Kristna Värdepartiet till Världen idag: Förena er med oss i kampen för de ofödda!

handshake-2009183_1920

Lukas Berglund analyserar på ledarplats i Världen Idag (2018-09-20) hur vi i Kristna Värdepartiet har lyckats (eller snarare misslyckats) i valet. Hans slutsats är att vi är kontraproduktiva eftersom vi förmodligen tagit röster från Kristdemokraterna och att detta i praktiken lett till att Lennart Sacrédeus inte kom in i riksdagen. Sacrédeus har enligt Berglund ”drivit på KD i abortfrågan”. Berggren avslutar med orden: ”Det finns anledning för KrVP att utvärdera hur framgångsrik deras strategi har varit.”

Berggrens sätt att resonera är inte konstigt utan följer de vanliga tankebanorna i det politiska spelet. Men vi tänker inte så. Tre ledord kan klargöra skillnaden: Långsiktighet, konfrontation och samvetet.

Långsiktighet: Berggren skriver att KrVP:s strategi är kontraproduktiv ”åtminstone så här långt”. Kortsiktigt kan Berggren ha rätt. Samtidigt är även detta svårbedömt. Vad har KrVP:s existens och abortmotstånd inneburit för skillnad i Sverige? Hur många har vi påverkat i rätt riktning? Har vårt engagemang räddat något liv? Jag vet inte. Det vet inte Berggren heller. Vår specifika strategi att utmana KD, vars ändrade inställning är huvudorsaken till KrVP:s bildande, är svår att skilja från vår blotta existens. Och vår existens kan sammantaget haft en positiv påverkan på svenskt abortmotstånd, även kortsiktigt. Berggren öppnar för att KrVP kan ha en långsiktig roll att fylla. Det är precis det vi tror. Det enda rimliga är att ha långsiktiga mål när det gäller att påverka ett av världens mest sekulariserade länder. Detta borde Berggren hålla med om. Varför då döma ut oss på grundval av ett kortsiktigt perspektiv?

Konfrontation: En annan viktig vattendelare är frågan om konfrontation kontra anpassning. När Martin Luther King kom till en stad var det vanligt att andra svarta medborgarrättsledare klagade och sa ”Kom inte hit, du gör allting bara värre”. Kings svar löd: ”Det måste bli värre innan det kan bli bättre”. Det var inte ovanligt att King fick verbala dolkstick av både vita och svarta som sa sig jobba för samma sak som han. Kings ”strategi” var konfrontation. En kultur som systematiskt förtrycker svarta måste konfronteras. Kings strategi var stark icke-vålds-konfrontation. Han placerade sig således mitt i mellan de som ville undvika konfrontation och de Svarta Pantrarna som förespråkade våld. King menade att de förtryckande krafterna måste utmanas på sätt som inte gick att ignorera, utan att för den skull använda våld. Många som stod på samma sida som King förordade en mjukare linje där man skulle nöja sig med små steg mot ökad rättvisa.

Vi tror att historien visat att King hade rätt. Ondska måste konfronteras, inte tillmötesgås. Vi menar att abortdödandet är en ondska som ingen med ett fungerande samvete borde anpassa sig till, varken etiskt eller politiskt.

Men det är precis vad KD har gjort. KD förordar fri abort och som parti gav man Göran Hägglund sitt stöd när han i egenskap av socialminister liberaliserade svensk abortlag ytterligare och så öppnade Sverige för ”abortturism”. De enda kristdemokrater som i denna fråga är värda vår respekt, är de som går emot partilinjen så tydligt och så konsekvent att de blir marginaliserade i KD (eller allra helst uteslutna). Svensk abortkultur, inklusive KD, måste konfronteras. Sacrédeus med flera vettiga KD:are skulle bli mycket effektivare abortmotståndare om de inte var bakbundna av KD:s abortliberala ställningstagande. Genom att sätta munkavle på sådana som Sacrédeus omintetgör KD en viktig opinionsbildning som annars hade kunnat ske. Den strategi Berggren tycks förorda är ”anpassning”, i sikte att vinna små segrar. Precis så tänkte även Kings vänliga kritiker. Vi tänker inte så.

Samvetet: Skälet till vår konfrontativa ”strategi” är samvetet. Om våra samveten inte förbjöd oss, skulle vi med lätthet kunna acceptera Berggrens resonemang. Men nu är det så att våra samveten förbjuder oss att stödja partier som kan ha rätt i en mängd frågor, men som lagt sig platta inför, och även bejakat, abortdödandet i vårt land. När KD dessutom börjar kompromissa i sin äktenskapssyn har vi ännu svårare att förstå Berggrens försvar av KD.

Vår utgångspunkt i samvetet hamnar också på kollisionskurs med Berggrens pragmatiska och konsekvensetiska resonemang. Berggren beklagar att våra drygt 3000 röster inte lades på KD. Då hade KD fått ett mandat mer och Liberalerna ett mandat mindre. Vi har alla skäl att förmoda att de 3202 personer som röstade på KrVP gjorde det utifrån sina kristna samveten. Men det borde de enligt Berggren inte ha gjort. De borde istället ha röstat på ett parti som bejakar abort och vars företrädare går i Prideparader. För då hade det partiet fått ett mandat mer i Riksdagen. Detta är närmast en skamlig nedvärdering av väljare som följt sina samveten och stått pall för det pragmatiska och sekulariserade tänkande som präglar den politiska diskussionen (och mången chefredaktör). Jag är övertygad om att Berggren innerst inne delar detta samvete, och därför borde glädja sig åt att det åtminstone finns 3000 ”rättfärdiga i landet”. För honom väger ett mandat i riksdagen mer. Nej Lukas. Var tog din kristna analysförmåga vägen?

Journalister i det sekulariserade Sverige har blivit något av experter på att kommentera de dagsaktuella händelserna. Man lär sig spelet med siffror och strategier. Men inget av det är vår utgångspunkt. Vår utgångspunkt är de områden där Sverige kränker rätten, barmhärtigheten och troheten – det viktigaste i Guds lag – och vad våra samveten bjuder oss att göra i ljuset av det. Vårt mål är att långsiktigt konfrontera det onda, stå upp för människovärdet för Jesu minsta, och på så sätt ge röst åt våra samveten. Motarbeta inte det Lukas! Förena dig istället med oss!

 

ljk

Mats Selander
partiordförande

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik

Eftervalsanalys del 2: Sovande samveten

UntitledNu har två tredjedelar av rösterna räknats och Kristna Värdepartiet ser ut att göra ett sämre val än 2014. Det verkar som att vi får cirka 3000 röster, det vill säga 0,05% (mot 2014 då vi fick 3553 röster eller 0,06%). Det är en besvikelse. Jag hade hoppats på minst en fördubbling. Skälet till mitt hopp var enkelt. Vid valet 2014 hade vi existerat i nio månader och det fanns många kristna som inte ens visste att vi existerade. Nu har vi funnits i fyra år och nio månader och då borde många fler veta om vår existens.

Jag levde också i tron att det borde finnas åtminstone 10 000 kristna som för sitt samvetes skull inte kan rösta på något parti som bejakar den förintelse av ofödda som pågår i vårt land. Organisationen Ja till livet (som nyligen bytt namn till Människovärde) hade uppåt 18 000 medlemmar under sina storhetsdagar. Jag trodde att åtminstone hälften borde rösta på det enda parti som vill värna de ofödda. Men jag hade fel. Nu får vi cirka 3000 röster. Det är 3000 personer som valt sitt samvete framför allt annat. Det är min enda ljuspunkt.

Låt oss sätta dessa 3000 röster i perspektiv. Jag utgår ifrån att den överväldigande majoriteten av dessa 3000 kallar sig kristna. Cirka 9% av svenskarna (alltså 900 000 personer) besöker en gudstjänst någon gång i månaden. Av dessa är cirka 250 000 frikyrkliga. Cirka 150 000 är katoliker. (Jag nämner särskilt frikyrkliga och katoliker eftersom båda dessa grupper gör anspråk på att stå upp för kristna värderingar på ett klart och tydligt sätt.)

Av gudstjänsfirande svenskar är det maximalt 0,3% som röstat på Kristna Värdepartiet.

Av frikyrkliga är det maximalt 1,2% som röstat på Kristna Värdepartiet.

Av katoliker är det maximalt 2% som röstat på Kristna Värdepartiet.

Även om KV fått dubbelt så många röster så är proportionerna fortfarande allt annat än uppmuntrande. Min slutsats blir: Svensk kristenhet är starkt påverkad av sekulariseringen, och det på flera sätt. Jag ser åtminstone tre sätt varpå svensk kristenhet påverkats.

1.    Ett sätt varpå svensk kristenhet sekulariserats är att man gjort sin kristna tro till en privat angelägenhet. När en kristen röstar går man in på ”världens planhalva”, och så letar man efter de alternativ som bjuds, och röstar på det man uppfattar som minst dåligt. ”Världens tänkande” blir utgångspunkten, och i bästa fall styr de kristna värderingarna hur man navigerar bland dessa sekulariserade alternativ. Man tänker inte ”utanför lådan”, och man tar inte spjärn i sitt eget samvete och frågar sig: hur kan jag ta ställning för tydliga kristna värderingar i det sekulära Sverige? Trots att Kristna Värdepartiet motsvarar vad många kristna anser – åtminstone i våra huvudfrågor – så blir vi inte ens ett alternativ.

2.    Många kristna är dessutom oklara över vad ”kristna värderingar” innebär. Allt fler kristna – även bibeltroende och frikyrkliga – accepterar svensk abortlagstiftning. Jag har mött pingstvänner som gjort, utfört och försvarat abort. En av dem var ordförande i en stor pingstkyrka, en annan var en högt respekterad medlem. Utan undervisning förgås folket. I kontroversiella ämnen brukar pastorer vara så försiktiga generaler att deras församlingar lämnas vind för våg. Då kommer också ”världens” värderingar att smyga sig in och till sist börja dominera kristnas vägval. Det gäller inte minst abort och äktenskapssynen, vilket är Kristna Värdepartiets två viktigaste frågor.

3.    Ett tredje sätt varpå kristenheten sekulariserats, är församlingssynen. Om man inte privatiserar tron, så blir ofta församlingen den enda plats där den kristna tron kan förväntas få inflytande. Detta är en stark så kallad anabaptistisk trend, särskilt inom den karismatiska kristenheten. Denna betoning har sina starka, men också sina svaga sidor. Det är självfallet den kristna församlingen som är platsen där den kristna tron och de kristna värderingarna ska tillämpas rakt av. Det är inom församlingen vi har rätt att förvänta oss efterföljelse. Detta perspektiv skapar lätt följande attityd: ”Vad som händer ute i samhället är helt oviktigt. Det är ändå djävulens territorium, och därför spelar det inte någon större roll hur man röstar eller vilken roll man har i ’världen’”. Detta perspektiv är fel. Bibeln är tydlig med att också ”hedniska” nationer (det vill säga icke-judiska nationer) är ansvariga inför Gud. Läs de två första kapitlen i Amos bok så ser du hur Gud kommer att döma flera folk på grund av deras orättfärdighet – en orättfärdighet som inte definieras utifrån ”lagen” (alltså Bibeln och Guds förbund med sitt egendomsfolk) utan som definieras utifrån den lag som är skriven också i hedningarnas hjärtan (som Paulus säger i Romarbrevet 2:14-15). Att dra gränsen för Guds vilja runt församlingen är alltså obibliskt och oförenligt med Jesu befallning att vi ska vara salt och ljus i världen. Guds rikes påverkan gäller hela Guds skapelse och alla dess aspekter.  Och som Paulus säger i Romarbrevet 13:4 så är ”överheten en Guds tjänare”.  Gud är hela världens Gud, och därmed också Sveriges Gud. Många kristna tycks tro att Kungars Kung har abdikerat i Sverige.

I detta val har kristna i mångtusental röstat på partier som inte bara passivt bejakar abortdödandet, utan som aktivt stöder det och dessutom vill påtvinga abort på abortrestriktiva länder som exempelvis Polen. Man vill att hela världen ska delta i dödandet. Även Kristdemokraterna bejakar abortdöden. De har till och med aktivt medverkat till att ytterligare liberalisera svensk abortlag genom att låta utländska kvinnor göra abort i Sverige utan prövning. Sverigedemokraterna är inte mycket bättre. De bejakar 90% av alla aborter (eftersom endast ca 10% av aborterna sker efter vecka 12). Dessutom säger SD att detta är en oviktig fråga. Sen har vi alla kristna som röstat på partier som ser abort som en rättighet: Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna. Alla dessa partier bejakar att cirka 37 000 ofödda små människor dödas i sin moders liv, varje år, år efter år. Det är en icke-fråga för dem. De kallar den pågående förintelsen för ”en rättighet”.

Och 100 000-tals kristna lägger sina röster på dessa partier.

Kristnas samveten sover. Därför har vi kristna blod på våra händer.

Herre förbarma dig!

ljk
Mats Selander

partiordförande 

Publicerat i Uncategorized

Eftervalsanalys del 1: Förvirring råder!

val

Det ord som sammanfattar mitt första intryck så här dagen efter valet är ”förvirring”. Om de två blocken blir jämnstora, vem ska få regeringsmakten? Beskeden går isär.

Vänsterblocket tycks hoppas på någon sorts repris på Decemberöverenskommelsen där Alliansen inte röstar emot Lövén som statsminister, givet att Vänsterblocket blir större än Alliansen.

Högerblocket ser sig som vinnare och säger att Kristersson är vår nästa statsminister. Men det bygger på att SD inte röstar emot honom som statsministerkandidat. Men då uppstår frågan: Vad kan Alliansen ge SD för att de ska släppa fram Kristersson? Så långt jag förstår kan SD rösta emot både Löfven och Kristersson, och då vankas nyval. Men vill SD ta risken av att framstå som totala rättshaverister?

Vid ett nyval skulle många SD väljare troligen gå tillbaka till M. Det är en risk SD kanske inte vill ta. Samtidigt vill de få ut så mycket så möjligt av sin ”tungan-på-vågen-roll”.

Förvirring råder. Som personligt kristen tänker jag: Det land som förnekar sin historia (1000-års kristen tro och etik), och som förnekar sin nationella identitet – och blir fullblodsindividualister och därmed globalister som i det närmaste är helt blinda för nationens och folkets legitimitet – bäddar för förvirring. Jag ser det som en del av Guds dom över vårt land. Och förvirringen kommer troligen bara att tillta fram tills dess vi vänder om till den grund Sverige (och Europa) bygger på: den kristna grunden.

ljk

Mats Selander
partiordförande

Publicerat i Uncategorized

En personlig reflektion inför valdagen

baby-1271742_1920.jpg

Om några timmar gryr valdagen 2018.

Då jag haft förmånen att vara med sedan partiet bildades skulle jag vilja dela några personliga tankar såhär i elfte timmen.

Det har varit en omtumlande resa för vårt parti sedan starten i januari 2014.  Vi har rört oss bort från gröngölingsstadiet mot något mer av erfarenhet och rutin. Vi har utvecklat vår politik och arbetat fram ett brett och genomtänkt partiprogram. Vi har fått vässa våra argument i debatter. Vi har blivit utskällda, hånade och utfrysta. Det har varit medgång och motgång. Vi har begått misstag och förhoppningsvis lärt oss av misstagen. Det är med stor glädje jag ser att vi trots allt som hänt inte har övergett vår grund. Vårt parti bildades framför allt för att vara en röst för de ofödda barnen. Det är inte vår enda fråga, men det är vår i särklass viktigaste fråga.  Vår hjärtefråga.

Och här skulle jag vilja rikta några ord till den kristna delen av landets röstberättigade. Det är dags att välja sida nu. Tror du verkligen att de ofödda är människor som du och jag? Har de samma värde som du och jag? Om du håller med om att det är 38 000 små barn som dödas i aborter varje år, hur kan då någon fråga vara viktigare än denna? Hur kan vi som kallar oss kristna låta någon annan fråga stå högst på dagordningen? Vi borde tänka på detta dag ut och dag in. Vi borde inte kunna sova på natten. Det är inte klimatfrågan som är viktigast. Det är inte invandringen. Det är de ofödda barnens rätt till liv.

Men jag håller inte med om allt i er politik, kanske någon säger. Vår partiordförande Mats Selander har sagt att han skulle rösta på Vänsterpartiet om de hade solidaritet med de ofödda barnen som en punkt i sitt partiprogram. Jag håller fullständigt med. Det är många frågor som är viktiga, och vi ska självklart diskutera och arbeta med dessa, men abortfrågan är en ren samvetsfråga. Det är samvetsfrågorna som bör avgöra var man lägger sin röst.

Men även om du inte kan tänka dig att lägga din röst på Kristna Värdepartiet, så måste du börja tala för de ofödda barnen. Snälla du – gör det. Engagera dig i en organisation som stöder rätten till liv, och var helt öppen med det. Är du kristdemokrat, börja då föra upp denna fråga i de politiska samtalen. Varför inte bilda ett nätverk inom KD för alla som protesterar mot partiets liberalisering i abortfrågan? Tala om det, skriv om det. Vi måste sluta kompromissa, sluta hymla, sluta böja oss för tidsandan.

När vi ser tillbaka på våra liv en gång i framtiden vill vi kunna säga att vi gjort vad vi kunnat för att rädda de ofödda.  Gud hjälpe oss i det.

Rädda dem som släpas till döden,
och bistå dem som stappla till avrättsplatsen.
Om du säger: ”Se, vi visste det icke”,
så betänk om ej han som prövar hjärtan märker det,
och om ej han som har akt på din själ vet det.
Och han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.

Ords 24:11-12 (1917)

 

Med innerlig önskan om en lugn valdag och en ljus framtid för vårt land,
Annette Westöö

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik

Öppet brev till Lukas Berggren och Världen Idag

Idag läser jag Lukas Berggrens ledare i tidningen Världen Idag. Jag har alltid uppskattat Lukas och betraktar honom som en vän (hallå Lukas!). Men det han skriver om Kristna Värdepartiet får mig ändå att reagera. Han skriver: ”En del missnöjda KD-väljare har sökt sig till Kristna Värdepartiet. Utan att recensera partiets politik måste det ändå konstateras att en sådan röst i praktiken blir en röst till stöd för nuvarande regering.”

Det är inte svårt att förstå poängen även om retoriken känns väl tillspetsad (och faktiskt orättvis), och jag kommer att ”return the favor” i slutet av detta inlägg. Men först vill jag försöka bena upp vad som står på spel.

1. Partipolitik eller kristna värderingar i allmänhet? Det är på sätt och vis uppfriskande att en chefredaktör tar tydlig partipolitisk ställning. Många går som katten kring het gröt. Men Lukas hoppar här rakt ner i gröten. Då vet vi i alla fall var han befinner sig! Ett problem med detta är att Världen Idag vill ta ställning för kristen tro och kristna värderingar på ett bredare sätt än vad kristna politiker tvingas göra. Berggren tar inte här enbart ställning för kristna värderingar generellt, utan vägleder sina läsare i hur en kristen specifikt bör lägga sin röst. Det är en fråga där tro, värderingar och inte minst pragmatiska hänsyn blandas. Den underliggande frågan är hur man som kristen ska väga sådana hänsyn i relation till varandra. Hur tungt bör exempelvis samvetet väga? Och om man har flera samvetsfrågor som kristen att ta hänsyn till, bör man offra en samvetsfråga för en annan? Hur mycket ska man ta hänsyn till vad en djupt sekulariserad opinion anser? Hur mycket bör man anpassa sig efter ”denna världens” värderingar – som faktiskt totalt dominerar svensk politik, och som gjort det sedan länge. Det är inte lätta frågor som Berggren tar tydlig ställning i. I mina ögon präglas hans ställningstagande av tre brister: kortsiktighet, en för ytlig analys av hur djupt Sverige sjunkit och en otillräcklig hänsyn till samvetet.

2. Kortsiktighet. Det är inte svårt att förstå den iver med vilken Berggren (och andra) vill ”rädda det som räddas kan”. Men när man stirrar på de små förbättringsmöjligheter som finns inom den djupt sekulariserade svenska politiken, så har man en allt för liten bild. Här behövs ett moraliskt och andligt systemskifte som inget av de gängse partierna står för – och som ytterst sett politiken aldrig kan skapa. En framtida högerregering kommer inte förhindra att var fjärde människa i varje årskull förintas redan i moderlivet. En högerregering kommer inte respektera äktenskapet, eller erkänna folkmordet av kristna 1915. En högerregering kommer fortfarande präglas av starkt anti-kristliga värderingar. Det kan även visa sig naivt att tro att en sådan regering kommer att ta tydlig ställning för Israel. Visst finns det grader i helvetet. Men ska vår målsättning som kristna endast vara att göra helvetet någon grad kallare – för att fortsätta liknelsen – eller ska vi stå upp för värderingar som långsiktigt kan kasta hela Sverige ut ur helvetets eld? Ibland kan man jobba för båda målsättningarna, men ibland måste man välja. Och tvingas vi välja strategi tycker Berggren att vi ska göra Sverige lite bättre, medan jag hellre lägger min röst på ett andligt och moralisk systemskifte – oavsett hur lång tid det tar. Den förändring vi ber och arbetar för kräver tålamod och långsiktighet. Iver och tron på snabba reella förbättringar är inte realistiskt.

3. Hur djupt har Sverige sjunkit? Som kristna ska vi vara salt och ljus i förruttnelsen. Det vill Kristna Värdepartiet vara, och det vill tidningen Världen idag vara. Men en fråga man måste ställa sig är då hur långt förruttnelsen har gått? Hur illa ställt är det? Går det att rädda skeppet Sverige? Vad kan räddas och vad har redan sjunkit till botten? Här är min bedömning att Sveriges bortvändhet från Gud är djup och otroligt hårdnackad. Vi har blivit välsignade med välstånd under mer än 100 år. Det beror inte minst på att kristen tro och kristna värderingar genomsyrade vårt land. Idag är vi ett av världens mest sekulariserade länder som dessutom sticker ut med sin extrema individualism. Ska vi som kristna försöka stå för en politik som systematiskt kompromissar med sådana värderingar, eller ska vi börja göra som de kristna gjorde när det västromerska imperiet föll, nämligen att sluta identifiera civilisation med det hedniska Rom, och istället börja identifiera civilisation med sin egen kristna tro. Ska vi hela tiden förhålla oss till en icke-kristen, starkt sekulariserad kultur, eller ska vi börja tala frimodigt utifrån våra hjärtan, och påbörja en kultur och ett samhällsbygge utifrån detta? Berggrens iver att se en högerregering (med KD) andas en i mina ögon obefogad optimism; att det inte är så illa ställt trots allt. Här tror jag han har fel. Det är verkligen illa ställt. Och för att tala med bibliska termer: De oföddas blod ropar till himlen. Inte ens vår israelvänlighet kan rädda oss. Gud kan uppväcka israelvänner ur dessa stenar! Det andliga och moraliska förfallet är massivt. Om det är röda eller blå politiker som leder oss in i helvetet spelar faktiskt inte någon större roll.

4. Vilket för oss till nästa punkt: Samvetet. Vissa frågor är viktigare än andra. Därom är vi alla överens. Som kristen bör jag ge samvetsfrågorna extra dignitet. Pragmatiska hänsyn må ha sin plats. Men de kan aldrig – och får aldrig – döva våra samveten. Ofta får man höra att ”abortfrågan är ju bara en av många frågor”. Men föreställ dig en tysk kristen som 1942 säger:

”Ja men judefrågan är ju bara en av många politiska frågor – du kan ju inte låta den avgöra hur du ska rösta”.

Mitt samvete förbjuder mig att rösta på något parti som godkänner dödandet av ca 38 000 små människor varje år. Detta är – och borde vara för varje kristen – den absolut viktigaste frågan. En fråga som inte är lika viktig men som hamnar i samvets-kategorin är frågan om äktenskapet. När äktenskapet monteras ner och omdefinieras, kommer framför allt barnen att ta skada, eftersom vuxna då upphör att ha de värderingar som det traditionella äktenskapet står för – värderingar som är designade inte minst för att skydda barnen. Berggren vet att KD upphört att stå för kristna värderingar i dessa två samvetsfrågor. Men hans kommentar om KD i detta sammanhang är tyvärr en besvikelse. Han skriver: ”KD är inte perfekta i allt, men de behövs definitivt i regeringen”. ”Inte perfekta i allt”?! Sveket i abortfrågan och äktenskapsfrågan tycks här vara små skönhetsfläckar. Detta är att nedvärdera samvetsfrågorna till förmån för en kortsiktig pragmatisk bedömning. Det är förståeligt, men är det kristet? Inte i mina ögon.

5. Till sist: retoriken. Jag tror i ärlighetens namn att Berggren inte skulle gilla om jag använde exakt samma retorik mot Världen Idag som han använt mot Kristna Värdepartiet. Låt oss se hur det skulle bli.

”Utan att recensera Världen idags ledartexter och artiklar, måste det ändå konstateras att en prenumeration på Världen idag, i praktiken blir ett stöd för en abortliberal och äktenskapsfientlig högerregering”

Lukas Berggren (som jag fortfarande betraktar som en god vän) och hans tidning Världen Idag, tar i och med denna ledartext ställning för ett regeringsalternativ som bejakar abortdöd och fortsatt äktenskapupplösning. Inte ens KD är någon motkraft här. Precis som Lukas vet att Kristna Värdepartiet motarbetar socialdemokratin, så vet jag att Världen Idag (med Lukas i spetsen) motarbetar abort, Pride och annat som krockar med kristna värderingar. Men ska vi lägga den retoriska ribban där Berggren lagt den, kan jag inte dra någon annan slutsats än att Världen Idag tagit ställning för pragmatism – och därmed för fri abort och för Pride – och mot det kristna samvetet.

Lukas, känns det som en orättvis bedömning av Världen idag?

I så fall förstår du hur jag känner det.

Raka men fortfarande mycket varma och vänliga hälsningar

Mats Selander
ordförande Kristna Värdepartiet

Publicerat i Uncategorized

Håll dig på din plats, staten! Del II – Skolan

pen-2359650_1920

I ett tidigare inlägg inleddes en serie reflektioner kring statens uppgift och omfattning. På en mängd områden ser vi att staten tar sig för stora friheter gentemot medborgarna. Detta förtryck – för det är i en mening ett förtryck – är något som medelsvensson oftast inte ens reflekterar över. Vi har blivit så vana vid att staten ska tillgodose alla våra behov från vaggan till graven att vi knappt kan föreställa oss något annat och inte reagerar när våra rättigheter kringskärs.

Den svenska skolan är ett sådant område.

Det första och största problemet med vårt utbildningssystem är skolplikten, alltså att den svenska staten tvingar alla föräldrar att skicka sina barn till skolan. Men vadå?, säger vän av ordning. Är det inte självklart att alla barn ska gå i skolan? Nej, det är det faktiskt inte. Alla barn har rätt till utbildning, men utbildning kan äga rum på olika sätt.

I dagens läge bestraffas föräldrar som av olika anledningar vill undervisa sina barn i hemmet hårt och skoningslöst av staten. En familj i Mörbylånga belades med ett vite på sanslösa 50 000 kronor för att ha hemundervisat sina barn. Trots att barnen, enligt socialtjänstens utredningar, mådde bra i hemmet. Trots att barnen hade lyckats väl med sina studier. Andra hemundervisande familjer har gått i skolpolitisk exil, alltså flyttat till ett annat land där de tillåts ge sina barn den utbildning som de anser tjänar barnen bäst. Det är svårt att ta till sig, detta att människor faktiskt flyttar från Sverige av politiska och ideologiska skäl.  Så långt har det alltså gått.

Tvånget som idag råder har svåra konsekvenser för våra barn. Skolorna i Sverige ser naturligtvis olika ut, och man ska inte dra alla över en kam. Men det är nog allom bekant att många skolor i Sverige har stora problem med bråk och stök. Vi får ständigt höra om fall där både aggressiva elever utsatt både lärare och skolkamrater för våld. Ibland är det personer utifrån som tar sig in på skolorna och hotar och slår. Skolorna står ofta handfallna. Dessa problem förefaller ha ökat under de senaste åren, vilket kanske delvis kan förklaras med misslyckad invandringspolitik, men den svenska skolans problem med våld, mobbning och brist på disciplin är absolut inget nytt fenomen. Vi har alltså länge haft en situation där föräldrar är skyldiga att skicka sina barn till en plats där barnens säkerhet inte kan garanteras.

En annan negativ effekt av skolplikten är att elever som utsätter sina kamrater för våld och mobbing inte definitivt kan avstängas från skolan. Ofta blir det en ond cirkel där elever som stökar flyttas runt till olika skolor och till slut kommer tillbaka till skolan där det började. Detta är naturligtvis en tragik för offren till de stökiga eleverna. Inte sällan är det istället dessa offer som tvingas flytta på sig.

För hemundervisande föräldrar, eller rättare sagt för föräldrar som skulle vilja hemundervisa sina barn, kan det handla om barnet är mobbat i skolan. Men ofta är det andra, mer ideologiska och pedagogiska, aspekter som väger in. Det kan röra sig om att man anser att skolan strömlinjeformar eleverna och vill se större självständighet hos sitt barn. Det kan handla om att man vill att barnet ska ha mer vuxenkontakt. Man vill att barnet ska fostras och påverkas av vuxna och inte av sina kamrater. Ofta rör det sig om att man anser att skolan inte passar alla barn. Barnet är uttråkat i skolan och lär sig mycket bättre hemma. Det finns olika skäl till att man önskar hemundervisning. Varför skulle det inte vara tillåtet, så länge barnen lär sig saker och mår bra? Det verkar inte vara sunt förnuft som styr politiken på detta område utan snarare ett kontrollbehov från statens sida.

Ett annat problem relaterat till medborgarens fri- och rättigheter är det som skolorna lär ut. Att det i en obligatorisk skola förekommer obligatoriska inslag som strider mot föräldrarnas övertygelse är djupt problematiskt. Det kan till exempel handla om att barnen förväntas utöva yoga eller delta i pride-arrangemang, eller får det serverat som sanning att det finns fler än två kön. Notera den viktiga skillnaden mellan att å ena sidan lära sig om olika idéer och företeelser och att å andra sidan bli påtvingad dem. Man ska lära sig fakta om yoga och österländsk religion i skolan. Man kan naturligtvis diskutera könsidentitet och genus ur olika aspekter på en religions- eller filosofilektion. Men skolan ska inte pressa barnen att inta en viss hållning eller tvinga dem att själva delta i något som inte harmonierar med familjens övertygelse.

Friskolorna då? Dessa är som bekant tillåtna idag, och det ska vi vara glada för. Emellertid är de är de i själva verket inte så fria, utan kontrolleras hårt av staten, och dels höjs regelbundet röster för att de ska förbjudas. Friskolorna ska självklart utvärderas på samma sätt som de kommunala skolorna, speciellt med avseende på hur eleverna behandlas. Dock ska friheten för varje friskola att själv utforma sin pedagogik och profil vara mycket stor. Målet ska vara det samma för alla barn – vi vill till exempel se en nationell utbildningsstandard – men vägarna dit kan se mycket olika ut.

Kristna Värdepartiet  vill ersätta skolplikten med en läroplikt.  Vi vill ge makten tillbaka till föräldrarna.

Barn ska kunna få sin utbildning ske i den statliga (kommunala) skolan, i friskolor, i små föräldrakooperativ eller i hemmen. Vi vill att friskolorna ska få vara verkligt fria. Vi vill också att barn i de statliga (kommunala) skolorna, på samma sätt som övriga medborgare, ska skyddas från våld, kränkningar och indoktrinering. På detta sätt tar vi ett stort steg mot ett frihetligare samhälle där människors och familjers rättigheter respekteras.

a

Annette Westöö
talesperson Staten och familjen

Publicerat i Staten

Reflektioner kring Pride, del 2: ÄR JAG HOMOFOB?

caricature-1295909_1280

Är jag homofob?

Jag förmodar att jag med råge lever upp till den etiketten. Men vad innebär ordet ”homofob”? Tar man det bokstavligt betyder det en obefogad rädsla för homosexuella människor eller för homosexualiteten som sådan. Personer med verklig fobi blir verkligen helt nippriga av att möta det de är rädda för. Har du sett någon med spindelfobi närma sig en spindel? Det är inte något litet obehag, utan snarare skräckslagenhet.

Skulle jag i ordets rätta bemärkelse vara homo-fob, alltså skräckslagen, så borde ingen bli arg på mig. Alla borde tycka synd om mig – åtminstone i den mån jag tvingas närma mig homosexualitet som företeelse. Av ren barmhärtighet borde alla som lever ut sin homosexualitet lägga band på sig så fort jag närmar mig. Förståelse borde vara allas – i synnerhet de homosexuellas – attityd i relation till mig. Att kalla mig hatiskt blir löjligt. Min homofobi är knappast någon läggning jag valt själv. Jag föddes förmodligen sådan. Därför kräver jag respekt – full respekt, fullt accepterande och 100% tolerans och kärlek – vilket innebär att alla homosexuella döljer sin läggning i min närhet. Detta borde jag i den tidsanda som nu råder ha rätt att kräva som min mänskliga rättighet! Jag är ju homofob!

”Vet du verkligen hur jobbigt det kan vara! Kan du ens föreställa dig hur det är att vara homofob? Jag kan bara inte titta på pride-paraden – som ett långt tåg med stora otäcka spindlar. Ja, det är jobbigt att bara se reklam om det!”

Nej, det kan inte vara verklig psykologisk fobi som åsyftas. Kanske syftar man istället på själva åsikten att homosexualitet är en psykisk identitetsstörning, och att det är moraliskt förkastligt att leva ut denna störning – inte minst eftersom man förnekar goda potentialer som hör till ens kön. Så tycker jag. På allvar! Jag tror verkligen inte att det är individen som kan besluta över den mänskliga naturen. Och homosexualitet är en trasighet i den mänskliga naturen.

Denna min övertygelse är säkert en starkt bidragande faktor till att jag ska kallas homofob. Jag tycker helt enkelt fel, utifrån gayrörelsens moraliska referensram. Okej. Och? Jag tycker gayrörelsen har fel. De tycker att jag (och mina gelikar) har fel. Så låt oss börja kalla varandra saker! Det är väl en bra lösning? Eller?

”Ni, era hatiska och intoleranta heterofober. Ni hatar olika, men det gör inte vi. Vi älskar olika, så det så!”

Men jag tror inte att min homofobi enbart beror på mina åsikter. Varför använda ordet ”fobi”, som står för en oerhört stark känsla, om det endast var åsikter vi talade om? Nej, jag tror det är något djupare som etiketten är ägnad att kritisera, nämligen mina (och mina gelikars) äckelkänslor. Föreställer jag mig homosexuella handlingar – försöker jag se det framför mig – så är det något djupt inne i mig som känner avsmak. Det är äckligt och genuint motbjudande. Det är min genuina instinkt och ärliga känsla. Gör det mig till ”homofob”? Jag gissar det.

Som kristen betraktar jag sådana äckelkänslor som en tydlig moralisk fingervisning som säger: ”Gör inte så, det är fel – allvarligt fel”. Det är inte samma sak som att känna avsmak för människor. Min tro bjuder mig att älska min nästa som mig själv. Men det är faktiskt möjligt, trots att vår samtid ofta inte begriper det, att göra skillnad på sak och person, människor och beteenden. Bibeln och 2000 års kristen moralisk tradition, tillsammans med alla andra världsreligioner säger samma sak. Lev inte homosexuellt. Det är fel.

Men vore jag ateist hade jag förmodligen haft dessa äckelkänslor i lika hög grad. Då skulle jag förmodligen resonera som så, att evolutionen har format dessa äckelkänslor och att de har tjänat oss väl. I evolutionens ljus är det faktiskt märkligt att homosexualitet fortfarande existerar. I den mån homosexualiteten är genetisk, borde den ha dött ut för ett antal miljoner år sedan. Det är ju ingen variant som gynnar artens överlevnad direkt. Homosexuellas drift och vilja utgör ju en effektiv återvändsgränd för all gen-spridning. Även om vissa homosexuella valt att ändå leva heterosexuellt, gifta sig och få barn, borde deras gener ändå långsamt ha dött ut. I långa loppet har de inte en chans mot den lika starka heterosexuella driften, som faktiskt har den lilla evolutionära fördelen att sprida sina gener.

Äckelkänslorna gentemot homosexuella handlingar tycks vara befogade oavsett om man är religiös eller inte. Dessutom, om jag som individ verkligen känner så, så har väl ingen rätt att komma till mig och säga att jag känner fel (för att tala med tidsandan)? Då kan jag bara skrika tillbaka:

”Jag känner mig kränkt av att du prackar på dina normer på mig, för nu känner jag faktiskt så här, och jag finns i det här samhället och det får du vackert lära dig att acceptera!

Och så kunde jag sedan, som en glad, trygg och stolt homofob, vifta vidare med min homofobflagga i homofobparaden…

Har man gjort fullblods-individualismen till sitt fundament, så har man. Och då har alla lika rätt att hävda sina känslor – även vi homofober. Så det så!

 

ljk

Mats Selander
Partiordförande

Publicerat i Familjen