Debattartikel av Bengt-Olov Söderkvist och Annette Westöö (ej tidigare publicerad).

Åsikten att abort skall tillåtas fram till födseln börjar bli rumsren i Sverige. I en ledartext i Göteborgsposten argumenterade Kajsa Dovstad  för en tid sedan för att helt fri abort ska införas i vårt land. Tidigare har till och med många av de mest inbitna abortliberalerna  betraktat den ståndpunkten som lite extrem. Ett exempel är den debatt i Almedalen 2011  mellan företrädare från organisationen Människorätt för ofödda respektive Feministiskt initiativ, där detta togs upp som ett argument från prolife-sidan: Varför vill ni inte, i konsekvensens namn, tillåta abort fram till födseln? FI:s Stina Svensson föreföll klart förnärmad och  förnekade först med emfas att det var partiets uppfattning, men fick till slut medge att det är den logiska följden av den abortsyn som hon företrädde.

Men nu, några år senare, höjs alltså sådana krav helt öppet. Det är egentligen inte oväntat. I USA har man sedan länge i flera delstater tillåtit abort fram till födseln. Det är, precis som Stina Svensson insåg, konsekvensen av ett tänkande där barnet i livmodern inte tillmäts något värde eller några rättigheter överhuvudtaget, eller bara anses ha rättigheter i förhållande till hur “önskade” de är. Dovstad har helt klart en poäng i att vi i nuläget har en lagstiftning som faktiskt förnekar en kvinna det som samhället hävdar att “rätten till sin egen kropp” innebär,  under den senare delen av graviditeten. Om kvinnan ska ha total beslutanderätt över livet som befinner sig inom hennes kropp, har vi inga goda skäl till att sätta någon tidsgräns för aborter.

Problemet är dock att denna så hyllade princip, “kvinnans rätt till sin egen kropp”, är så feltänkt, så förljugen, så tragiskt vilseledande. Självklart har vi alla rätt till våra egna kroppar. Men i fallet med en gravid kvinna är den enkla sanningen att det handlar om två kroppar, två liv, två skyddsvärda individer. Ståndpunkten  att fostret biologiskt är en del av kvinnans kropp är omöjlig att försvara. Fostret har eget DNA, egen blodgrupp, egna lemmar och är i hälften av fallen av annat kön än modern. Det är helt uppenbart en egen liten individ det handlar om. En del vill hävda att fostret visserligen inte är en del av kvinnans kropp, men att hon eller han ändå inte ska tillmätas det människovärde och de rättigheter som vi själva tar för givet. Då är man villig att av ideologiska skäl låta människovärdesprincipen, att varje människa har värde och rättigheter bara på grund av att hon är människa, flyga all världens väg. Istället baserar man en människas värde på faktorer som ålder, utvecklingsgrad och förmågor. Kön och handikapp är andra vanliga diskrimineringsfaktorer. Se bara på flickaborterna, som förekommer i stor skala ute i världen men också inom vårt lands gränser, och på det “utrotande” av downs syndrom som några av våra nordiska grannländer berömmer sig av. Det är ett helt bakvänt tänkande. I alla andra sammanhang, utom i livmodern, tillmäts svaga och hjälplösa människor mer skydd, inte mindre. 

Vi är på väg mot ett Sverige där människovärdet fullkomligt urholkats.  Om vi inte kan skydda de allra mest hjälplösa bland oss nu kommer vi att skörda frukterna av detta i form av ett samhälle där människolivet allt mer trampas under fötterna. Idag är det de ofödda som föraktas, imorgon är det andra svaga grupper och till sist är det ingen som går säker.

Som kristna i Sverige har vi all anledning att rikta sökarljuset mot vår egen roll i denna utveckling. Vi har hjälpt till att kratta manegen för en alltmer liberal abortsyn genom att de senaste årtiondena steg för steg backa från den kristna synen på det ofödda barnet. Kristna politiker har lagt ner kravet på ett rättsskydd för ofödda människor. Kristna förkunnare och kyrkoledare tar alltmer sällan bladet från munnen i abortfrågan – vare sig det nu beror på rädsla, popularitetshunger eller oförmåga att inse allvaret. Sveriges kristna råd, Svenska missionsrådet och flera kristna biståndsorganisationer svävar på målet när frågan om aborter kommer upp, och verkar luta alltmer åt en öppet abortliberal hållning. Vi har bit för bit anammat världens syn på ofödda människor och stegvis lämnat den bibliska och historiskt kristna, kanske utan att ens märka det. 

Med den bakgrunden ska vi inte bli förvånade när vi nu står inför abortliberala krav som är mycket mer extrema än vad många av oss kunnat föreställa sig. Men det kanske inte är för sent att vända utvecklingen om vi agerar nu. Kanske kan vi, genom Guds nåd, verka för ett uppvaknande i kyrkor och församlingar. Kanske kan vi med tiden få höra tydliga och samstämmiga  kristna röster i samhällsdebatten, röster som utan att tveka försvarar de ofödda barnens rätt till liv.  Vi vill rikta oss till alla kristna med engagemang i politik och samhällsfrågor, oavsett politisk färg, och ställa frågan: I en tid som denna – ska vi tala eller tiga?

Annette Westöö

Bengt-Olov Söderkvist

partistyrelseledamöter, Kristna Värdepartiet