexuella handlingar – försöker jag se det framför mig – så är det något djupt inne i mig som känner avsmak. Det är äckligt och genuint motbjudande. Det är min genuina instinkt och ärliga känsla. Gör det mig till ”homofob”? Jag gissar det.

Som kristen betraktar jag sådana äckelkänslor som en tydlig moralisk fingervisning som säger: ”Gör inte så, det är fel – allvarligt fel”. Det är inte samma sak som att känna avsmak för människor. Min tro bjuder mig att älska min nästa som mig själv. Men det är faktiskt möjligt, trots att vår samtid ofta inte begriper det, att göra skillnad på sak och person, människor och beteenden. Bibeln och 2000 års kristen moralisk tradition, tillsammans med alla andra världsreligioner säger samma sak. Lev inte homosexuellt. Det är fel.

Men vore jag ateist hade jag förmodligen haft dessa äckelkänslor i lika hög grad. Då skulle jag förmodligen resonera som så, att evolutionen har format dessa äckelkänslor och att de har tjänat oss väl. I evolutionens ljus är det faktiskt märkligt att homosexualitet fortfarande existerar. I den mån homosexualiteten är genetisk, borde den ha dött ut för ett antal miljoner år sedan. Det är ju ingen variant som gynnar artens överlevnad direkt. Homosexuellas drift och vilja utgör ju en effektiv återvändsgränd för all gen-spridning. Även om vissa homosexuella valt att ändå leva heterosexuellt, gifta sig och få barn, borde deras gener ändå långsamt ha dött ut. I långa loppet har de inte en chans mot den lika starka heterosexuella driften, som faktiskt har den lilla evolutionära fördelen att sprida sina gener.

Äckelkänslorna gentemot homosexuella handlingar tycks vara befogade oavsett om man är religiös eller inte. Dessutom, om jag som individ verkligen känner så, så har väl ingen rätt att komma till mig och säga att jag känner fel (för att tala med tidsandan)? Då kan jag bara skrika tillbaka:

”Jag känner mig kränkt av att du prackar på dina normer på mig, för nu känner jag faktiskt så här, och jag finns i det här samhället och det får du vackert lära dig att acceptera!

Och så kunde jag sedan, som en glad, trygg och stolt homofob, vifta vidare med min homofobflagga i homofobparaden…

Har man gjort fullblods-individualismen till sitt fundament, så har man. Och då har alla lika rätt att hävda sina känslor – även vi homofober. Så det så!

 

ljk

Mats Selander
Partiordförande

Publicerat i Familjen

Reflektioner kring Pride, del 1: DÄRFÖR SKÄMS JAG FÖR PRIDE

flag-1184117_1920

Pride? Jag känner ingen stolthet. Jag skäms. Jag skäms när jag ser alla partiledare för riksdagspartierna (och Fi) stå där och leende vifta med prideflaggan. Jag skäms över att tusentals svenskar glatt firar självdestruktivitet och pervers sexualitet. Jag skäms som svensk.

Mänskliga rättigheter handlar inte om att få rispa sig själv, syssla med ”drog-sex”, prostituera sig, eller ens omdefiniera äktenskapsbegreppet. Pride har väldigt lite med mänskliga rättigheter att göra, och väldigt mycket med sex – pervers sex – att göra.

I vårt samhälle har ”mänskliga rättigheter” kommit att utvidgas till att omfatta alla (o)möjliga saker som individer känner att de har rätt till.  Samkönade ”äktenskap” är ett tydligt exempel på detta. Om homosexuella inte får gifta sig så kränks deras människovärde, heter det. Men rent logiskt innebär det att det är en mänsklig rättighet att få omdefiniera själva äktenskapsbegreppet. Men om detta är en mänsklig rättighet, så har faktiskt alla denna rättighet i samma grad. I så fall betyder det att den som vill gifta sig med sin mamma, med en 9-åring eller med sin katt, ska få omdefiniera äktenskapet så att också deras ”kärlek” respekteras. Annars kränker samhället deras mänskliga rättigheter! Med en sådan syn på mänskliga rättigheter tycks det oundvikligt att samhället kränker någons mänskliga rättigheter. Detta urholkar både begreppet ”rättighet” och begreppet ”kränkning”.

Ett annat exempel är abort. Om kvinnans situation är sådan att hon starkt känner att hon inte vill ha barnet, så har hon rätt att kräva att vårdpersonal dödar barnet åt henne. Det ser många som en mänsklig rättighet – trots att den mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Detta visar hur dessa nydefinitioner av mänskliga rättigheter urholkar och hotar de verkliga mänskliga rättigheterna.

Drivkraften bakom dessa nya rättigheter är en stark egofixering som i första hand är emotionell. Det individen känner är rätt, är just rätt för henne. Individen är den yttersta auktoriteten – och detta har också blivit en del av den politiska retoriken med hjälp av vilken många politiska beslut rättfärdigas.

Vi ser ett samhälle med uppsvällda egon växa fram. Det ligger i sakens natur att tonläget i en sådan kultur blir mycket gällt. Det starkaste argumentet i en sådan tidsanda är förmodligen offer-argumentationen. Den egofixerade lättkränktheten utmålar sig gärna och ofta som ett offer för förtryckande strukturer. Dessa strukturer ska därför förstöras genom politiska beslut och en helomfattande kulturell omdaning, med pridefestivaler, HBT-certifiering och normkritisk pedagogik i förskolan. Alla ska med – så enkelt är det. Även barnen ska indoktrineras i att bryta alla normer. Om pojkarna leker med dockor, flickorna med bilar och tillsammans leker ”pappa-pappa-barn” så jublar förskole-ideologerna. Målet är en omdaning i grunden – en ny människa. Homo sekularis individualis. Den sekulariserade, autonoma individen. När den omdaningen är fullbordad förverkligas äntligen ”friheten”.

I själva verket blir detta en kultur med frustrerade, arga och djupt olyckliga människor som ”fläker ut sig” över allt och alla. En kultur som blir ideologiskt hänsynslös, eftersom man menar att alla vi andra som står för traditionella värderingar kränker deras mänskliga rättigheter. Vi som tror på en objektiv och mer traditionell moral blir onda i dessa människors ögon. Vi förtjänar att föraktas. Vi förtjänar starkaste intolerans – för vi är ju intoleranta per definition. Vi förtjänar att hatas – eftersom vi genom vår moralsyn automatiskt är de ”hatiska”.

Men kan inte detta tänkesätt i lika hög grad finnas hos oss konservativa? Nej, eftersom vi tror på en moral som vi faktiskt ger en auktoritet över vårt eget känsloliv. Som kristna tror vi på Honom som sa ”älska era fiender” och ”vänd andra kinden till”. Det är inte riktigt sånt som kommer naturligt. Det är sällan något man ”känner för”. Traditionell moral handlar om att kanalisera – och ibland kväsa – mänskliga känslor och instinkter. Tusenårig mänsklig historia ligger bakom denna dyrköpta etik. Men den nya tidsandan ser en sådan moral som ond – som något som fjättrar människan, som gör henne inskränkt och bigott. Nej istället ska vi vara ”öppna” (dvs för att följa våra ohämmade känslor och instinkter).

En intressant fråga är vad som händer med människovärdet i en sådan kultur. Åtnjuter vi som är traditionellt religiösa, kritiska till homosexuell utlevnad, abortmotståndare osv, några mänskliga rättigheter? Det vanliga svaret är nog ”ja, men bara så länge ni inte försöker pracka på era normer på oss”. Men betyder det att vi inte längre har kvar den mänskliga rättighet som heter yttrandefrihet? Får vi organisera oss politiskt? Får vi stå upp för våra värderingar och vår vision av det goda samhället? Om inte, varför får inte vi uttrycka vad vi känner? Vi känner ju starkt att vi har rätt. Vi känner så. Det är en del av vår identitet att vi känner så. Varför får vi inte uttrycka det? Varför får vi inte fläka ut oss lika ”vulgärt” som i pridefestivalen fast med religiöst, amerikaniserat, högerkristet och homofobiskt innehåll – om vi nu känner så?

Ett problem med en individualism som är moralisk frikopplad frånallt vad traditionella värden heter, är att den kommer att krocka med sig själv på alla möjliga sätt. När en kultur gör den autonoma – frikopplade och självtillräcklige – individen till samhällets yttersta norm och moraliska auktoritet, kommer alla konflikter mellan individer att bli grundläggande konflikter som helt enkelt saknar lösning. Det finns ju inga normer som går djupare än individen själv. Om ingen tror på en moral som står över individen (och med rätta styr samspelet mellan individer) oavsett vad personen i fråga känner och vill, finns inte längre något utrymme för en rationell moralisk diskussion som – åtminstone i princip – skulle kunna lösa konflikter individer emellan. Om individen är sin egen slutgiltiga domare får vi ett samhälle med en massa domare som dömer varandra utifrån vad de själva känner och vill. Och i ”rättvisans” namn kommer många av dem inte nöja sig med att endast döma. Man kommer betrakta det som rätt och riktigt att också utmäta det lämpliga straffet. Var och en blir således både domare och bödel i relation till alla de individer som man anser har förbrutit sig mot ens egna känsla och vilja. De har ju kränkt mig och mitt människovärde – och för detta ska de straffas!

Pride är ett extremt uttryck för en sådan tidsanda. Därför oroas jag. Och därför skulle jag skämmas om jag – likt partiledarna för en tid sedan – stod och viftade med en pride-flagga.

 

ljk

Mats Selander, partiordförande 

Publicerat i Uncategorized

Ett samhälle där ingen sorteras bort

kids-2639869_1920Sverige skakades för några veckor sedan av den oerhört tragiska händelse då 20-årige Eric Torell sköts till döds av polisen. Eric hade Downs syndrom och beskrivs som en glad och härlig kille som under sitt korta liv fick vara till stor glädje och föräldrar och vänner.

Som en hyllning till honom och som ett uttryck för deltagande i sorgen ordnades den 5 augusti en motorcykelkortege i centrala Stockholm. Evenemanget fick mig att tänka vidare. På samma sätt sörjer vi alla ofödda barn med Downs syndrom som aborteras och inte får chansen att födas och vara en del i familjer och samhälle. Under lång tid har det fötts mellan 200 och 300 barn om året med kromosomavvikelser. 2014 föddes 226 sådana barn, varav 183 med Downs syndrom. 2016 var antalet ca 160, av dessa 122 med Downs – en minskning av antalet downs-barn med 33% på två år, allt enligt Socialstyrelsen. Detta beror till stor del på de KUB- eller NIPT-tester som erbjuds gravida kvinnor.

Vi vill inte ha ett samhälle där barn i mammas mage selekteras bort och olikheter inte får finnas. Vi önskar se en folkrörelse där livet hyllas och alla inser att människovärdet är okränkbart.

 

Karin Hansson Lindgren
Talesperson, vård och omsorg

Publicerat i Uncategorized

Integrationspolitik är inget för politiker

migration-3129340_1920Det här är ett svårt ämne för mig som kristen. Egentligen inte – men att göra politik av det är oerhört svårt. Det enkla i denna fråga är min syn på människovärde. Alla är lika mycket värda – så jag ser flyktingen som jämlik mig i den aspekten. Jag har absolut inga som helst svårigheter med att verkligen se människorna som vill komma hit till Sverige. Jag ser dem – och jag har ett oerhört medlidande. Jag älskar dem.

Så – det här var den enkla delen av detta ämne. Nu till det mer komplicerade.

Hur ska alla dessa älskvärda människor bli en del av det svenska samhället? Hur ska vi ta hand om dem? Hur ska de få bostad? Hur ska de kunna bli helt självförsörjande? Hur ska de passa in? Hur ska svenskar kunna umgås mer med invandrare?

När den stora flyktingströmmen kom till Sverige, 2015, bodde jag i Dalarna. Där märktes inte strömmen nämnvärt. Det enda jag hade att förlita mig på, gällande hur vi tog emot alla flyktingar, var medias bild. Jag köpte den.

Men så kom senhösten, 2016. Jag skulle åka till Stockholm på ett ärende. Men för att få se, med egna ögon, hur allt detta såg ut, bestämde jag mig för att lämna bilen hemma och ta tåget. Då skulle jag få gå bland alla flyktingar, alla kärleksfulla svenskar, som enligt media, stod och välkomnade alla flyktingar.

Efter denna dag förändrades min bild av medias bild.

Jo, där stod många personer och delade ut frukt och Festis till alla hungriga flyktingar. Det var så härligt att se. Men problemet var bara hjälpen, ca 30-50 personer, som stod på en yta som motsvarade 40 X 40 m, bara fanns just på denna yta. I samma ögonblick som jag klev över gränsen till resten av Stockholm, brydde sig inte svensken. Då var det andra saker som var viktigare. Den där nya jackan, som skulle köpas på NK, TV-apparaten som skulle inhandlas eller bara allmänt snack om andra helt triviala saker – samtidigt som man klev över hemlösa som låg och sov vid gathörnen. Jag mådde, ärligt talat, riktigt dåligt. Jag betraktade detta – och påmindes av var Sverige hamnade i en undersökning som gjordes några år tidigare, i det som kallas World Values Survey. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp

bild patrik

Jag har hört otaliga tolkningar av denna undersökning, men det man kan konstatera – hur man än vänder och vrider – är att Sverige sticker ut. Vi är så otroligt mycket, som inget annat land är i närheten av, milt uttryckt. Vi är ett av de mest sekulära länderna i hela världen. Men vi är också det land med den mest individualistiska befolkningen av alla länder. Och mot den bakgrunden ska vi ta emot flyktingar som kommer från motsatta sidan av skalan.

Nu ska alltså vi, samtidigt som vi ska hinna köpa vår nya jacka och TV-apparat, hinna med att hjälpa flyktingar att bli integrerade i samhället. Jo, jag skrev ”vi”. Det är vår uppgift! Det är inte en myndighet eller en institution som ska hjälpa våra nyanlända. Det är vi. Det är vi som ska öppna våra hem. Det är vi som ska umgås med dem på fritiden. Det är vi som ska vara deras vänner – med allt vad vänskap innebär. Politiker kommer aldrig att kunna ta åt sig äran av en lyckad integration. De kan bara ge medborgare de rätta verktygen. Nyanlända kommer inte att integreras med hjälp av politiker – utan med hjälp av medborgare. Om du bara säger att vi ska hjälpa dem men inte gör det kommer din grupp, ditt politiska parti, din religiösa tillhörighet, din aktivistgrupp – du – att få smaka på ett ordentligt bakslag den dagen då de nyanlända märker att allt bara varit en fasad. Om vi ljuger, litar de inte på oss. Då vänder de sig till något de själva litar på. Då säger de att det var bättre förr – och tänker på sin bakgrund, som de flydde ifrån, på grund av krig, förtryck eller hat. Då blir det ingen integration. De blir det i stället en segregation.

Att ta ansvar är inte bara att stå och hålla upp dörren. Det är det enkla jobbet. Men arbetet börjar när de nyanlända kommit in i vårt land. Arbetet som du och jag  ska göra – om vi vill vara konsekventa i vår kärlek till våra medmänniskor.

Jag ser så många som redan gör detta. Framför allt i våra kyrkor. Men jag ser även en frustration, där dessa eldsjälar vädjar till våra politiker om bättre redskap. ”Vi vill hjälpa mer, men vi får inte göra det där, det där, det där och det där…”. Våra politiker, som inte hjälper till med integrationen, men som vill ta åt sig av äran, sätter käppar i hjulen. Litar våra ledare på sin egen befolkning? Varför vill de hellre se att flyktingar sitter på institutioner än att de vistas bland medborgarna?

Vi i Kristna Värdepartiet vill göra det enklare för alla dem med ett stort hjärta att verkligen hjälpa. Vi tror inte på politiker eller institutioner när det gäller integration. Vi tror inte på statsanställda som säger: ”Vi bryr oss.” Vi tror mer på medborgare, som ideellt och fritt från sina hjärtan säger:”Jag bryr mig.”

Vi tror att detta är den enda vägen. Det är den här vägen – eller ingen alls. Det andra har vi redan provat här i Sverige, och den fungerar fruktansvärt dåligt.

I vårt partiprogram, avdelning migrationspolitik, skriver vi om integration:

Staten kan inte tvinga människor att integreras. Vi är därför skeptiska till statligt finansierade integrationsinitiativ. Verklig integration bygger på engagemang från båda parter men sker i de naturliga mänskliga mötesplatserna, i bostadsområden, föreningar, skolor, kyrkor mm.

Antingen ger vi bollen till alla människor i Sverige, som har ett riktigt hjärta för andra människor. Eller så måste vi fundera på om dörren in till Sverige verkligen måste stå på vid gavel.

Jag älskar dem. Men är de värda mer än din jacka och TV-apparat? I så fall – agera! Inte bara prata!

pt

Patrik Tikkanen
Utrikespolitisk talesperson

Publicerat i Migration, Sverige och världen

”Ni är fin-servisen – KD är den kantstötta servisen”

crockery-933658_1920

Mitt mest intressanta samtal under årets Almedalsvecka (2018) var med KD:s starka namn i Kalmar, Anders Andersson. Sedan Kristna Värdepartiets (KV:s) start har vi inte haft någon dialog eller diskussion med KD-politiker att tala om. När KV just startats skulle jag haft ett radiosamtal med Lennart Bondesson (KD-Örebro) men det ställdes in efter att Acko Ankarberg (då KD:s partisekreterare) gått ut med påbudet att ingen inom KD ska diskutera med Kristna Värdepartiet. Vi skulle tigas ihjäl.

Men i år, i Almedalen, fick jag möjligheten att prata med Anders Andersson. Andersson var inte otrevlig, men livlig och anklagande i tonen. Fritt ur minnet men i det närmaste bokstavligt sa Andersson följande:

Det enda ni har lyckats med är att peta ut Stefan Attefall, Sverige bästa civilminister, ur riksdagen.

Andersson förklarade att det hängde på några hundra röster i Jönköpings län, vilket var vad KV fick där. Hade dessa gått till KD hade Attefall kommit in i Riksdagen. Sen fortsatte han:

Ni står där med era rena samveten! Ni är fin-servisen. Och vi i KD är den kantstötta servisen. Det är skillnaden mellan oss!

Att Attefall fick lämna riksdagen var förstås tråkigt för honom. Det är en del av själva ”spelet” som ytterst beror på väljarna. Jag finner det lite märkligt att indirekt anklaga oss för att vi tar röster från KD. Vi skulle gärna ta alla KD:s röster! Men ännu hellre skulle vi vilja ta Vänsterpartiets eller Fi:s röster (vilket förstås är väldigt osannolikt). Hur som helst kan man inte förvänta sig att något parti skulle hänga läpp över att de visst tog röster från ett annat parti. Min enkla respons till Andersson angående Attefall var därför endast: ”Ja så kan det gå”.

Men det mest intressanta i mina ögon var Anderssons servis-liknelse. Låt mig få reflektera lite över den.

Vi i KV står där med våra ”rena samveten”. Detta slungades ut som en anklagelse! Det är första gången i mitt liv som jag anmodas ha dåligt samvete för att jag har ett rent samvete – första gången som jag klandras för att vara klanderfri! I mina ögon är detta en komplimang, som nu uttalades som en anklagelse. Det gjorde mig nästan svarslös.

Jag vet med säkerhet att Andersson just använde ordet ”samvete”. Enligt kristen etik är ju samvetet något man verkligen bör följa och inte kompromissa med. Som kristen politiker kan man kompromissa med sina meningsmotståndare (för att få igenom så mycket som möjligt av det man anser viktigast) men man kompromissar aldrig med sitt samvete.

Rimligen menar Andersson att KD faktiskt har kompromissat med samvetet och därför blivit mer användbara (alltså blivit den ”kantstötta servisen”). Detta måste ha varit den rätta prioriteringen enligt Andersson (hur ska jag annars tolka honom?). Han tycks alltså mena att det är moraliskt acceptabelt att kompromissa med sina samveten, om man kan vinna tillräckligt stora politiska fördelar av det. Vilket får mig att direkt tänka på Jesu ord ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”. I mina ögon är detta ett oavsiktligt erkännande från en KD-höjdare att KD faktiskt förlorat sin själ!

Anderssons liknelse med fin-servisen och den kantstötta servicen är som hämtad ur nya testamentet – fast med bakvänd poäng. Tanken är förstås att KD aldrig fått igenom någonting av sin politik om de hållit fast vid abortmotståndet. Bättre då att gapa efter litet, och gå emot sitt samvete, än att mista hela stycket.

Jag sa till Andersson, att vi inte säkert kan säga vad som hade hänt om KD varit trogna sin övertygelse att alla – även ofödda – har fullt människovärde. Ingen vet vad som hade hänt i längden. Kanske det hade funnits någon mellanväg, där man säger att man vill ha ett lagskydd också för ofödda, men inser att frågan är omöjlig att driva i dagsläget och därför inte lägger något krut på den – ungefär som Socialdemokraterna ser på monarkin. De är emot den och vill införa republik, men ser det inte som politiskt möjligt att driva frågan i dagsläget.

Jag är ofta rapp i käften, men denna gång kom jag på mina ”one-liners” efteråt. Här kommer några saker som jag önskar att jag hade sagt:

  • ”Så du menar att man ibland ska offra samvetet inom politiken?”
  • ”Men när man får finbesök, vilken servis tar man fram då?”
  • ”Brukar man inte slänga kantstött porslin? Det samlar ju på sig bakterier i sprickorna.”

Så nu har vi fått ett erkännande från en KD-topp, att ”vi står där med våra rena samveten”. Jag ser ett krig framför mig, där vi gräver ner oss i ett skyttevärn, just på den plats där vårt samvete befinner sig. Vi tänker försvara våra samveten, och vi tänker bekriga dumhet, själviskhet, övergrepp och förvridenhet utifrån våra samveten. Vårt samvete är som fanan som vi strider för och är villiga att offra våra liv för.

Ja där står vi med våra rena samveten. Tack för den uppmuntran, Andersson!

ljk

Mats Selander
Partiordförande

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik

Men våldtäkterna då…?

scale-2635397_1920Den som i en diskussion eller debatt försvarar de ofödda människornas rätt till liv, får med största sannolikhet ganska snart höra: ”Men våldtäkterna då…?” . Vad ska man svara på denna invändning?
Det första man bör framhålla är att av de nära 40 000 barn som aborteras varje år i Sverige sannolikt färre än en procent blivit till genom våldtäkter. Det är bra att ha detta i åtanke när man diskuterar abort. Abortförespråkare tar nämligen ofta snabbt till våldtäkterna som ett argument för fri abort – som om de vore det stora problemet, när ca 100 ofödda barn dödas varje dag året runt!
Men låt oss då betrakta de fåtaliga fall, där kvinnan blivit gravid genom våldtäkt. Om vi menar allvar med alla människors lika värde gäller detta även de ofödda barnen, vare sig de blivit till genom våldtäkt eller inte. Det är inte rätt att döda någon därför att hans eller hennes far är en våldtäktsman. Och kvinnan har visserligen rätt till sin egen kropp (vilket repeteras närmast som ett mantra), men här är det fråga om att döda en annan människas kropp (som för tillfället befinner sig inuti moderns kropp).
Naturligtvis är det ett fruktansvärt trauma att ha blivit våldtagen och absolut ingenting att förringa. Självfallet ska den våldtagna kvinnan få allt stöd och all hjälp hon behöver. Men hon blir inte hjälpt av att man till den första oförrätten (våldtäkten) adderar ytterligare en oförrätt (mord), som är värre än den första oförrätten och som dessutom gör den tidigare oskyldiga kvinnan till förövare. Abort löser inte problemet. Kvinnan kommer att förbli våldtagen och bära på sitt trauma ändå, dessutom kommer hennes samvete (om det är någorlunda intakt och inte förhärdat) att framöver påminna henne om att hon varit med om att besluta om en oskyldig människas död. Det lönar sig alltid att göra det rätta, även i svåra situationer. Det finns många fall där mor och barn, som blivit till genom våldtäkt, haft en fin och kärleksfull relation. Och är situationen för svår för modern finns alltid adoption som ett alternativ. Det finns många barnlösa par som längtar efter att få ta hand om ett litet barn.
talespersoner
Lars Borgström
Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik

Ett reaktivt scenario

globe-1029210_1920 Ryssland planerar att investera stora summor i Irans oljeindustri:

http://ashokkumarbansal.com/news/russias-lukoil-eyes-investment-irans-oil-industry/https://en.trend.az/iran/business/2915034.html

I Iran saknas det inte olja men väl raffinaderier, vilket gör att diesel ransoneras och förbehålls iranska lastbilschaufförer. I dagsläget har Iran ett underskott av raffinerat dieselbränsle. Vad innebär detta för oss, att Ryssland vill investera i Irans oljeindustri? Och vad innebär det för Israel?

Tänk vad det skulle innebära för Iran om de plötsligt blev självförsörjande med alla typer av bränsle. De skulle potentiellt kunna regera hela Persiska viken. Om Iran räknas av israelerna som Israels farligaste fiende utan jämförelse så är de en än värre fiende för USA rent objektivt.

Det aktiva och utökade ryska agerandet i Östersjöregionen ska ses i ljuset av detta.

Detta händer om Ryssland tillåts modernisera och bygga upp Irans oljeindustri

Kina är en god importör av iransk olja. Iran skulle med stigande oberoende kunna dominera Persiska viken med små torpedbåtar, UAV:er och undervattensdrönare. Om detta händer, vad innebär det för Ryssland och vad gör i så fall ett reaktivt Ryssland här i norr?

  1. Ryssland får för det första utökade möjligheter att starta erövringskrig eller påtryckningskrig i Skandinavien, Baltikum och/eller Ukraina.
  2. Indiska Oceanen och Persiska viken har potentialen att förvandlas till ett skurkstaternas (Irans, Kinas och Rysslands i den viktade ordningen) innanhav.
  3. Ett världskrig riskerar att bryta ut.
  4. Israels säkerhetsläge försämras väsentligt.

Putin vet det här.

Vad händer om inte Sverige framöver är beredda att offra lite säkerhet för Israel?

Ett egoistiskt Sverige, som inte erkänner Israels rätt att existera eller att försvara sig mot palestinska och andra attacker, kan komma att försätta Israel i en permanent nedgångsspiral som kan leda till Israels utplåning i värsta fall. Och här är ordet samvete ett nyckelord, för man får inte betvivla Israels bästa intentioner även mot sitt lands fiender. Det är här som vi ofta går vilse i Sverige, för vi inser inte att den israeliska ledningen består av i huvudsak förnuftiga människor som inte agerar utan välgrundad anledning.

  1. Om Iran får en förstärkt roll i regionen så ökas denna risk för Israels utplåning exponentiellt.
  2. Om Israel utplånas så får Ryssland större frihet att agera och fler möjligheter att begå övergrepp mot sina små grannstater i norr.

Israel är likaså beroende av de skandinaviska ländernas säkerhet

Om Sverige eller några av våra grannstater angrips av Ryssland så kommer detta förmodligen att leda till att Ryssland måste eller kommer att göra något drastiskt, som att hjälpa Iran att bli självförsörjande på raffinerat bränsle i tillräcklig mängd, enligt devisen söndra och härska. Det gäller för ett reaktivt Ryssland så som vi har anledning att förvänta oss att de kommer att vara.

klang

Roger M. Klang, Försvarspolitisk talesperson

Publicerat i Försvar, Sverige och världen