Vi behöver en Skalman i corona-tider

giant-tortoises-3315158_1920

Sverige har gått lite av sin egen väg när det gälle att tackla corona-krisen. När andra länder stänger ner försöker Sverige ha ett öppnare samhälle. Myndigheterna vädjar snarare än befaller. När stora delar av Europa får panik håller svensken sig kall och litar på de egna vetenskapliga experterna.

Detta handlar inte så mycket om politik utan mer om kultur. I Sverige råder statsindividualismen, alltså ett tankemönster som bygger på en förtroendefull relation mellan staten och individen. Statens agerande motiveras av vad som gynnar individen, och individen förväntas sätta sin tilltro till den goda staten. Det finns en delvis synlig, delvis osynlig pakt mellan stat och individ i Sverige, framför allt gentemot familjen. Statsindividualismen syns i hur Sverige tacklar corona-krisen. Man förväntar sig att individen litar på staten och inte är misstänksam och rebellisk (så att man måste ta i med hårdhandskarna – som politiker instinktivt gör i många andra delar av Europa).

Sverige är också ett land som inte haft något krig på mer än 200 år. Vi har inga färska eller halvfärska minnen av verklig kris, som våra nordiska grannländer har. Finnarna minns vinterkriget 1939. De vet att en katastrof kan drabba plötsligt. Norge och Danmark överrumplades av nazitysklands militära närvaro 9 april 1940, då tyska trupper bara tog över deras samhällen. Sådant gör något med kulturen för flera generationer framåt. Att nästan varje medborgare har lyssnat till en farfars far eller morfar som berättar om krig och kristider han själv upplevt, påverkar individen och hela samhället.

Politiken står ju inte utanför kulturen. Faktum är att en medelsvensson förmodligen har lättare att gå emot sin egen kultur än vad en politiker har. Politikerna måste ju vinna folks förtroende och gillande. Då kan man inte göra sig impopulär stup i kvarten och kritisera den egna kulturens djupt liggande värderingar och tankesätt. Kanske man kan försöka forma den något – milt leda den i en lite annan riktning. Men att frontalkrocka med sin egen kultur finns oftast inte ens på en politikers mentala karta. Politikerna hela existens bygger ju på att bli tillräckligt omtyckt för att kunna bli omvald. Och då måste man vara följsam i relation till kulturens värderingar och självklarheter. Då krävs kulturell fingertoppskänsla.

Detta tror jag är en stor del av bakgrunden till varför Sverige var långt mindre förberedd på coronakrisen än vad exempelvis Finland var. Finland hade lager med medicinsk skyddsutrustning. Finska politiker har inga stora problem att få igenom beslut som förbereder landet för kris, även om det kostar sina slantar. Folk förstår att kriser och katastrofer kan inträffa och att man måste vara förberedd – innan något händer.

Icke så i Sverige. Efter 1989 när järnridån föll gjorde vi oss av med alla reservlager vi byggt upp under kalla krigets dagar. I Sverige är vi moderna, rationella och nutids-anpassade. Det spar vi förvisso en hel del pengar på. Men pandemier visar som bekant ingen nåd mot den som är oförberedd. I lumpen fick jag lära mig att en god ledare har en A-plan, men också en B- och C-plan. Det gällde att planera för det oväntade. Att förutse det oförutsägbara. Inte i detalj förstås – det är ju omöjligt. Men att se till att man är förberedd för eventualiteter – och att det får kosta i termer av planering, packning och bärande av utrustning. Det är jobbigare innan, men när krisen kommer är man så fruktansvärt tacksam att man har en ”skalman” med sig som plockar fram det som behövs ur skalet. Det är så kloka politiker måste tänka. Vi får inte bli rädda som Lille Skutt och tro att det hjälper att bara gömma sig, sticka huvudet i sanden och hålla sig undan. Vi får inte ens tro att vi likt Bamse kan vara starka och snälla, så ordar sig allt. Nej, vi måste likt Skalman tänka flera steg i förväg och ha planer för olika kris-scenarier och se till att vi har rätt utrustning, tillräckliga lager och en god självförsörjningskapacitet. För när inte ens Bamse klarar biffen är det Skalman som är hjälten. Lite tråkig, men ack så nödvändig.

Mats_bild_2_99443

Mats Selander

Ordförande Kristna Värdepartiet

Publicerat i Uncategorized

VISA LITE RESPEKT

img_0437-1En intensiv debatt i sociala medier utbröt för en tid sedan kring journalisten Joakim Lamotte som stod iklädd skottsäker väst i SVT:s direktsända debattprogram från Trollhättan. I programmet var det meningen att den kaotiska situationen i stadsdelen Kronogården skulle diskuteras. SVT hade från början planerat att sända programmet inifrån själva Kronogården men blev borttvingade därifrån av kommunen, som menade att ”programmet kan väcka oro”.

Lamotte blev på grund av sin mundering utsatt för mycket spefulla kommentarer från människor som menar att han överdriver och vill göra sig själv till ett offer. Till och med tidigare socialminister Annika Strandhäll kände sig, av någon anledning, föranledd att skriva en debattartikel om saken.

Lamotte har också blivit försvarad och man har lyft fram de mycket allvarliga och klart uttalade hot som riktats mot Lamotte och hans fru och barn. På båda sidor i debatten har det (som vanligt) förekommit grova övertramp. Lamotte har själv på ett som vi tycker klokt sätt kommenterat händelsen på sin Facebooksida, där han medger att det kanske var onödigt med en sådan utstyrsel i själva tevestudion, men att han på grund av den hotbild som polisen menar existerar vill vara så försiktig som möjligt.

Diskussionen om Lamottes skottsäkra väst är väl att anse som överspelad. Det känns ändå som att den här händelsen kommit att skymma det som i övrigt sades i programmet och kanske hela kärnfrågan – vad gör man åt situationen i Kronogården och andra utsatta delar av vårt samhälle? Vi fastnade för ett uttalande av Lars Ove Blomryd, ordförande för PRO i Trollhättan, som menade att beslutet att flytta sändningen var en stor skam.

Vem är det som styr i kommunen? Är det politiker eller de här 10-15 grabbarna i Kronogården?

Blomryd har så rätt. Det är helt orimligt att den skattefinansierade televisionen ska hindras i sitt arbete av en liten grupp kriminella. Kommunens beslut sänder signalen att samhället är svagt och ger både de kriminella och övriga medborgare intrycket att makten ligger hos dem som väljer att inte lyda lagar och regler snarare än hos de laglydiga samhällsinvånarna och deras valda representanter.

Oroligheterna i Kronogården innefattade bland annat bilbränder, skjutning av smällare, stenkastning mot polis och vandalisering av en polisbil. Det är företeelser vi känner igen från andra utsatta områden i Sverige. Majoriteten av människorna i dessa områden är vanligt folk, som gör sitt bästa och som naturligtvis är de som drabbas hårdast av buset. Men en liten klick visar med all önskvärd tydlighet att de föraktar det svenska samhället, föraktar polisen, föraktar allt som Sverige står för. Bristen på respekt är slående, på flera sätt.

Ingen respekt för Sverige

Självklart är det inte bara invandrare som begår brottsliga handlingar i Sverige –långt därifrån – men tyvärr är det mycket som tyder på att första och andra generationens invandrare är överrepresenterade i brottsligheten – inte minst i den typ av brottslighet som vi talar om här.

Den person som flyttar till vårt land, av vilken anledning det vara må, ska respektera svensk lag. Det är ett minimikrav. Ett ytterligare krav är att man, så långt man har möjlighet, arbetar för att försörja sig själv och sin familj. Det är också tillbörligt, om man permanent ska vistas i ett land, att visa aktning för landets kultur och traditioner. Man behöver inte gilla allt, man behöver inte ta till sig allt, men man måste visa respekt. Det är vanligt folkvett.

Frågan är om den brist på respekt för det svenska som de upproriska ungdomarna i Kronogården och annorstädes uppvisar inte har en av sina rötter i det svenska samhällets eget självförakt.

Vi nedvärderar ständigt vårt eget land. Det finns ingen svensk kultur, säger vi, medan vi vältrar oss i vårt eget lands historiska brister och felsteg. Samtidigt påpekar vi ständigt hur viktigt det är för invandrade folkgrupper att få hålla fast vid sina traditioner, vårda sin egen kultur och på sin ålderdom bli omhändertagen av någon som talar samma språk. Västvärldens länder brister i uppskattning av den egna traditionen på ett sätt som inte skådas någon annanstans i världen, och frågan är om inte Sverige är värst av dessa länder på den här punkten.

Därtill har Sverige under en lång tid haft ett välfärdssystem som ger mycket men inte kräver särskilt mycket i gengäld. Om vi hela tiden talar om för dem som kommer utifrån att det här landet inte är något att respektera, och om vi hela tiden ger ut och lägger tillrätta utan krav på motprestation, hur kan vi då förvänta oss att bli respekterade?

Till detta kommer problemet med den föraktfulla syn på icke-muslimer som finns inom  vissa islamistiska kretsar. Det är i grunden en sorts stammentalitet som inte tillerkänner någon annan än trosfränder respekt. Vi står inför enorma problem om det sättet att tänka sprider sig i vårt samhälle mer än det redan har gjort.

Ingen respekt för vuxenvärlden

I ett välfungerande och civiliserat samhälle finns det en grundläggande respekt för vuxenvärlden. Inte någon undergiven rädsla som enbart uppehålls med våld som i någon annan Dickens-roman, utan en generell aktning för de som är äldre och har lärt sig mer om livet. Det är en ordning som vi både finner i naturen och i den kristna tradition som vårt land byggts på, att vuxna ska leda och undervisa de som är yngre.

Denna självklara ordning är också på många sätt ställd på ända i Sverige. Det visar sig till exempel i skolan, med många lärare som vill vara kompisar med sina elever istället för förebilder och auktoriteter. Det syns i läromedel och undervisningsmetoder där allt ska anpassas till en ungdomskultur (eller vad de vuxna uppfattar som ungdomskultur) istället för att utgå från principen att den yngre generationen ska bibringas den äldre generationens bildning och kultur.

Det borde vara givet att vuxenvärlden också har muskler och att den, för den yngre generationens bästa, kan sätta gränser och korrigera dåligt beteende. Det är djungelns lag som råder när vuxna inte kan skydda barn och ungdomar från andra barn och ungdomar. Men den kränkthetskultur som råder i skolvärlden, och som gjort att vuxna som tillrättavisat och ingripit vid konflikter förlorat sina jobb eller blivit skadeståndsskyldiga, har lett till att många inte vågar följa sina samveten.

Vi måste våga vara vuxna och vi måste ha ett system som inte underminerar vuxnas auktoritet – i våra hem, på arbetsplatser där vi kommer i kontakt med unga och i samhället i stort. Det är vi som bestämmer, inte barnen. De kriminella ungdomar som nu lever rövare och kan skrämma poliser ska det mycket till för att man ska våga konfrontera i nuläget. Men de var små barn för alls inte länge sedan – barn som vi misslyckats att leda på den rätta vägen.

Ingen respekt för polisen och rättsväsendet

Förtroendet för rättsväsendet får sig en törn varje gång en skyldig person slipper undan konsekvenserna för sitt brott och varje gång ett löjligt lågt straff utmäts för ett allvarligt brott. Med otillräckliga resurser till polisen och med alltför milda påföljder ser vi till att steg för steg underminera respekten för rättsväsendet.

Förtroendet utarmas också när polisen inte uppträder med den värdighet som borde höra ihop med yrket eller när polismakten visar sig svag. Polisen har, i strävan att bli populär och folkkär, deltagit i prideparader och i andra löjliga jippon offentligt. Sänkta fysiska krav för att få en jämnare könsfördelning har lett till en poliskår som helt enkelt inte är tillräckligt stark och effektiv. Det är naturligtvis bra om polisen är omtyckt, och det tror vi att den är i Sverige, men framför allt ska den faktiskt vara fruktad. Fruktad av den som har ont i sinnet, vill säga.

Vi vet att bara straff inte löser grundproblemet. Vi strävar efter ett medmänskligt samhälle där familjen återupprättas, inte bara  efter ”hårdare tag”. Men hårda tag kan definitivt lösa akuta situationer och hindra våldsamma människor från att skada de svaga. Vid till exempel stenkastning och bilbränning behövs det resoluta ingripanden för att inte människor och egendom ska komma till skada, och alla behöver se hur illa det går för en person som ägnar sig åt sådant. Fängelsestraff har också den ofta förbisedda men mycket goda effekten att kriminella hålls borta från gatan. Pratar vi om omyndiga personer är det med nödvändighet så att konsekvenserna för barnens handlingar måste drabba föräldrarna.

Om vi inte ska fortsätta producera generationer som tror att ”de äger stället” och som vilt opponerar sig mot alla gränsdragningar har vi ett omfattande arbete framför oss. Vi behöver börja ställa krav, utan att skämmas, och också agera själva när vi ser att något är fel. Vuxna behöver vara just vuxna.  Vi måste också börja se på vårt egna land med uppskattning. Ja, det finns felsteg i vår historia, liksom missförhållanden i nutid, men det får inte överskyla det faktum att vi faktiskt lyckats väldigt väl på många områden. Det finns ju en anledning till varför folk väljer att fly och bosätta sig just här.

Kanske kan på så sätt börja återvinna respekten för vuxenvärlden, för lag och ordning och för vårt land.

Annette Westöö
Maria Brodd Hemmelin

(Talespersoner för områdena Staten och familjen respektive Barnomsorg)

 

 

 

 

 

Publicerat i Lag och rätt, Sverige och världen

TO BE OR NATO BE

Frågan som jag ser det är inte om vi ska gå med i Nato. Frågan är: Hur starkt försvar måste vi ha, för att ha valfriheten både att stå utanför Nato alternativt gå med i Nato? Om vi bör vara alliansfria eller fullvärdiga Natomedlemmar kokar även ned till: Hinner NATO utplacera styrkor via sjön eller via luften och utgångsgruppera innan den där enstaka veckan, enligt f.d. ÖB Sverker Göransson, har passerat och Gotland och/eller norra Norrland är taget?

Amerikanska flygstridskrafter behöver 2-4 dygn innan de kan vara i Norge. Marina styrkor behöver 8-14 dygn och gröna styrkor behöver 1-2 månader på sig innan de hinner anlöpa svensk hamn på svensk mark. I Norrland blir våra flygbaser sannolikt bekämpade. Men möjligen så är järnvägsförbindelsen mellan norska Trondheim, där USA har förhandslagrat materiel i olika bergrum, och Luleå intakt alternativt kan repareras snabbt. Göteborgs hamn kan användas, men Ryssland kan hota med att minera den. Oavsett om de gör allvar av hotet eller inte, kommer ingen att våga använda hamnen innan man har minsökt.

Det råder inget tvivel om att så länge som Baltikum kan räkna med amerikansk hjälp så kan Sverige räkna med ett amerikanskt intresse för att använda vårt territorium. Det innebär ironiskt nog att även Ryssland har intresse av att använda sig av vårt territorium. Ur det förhållandet blir det en kapplöpning om svenskt territorium. Det har traditionellt varit det starkaste argumentet för svensk neutralitetspolitik. Men då krävs det att vi kan kontrollera vårt eget territorium, och det kan vi inte i dagsläget.

Så länge som vi fogar oss i amerikanarnas lånande av svenskt territorium så har vi ingenting att frukta, annat än vårt utplånande som suverän stat. Kom ihåg den allierade ockupationen av Island under andra världskriget som ägde rum  på grund av att de allierade ansåg att den var en strategisk nödvändighet. Det är något att tänka på för alla okritiska Nato-nördar. Nato kan vara bra att formellt förena sig med, men inte till vilket pris som helst.

Varje land har unika förutsättningar i unika tider. Sverige och Finland har varnats av Kreml i förtäckta ordalag för att gå med i Nato. Vår situation kan liknas vid en tillitsövning där en person blundar, korsar armarna och faller bakåt mot en person som ska fånga upp honom i fallet. Kommer USA att fånga upp oss i vårt fall bakåt, eller kommer vi att slå i marken utan någon möjlighet att dämpa fallet?

Överingenjör Helge Löfstedt uttryckte sig så här om vår antagliga samarbetsvillighet i tidskriften Försvarsutbildaren nr tre 2014;

Problemet är väl närmast hur Sverige skall undvika att hamna i en situation där hjälpen tar sig förödmjukande former och som leder till att svenska önskemål negligeras i samband med konfliktens utveckling.

Men det är ett falskt axiom att Ryssland inte skulle ha viljan eller förmågan att angripa ett ensamt Sverige. I Georgienkriget 2008 stod ett ensamt Georgien med långt gångna planer på att gå med i NATO, mot en rysk angripare, och det ryska angreppet var planerat enligt Putins egen utsago flera år efteråt. Angreppet var en signal till USA: Vi kan här strypa tillförseln av materiel och isolera de amerikanska styrkorna i Afghanistan, så tänk inte ens tanken att utöka NATOs medlemskrets på vår bekostnad. Det finns en hotbild mot ett ensamt Sverige, ifall våra politiker säger att vi ska gå med i NATO, precis som det fanns en hotbild mot Georgien 2008.

Om demokrati får råda och folket får bestämma om Natomedlemskap så ges beslutet en legitimitet som Putin får svårt att avfärda. Vilket tror Du är farligast av följande tre nedanstående linjer:

  • Att efter inbjudan till Membership Action Plan (ett stödprogram för länder som önskar bli natomedlemmar) ansöka om Nato-medlemskap.
  • Att nästan obemärkt glida in bit för bit i Nato utan att vi för den sakens skull ansöker om medlemskap.
  • Att vara alliansfri eller bara i allians med Finland och bygga upp ett starkt svenskt försvar på egen hand.

Att gå på linje 1) kräver att vi engagerar oss i omvärlden och gör bindande utfästelser om militär hjälp till bland annat Baltikum.

Att gå på linje 2) är en naturlig följd av att Sverige bryr sig om sina små grannländer och bröder ibland annat Baltikum. Vi är beredda att hjälpa balterna även om vi inte vet hur vi ska bära oss åt i händelse av en rysk invasion av baltstaterna, och att vi är beredda att hjälpa medför att vi dras in i internationella övningar och organ som domineras av USA.

Att gå på linje 3) är en risktagning eftersom vi inte vet vad som försiggår i Putins huvud. Men vi vet att vi då inte kan räkna med hjälp från USA som ju är Natos främsta garant. Vi kan förstås vara snyltare genom att vi inser att USA och Nato nästan med säkerhet behöver använda sig av svenskt territorium som bas vid ett återtagande av Baltikum. Men ett sådant tänkande väcker förakt bland Nato-medlemmarna, med all rätt, och det kan medföra att de gör som de vill i och med Sverige. Vi förlorar alltså paradoxalt nog inflytande och självbestämmande i händelse av ett krig i vårt närområde.

Jag anser att ett svenskt Nato-medlemskap bör debatteras. Men beslutet bör lämnas i händerna på folket genom en folkomröstning, och inte i händerna på politikerklassen som ju ändå inte är insatt i någonting som har med försvaret att göra. En folkomröstning fungerar som ett extra säkerhetsnät för Sverige som stat, för det blir inte alls lika lätt för Putin att militärt angripa valda delar av Sverige ifall beslutet om Natomedlemskap är underbyggt av svenska folket.

Kanske kan vi göra som Norge och låta USA förhandslagra materiel i svenska bunkerrum? Men USA kommer kanske att ha baser i Sverige som ett krav för svenskt medlemskap. Framförallt en luftvärnsbas på någon av våra Östersjö-öar och tillgång till våra flygbaser och hamnar. USA kommer aldrig annars att hinna ingripa i Skandinavien och ännu mindre i Baltikum, innan Ryssland har svalt delar av oss. Kan USA inte ingripa i tid på våra breddgrader så är det ingen mening för oss med att gå med i NATO och vi kommer förmodligen då ändå att nekas medlemskap.

I ovanstående diagram kan man se vilken stat som är den svagaste länken i kedjan. Det är Tyskland. För min del är jag beredd, även om Sverige inte är en del av NATO, att hjälpa till att värna NATO-stater i de nordiska regionerna om de är små, som baltstaterna och Island. Men löften om militärt stöd utan att först visa att man verkligen är beredd att följa upp är inte värt mycket. Så jag skulle vara beredd, om jag var en auktoriserad statsman, att låta våra Visbykorvetter och ubåtar från tid till annan patrullera vattnen i de baltiska staterna i fredstid.

Roger Mikael Klang
Försvarspolitisk talesperson

 

Publicerat i Försvar

KULTUREN PÅVERKAR OSS MER ÄN VI TROR

 

Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd.

Citatet kommer från den grekiske komediförfattaren Menander (342.291 f.Kr.), citerat av Paulus i 1 Kor 15:33. Vi har ett liknande uttryck på svenska: ”Man blir som man umgås”. I världens mest individualistiska land är det lätt att tro att man är opåverkad av sin omgivning. ”Jag tänker själv, jag är bra på kritiskt tänkande, jag låter mig inte påverkas av andra”. Det är lätt att tro så om sig själv. Ändå visar det sig att svensken byter till ungefär samma åsikter ungefär samtidigt. Vare sig vi vill se det eller ej påverkas vi av andra. Vi tror oss vara ensamvargar men agerar som ett flockdjur.

Vi KV:are står för värderingar som en majoritet av svenskarna inte bara lämnat, utan som många dessutom föraktar. Sverige har under lång tid styrts av en socialdemokratisk regering som aktivt verkat för Sverige sekularisering. Vi har en före detta statskyrka som i hög grad integrerat den sekulariserade individualismen i sin så kallade teologi. Vi har journalister som dagligen ger oss budskapet att kristna värderingar är intoleranta och förlegade. Visst finns det undantag, men den kristendomskritiska och starkt individualistiska andan har verkligen genomsyrat alla nivåer av vår kultur: skola, media och ibland även kyrka. Vi som står för ofödda barns människovärde, det traditionella äktenskapet, en kristen sexualetik och kristna värderingar i allmänhet har helt enkelt utsatts för en mångårig mobbingkampanj från såväl det politiska som det kulturella etablissemanget. Inte konstigt att folk ibland kommer fram när jag demonstrerar mot abort och viskar ”jag håller egentligen med er men det vågar man ju inte säga högt”.

Vi som av hjärtat tycker annorlunda än det politiskt korrekta påverkas av vår kultur. Hur då kan man undra? Här kommer några exempel:

  1. Vi tystnar och håller oss undan. Detta är den första och mest begripliga responsen när man vet att ens övertygelser framkallar förakt i mångas ögon. Det är helt naturligt (ja, gott) att ogilla konflikter. Den som gillar konflikter är inte rätt funtad. Men om vi inte vågar ställa oss i nödvändiga konflikter förstörs vår naturliga frihet och frimodighet. Det kanske kan finnas situationer där man ska hålla låg profil, men för många har den svenska kulturens kristendomsförakt gjort att vi i stort sett alltid är tysta. Våra samveten förstörs av detta eftersom vi låter vår rädsla trumfa samvetet. Vi tiger när vi vet att vi borde ha talat. Vi blir fega. ”Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd”.
  2. Vi kompromissar bara åt ena hållet. Det är naturligt att man inte alltid kommer överens med alla. I alla sammanhang måste man jämka, ge och ta. Kompromisser är ibland fel, men ofta är de helt nödvändiga, ja till och med goda. Man vill hitta en god väg framåt. Man vill hitta samförståndslösningar. Detta är ofta helt rätt utom förstås när man måste offra sitt samvete. Men en sak jag märkt i diskussioner med människor som i stort sett håller med KV är att de har svårt att kompromissa med sina åsikter om det visar sig att KV är mer ”konservativa” eller ”värdekristna” än de själva. Om KV tar starkare ställning mot abort eller för äktenskapet än vad man själv gör – även om ens åsikt ligger väldigt nära KV:s – så känns det ofta lättare att rösta på ett parti som är långt mer sekulariserat i sina åsikter än KV. Man har lätt för att kompromissa i riktning mot det avkristnade Sverige och svårt för att jämka sin åsikt med ett parti som är mer ”radikalt” än vad man själv är. Den stora massan – majoritetskulturen – har en sorts åsiktsmässig gravitationskraft som gör att man inte märker att man faller i den riktningen när man tvingas jämka eller kompromissa. Känslomässigt har man ofta väldigt svårt att se det faktum att KV faktiskt ligger närmare ens egna åsikter än något annat parti, även om KV går lite längre än vad man själv gör. Man är livrädd för att framstå som mer ”traditionell” eller mer ”värdekristen” än vad man i själva verket är. Man känner sig alltid tryggast om man kompromissar i riktning mot majoriteten istället – även om det skulle innebära att den kompromissen blir mycket större än en liten kompromiss i ”traditionell” riktning. På detta sätt kan en person välja att rösta för abort, för samkönade äktenskap och mot kristna värderingar bara för att man inte var 100% överens med KV, utan bara 98%. ” Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd”.
  3. Känslan av att det är omöjligt. Majoritetskulturen utövar ett kontinuerligt och stort tryck på oss. Ofta märker vi det inte. Men det skapar de mentala förutsättningarna för vad som är möjligt. Många av oss som tror på kristna värderingar har på djupet påverkats av vår kulturs budskap om vad som är möjligt. Vem trodde år 1980 att järnridån skulle falla nio år senare? (Inte jag i alla fall). Vem trodde att Trump skulle vinna presidentvalet? (Inte jag i alla fall). Alla tyckare och förståsigpåare utgår ifrån de parametrar som gäller nu, men de ser sällan de djupgående förändringar i kulturen som kommer att undergräva det som gäller nu. Vår svårighet i att tro på och jobba för en långsiktig verklig förändring beror på att vi tror att ”det är omöjligt”. Och då frestas vi att ge upp. Då resignerar vi. Då flyter vi med strömmen – motvilligt kanske, men lealöst och utan att vi ens anstränger oss att simma i rätt riktning. Det är ju ”omöjligt”. På detta sätt låter vi kulturen ta vårt hopp ifrån oss, och istället locka oss till en bekvämlig passivitet. Men då har vi gått från att vara en möjlig lösning på problemet, till att faktiskt bli en del av problemet. ”Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd”.

Det är därför KV finns. Vi behöver ett ”gott sällskap”. Jag behöver det, och du behöver det. För vare sig vi ser det eller ej så påverkas vi. Därför behöver vi skapa en mot-kultur, en gemenskap där vi får hjälp att bevara hoppet, tron, modet och kraften att göra skillnad. Du må vara ”en av de bästa” men utan gott sällskap kommer också du påverkas i fel riktning. Ingen är immun. Det är en klyscha, men den är sann: Vi behöver varandra!

Mats Selander, ordförande Kristna Värdepartiet

 

 

Publicerat i Övrigt

BARNKONVENTIONEN

Den 1 januari blev barnkonventionen lag i Sverige och då undrar man ju vad detta kan innebära för barn och ungdomar i vårt land. Anledningen till att jag skriver ungdomar är att man enligt konventionen är barn upp till 18 års ålder.

Vi är ett land som på många områden är mycket barnvänligt. Vi är till exempel det land i världen som har flest lekplatser för barn per capita, och föräldrar i Sverige har en jämförelsevis lång föräldraledighet. Vi vet att barnen är viktiga.

När jag läser konventionstexten är det mest självklara rättigheter och skydd för barnet som kommer upp. Den är välskriven och ger barnet ett bra skydd, men det är några småsaker och en stor fråga som jag hakar upp mig på. Ett riktigt bombnedslag utifrån min synvinkel. Vi återkommer till detta senare.

Artikel 3 säger att barnets bästa alltid ska beaktas. Men det är ju toppen! Frågan är bara vem som är mest lämpad att bedöma vad som är barnets bästa. Är barnet, föräldrarna eller myndigheter bäst på den bedömningen? Det framgår inte tillfredsställande med tanke på att vi alla är olika individer och det som är bäst för dig är kanske inte bäst för någon annan.

Sedan har vi ”friheten att utöva sin religion eller tro” vilket är extra viktigt att betona i tider av förföljelse av troende – främst kristna – och då samhället går långt i upprättade av hinder för dem som tror. Det enda som enligt konventionstexten begränsar detta trosutövande är lagen. Det är bra så länge som lagen är god, och dåligt när lagen har ont uppsåt. Det finns en religion som uppmuntrar förföljelse eller ännu värre saker gentemot de otrogna, och då är det ju bra att det finns en lag som förbjuder sådana ”trosuttryck”. Men så har vi ju sett att det finns länder som till exempel velat stämpla pingstkyrkor som sekter, och då bidrar lagen till att förtrycka istället.

Men det är ändå artikel 6 som mest fångar min uppmärksamhet.

Där står:

  • Konventionsstaterna erkänner varje barns inneboende rätt till livet.

  • Konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Gäller denna inneboende rätt även ofödda barn? Jag kommer att tänka på ett fall då ett barn föddes levande efter en sen abort. En överläkare försökte rädda barnet och blev starkt kritiserad för det. Kommer Sverige ta barnkonventionen på allvar när vi kommer in på ofödda eller barn som överlever ett abortförsök?

När jag besinnar denna konvention, och främst artikel 6, så blir min första spontana fråga, vad riksdag och regering kommer att vidta för åtgärder för att kunna kringgå denna lag. De kommer vända och vrida på ord och dess betydelse för att slippa följa den konvention de just gjort till svensk lag. De kommer antagligen att laborera med språket och hävda att det inte handlar om ett barn utan ett foster. Jag tänker att själva andemeningen i denna konvention är att skydda och säkerställa barnens mänskliga rättigheter. Om det inte gäller ofödda barn, varför ska den då gälla födda? Det är ju trots allt en människa som håller på att utvecklas, och utvecklas gör vi hela livet.

Jag vill utmana svenska staten att ta detta på allvar så att vi kan sluta upp med det barbari som vi kallar aborter.

Roger Gillberg
Talesperson Lag och rätt

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik, Lag och rätt

Domenic

För några veckor sedan fyllde Domenic Johansson 18 år. Har du hört det namnet förut? Förmodligen inte, eller så har du hört det en gång i tiden och glömt bort det. Domenic är en pojke som tvångsomhändertogs för tio år sedan av socialtjänsten på Gotland.

Efter att klagomål framförts mot familjen – det handlade bland annat om misstänkt psykisk ohälsa och det faktum att pojken hemundervisats och ansågs isolerad – ingrep socialtjänsten brutalt den 25 juni 2009. Familjen – pappa Christer, mamma Annie och Domenic – satt då på ett flygplan som skulle föra dem till Annies hemland Indien, där de hade bestämt sig för att börja ett nytt liv tillsammans. Socialtjänsten hade tagit hjälp av polisen som stormade in i planet och skiljde Domenic från sina föräldrar med tvång. Han flögs till en jourfamilj i Visby medan föräldrarna lämnades kvar, förtvivlade, utan sin son. Rigorösa begränsningar i umgänget infördes, och föräldrarna fick bara träffa sonen var femte vecka under övervakning. Trots att man kunde visa resultat från läkarundersökningar som visade att Christer var psykiskt frisk, och att Dominics journal berättade att pojken utvecklades normalt, vägrade socialtjänsten att lämna tillbaka barnet till föräldrarna. En lång och tyvärr fruktlös kamp följde, som vi inte kan redogöra för i detalj här. Fallet uppmärksammades också utanför Sveriges gränser, bland annat i Indien och USA.

Nu när tio år har förflutit kan det vara på sin plats att hedra den här drabbade familjen genom att reflektera över det som hänt och hur det kunde ha undvikits. Vi kan inte göra det gjorda ogjort, men vi kan jobba för att det inte ska hända igen.

Det är lätt att sätta fokus på pojkens föräldrar skulle ha gjort si och så. Kanske, kanske inte. Även om det funnits något som kunde betraktas som missförhållanden – vilket socialtjänsten inte kunnat bevisa – är frågan man måste ställa sig vilka åtgärder som är rimliga och proportionerliga. Att skilja ett litet barn från dess föräldrar i en polisinsats just den dag de är på väg mot sitt stora äventyr i livet? Att förbjuda en mor att träffa sin minderårige son under nio* års tid?  Är det någon människa vid sunda vätskor som menar att det är en rimlig åtgärd att vidta för eventuella smärre missförhållanden i ett kärleksfullt och tryggt hem? Är det inte snarare åtgärder som passar bättre för terrorister och grovt kriminella?

Vi säger gärna att Sverige är ett humant land. Vi protesterar gärna mot andra länder som praktiserar dödsstraff och inhumana bestraffningar. Men den svenska staten kan utsätta föräldrar för ett straff som är grymmare än någon fysisk tortyr och, skulle en del säga, kanske grymmare än döden – nämligen att med våld skilja barnen från föräldrarna.

Dessutom är det oerhört svårt för medborgaren att få rätt mot staten. Socialen gömmer sig bakom sekretess. Personer som protesterar kraftigt eller gör motstånd på olika sätt – en helt naturlig reaktion när någon tar ifrån en det käraste man har – klassas som icke samarbetsvilliga, vilket förstör deras framtida möjligheter att återförenas med barnen. Tjänstemän som gjort fel kan inte ställas till svars och familjernas fri- och rättigheter kan inte garanteras. Är detta värdigt en rättsstat?

Bakom systemen, och bakom medborgarnas oförmåga att protestera, finns tankar och uppfattningar som påverkat vårt samhälle i åratal. En sådan idé, i grunden socialistisk, är att barn inte tillhör familjerna utan är någon slags statlig egendom. Föräldrars rätt att själva fostra och utbilda sina barn är kraftigt begränsad och betraktas rent av som något suspekt. En annan inverkande faktor är likriktningen i tänkandet och misstänksamheten mot det avvikande. Du får inte vara annorlunda i Sverige! Du får inte göra saker på ett annat sätt eller tänka annorlunda än vad samhället (läs staten) föreskriver. Om du gör det betraktas du inte som en tillgång och inspiration utan som ett hot.

Vi vill införa en rad åtgärder för att skärpa familjernas fri- och rättigheter i Sverige. Det handlar bland annat om att återinföra tjänstemannaansvaret, stärka rättsskyddet och reformera socialtjänstens verksamhet. Vi vill också att alla som på olika sätt kommit till skada i statens vård (på institutioner och i fosterhem) ska garanteras ersättning, oavsett när övergreppen skedde. Vi tror att detta är alldeles nödvändigt för att komma till rätta med en lång historia av missförhållanden och rättsövergrepp.

Men det finns också en sfär som man inte kan verka inom politiskt, och det är just på tankarnas domän. Vi har genom utbildning och uppfostran skolats in i ett tänkesätt som gör att vi kan ha grova missförhållanden under näsan men inte se dem. Det är dags för oss att vakna. Börja se på dig själv och andra som fria människor. Du är inte statlig egendom. Din familj är inte statlig egendom.

Nu är Domenic myndig och fri att träffa sina föräldrar och ge sin version av historien. Har separationen orsakat sår som inte kan läkas? Är de för evigt främlingar för varandra? Finns det en väg till återförening och normala familjerelationer? Vi vet inte, men vi hoppas och ber att den här familjen går en ljusare framtid till mötes.

Annette Westöö & Maria Brodd Hemmelin

 

*Totalt besöksförbud råder sedan 2010.

https://www.varldenidag.se/nyheter/fallet-dominic-uppe-i-hovratten/cbblkz!WNEj512sTz6ftsTSDKb1Fw/

http://dominicjohansson.blogspot.com/

https://www.nkmr.org/en/import/92-all-case/all-swedish-case/gotlandsfallet/2224-dominic-johansson-case-indias-media-awakes

 

Publicerat i Uncategorized

Kristna Värdepartiets eftervalsanalys EU-valet 2019 – ordföranden reflekterar

Kristna Värdepartiet har kommit för att stanna. Vi hade inte några kortsiktiga förhoppningar om att kunna förändra svensk politik. Kanske vår främsta motivation var att skapa ett politiskt alternativ som vi som grundade partiet kunde rösta på med samvetet i behåll. Men vi hade förstås ambitionen att långsiktigt forma ett livskraftigt och tydligt parti grundat på kristna värderingar.

Om man har denna långsiktiga ambition måste man vara beredd på mycket slit. Man måste vara inställd på att inte ge upp. Det är ungefär som ett maratonlopp. Startar man ett maratonlopp som om det vore ett 100-meterslopp, så kommer man snabbt ge upp.

Detta långsiktiga perspektiv är kanske den främsta anledningen till att vi vill ställa upp i alla reguljära val i Sverige. Vi vill säga till oss själva och alla våra potentiella väljare (och alla andra också för den delen) att vi har kommit för att stanna. Därför ställer vi upp i alla val även om alla realistiska bedömningar säger att vi inte kommer att få något mandat i just detta val.

Ett annat skäl till att vi ställer upp i alla reguljära val är precis samma skäl till att svenska försvarsmakten har repövningar. Vi måste kontinuerligt träna och bygga vår ”val-apparat”.

Ett tredje skäl är att ingen röst på Kristna Värdepartiet är bortkastad även om vi inte får något mandat i just detta val. Betrakta tre av de partier som i relativt modern tid kommit in i riksdagen: Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Tiotusentals (ja om inte hundratusentals) svenskar ”kastade bort” sina röster på något av dessa partier innan de kom in i riksdagen. Var det bortkastade röster? Ja kortsiktigt, men inte långsiktigt. Utan dessa tusentals ”bortkastade röster” hade inget av dessa partier funnits i riksdagen idag. Utan dessa ”bortkastade röster” hade Miljöpartiet inte haft regeringsmakten. Vad som anses ”bortkastat” är en fråga om perspektiv. Det enda realistiska för oss i Kristna Värdepartiet (precis som för MP, KD och SD medan de också var småpartier) är att ha ett större perspektiv. Ett litet perspektiv är helt enkelt uteslutet eftersom det faktiskt är verklighetsfrånvänt. Det bortser från den verkligheten att ett litet parti faktiskt KAN komma in i Riksdagen om man inte ger upp. Men då måste man göra insatser nu, med framtiden i sikte.

Vad kan vi då säga om vårt valresultat detta EU-val 2019? Låt oss börja med KV:s valhistorik:

  • EU-valet maj 2014 – 307 röster (<0,01%) (Valdeltagande 51%)
  • Riksdagsvalet sept 2014 – 3553 röster (0,06%) (Valdeltagande 86%)
  • Riksdagsvalet sept 2018 – 3202 röster (0,05%) (Valdeltagande 87%)
  • EU-valet maj 2019 – 1596 röster (0,04%) (Valdeltagande 55%)

Det första val vi deltog i var EU-valet 2014. Då fick vi 307 röster. Detta EU-val 2019 fick vi 1596 röster. Det är en ökning med mer än 400%. Betraktat i det ljuset är detta en enorm framgång.

Men jämför vi med det stöd vi fick i riksdagsvalen 2014 och 2018 är valresultatet i detta EU-val en besvikelse.  Vi hade behövt 917 röster till för att komma upp till 0,06% och 497 röster för att komma upp till 0,05%. (Tittar man bara på antalet röster så tar man inte hänsyn till att valdeltagandet i EU-valen är avsevärt lägre än i riksdagsvalen. Därför jämför jag procentsatserna istället.) I det avseendet tyder detta val på minskat stöd för oss. Men då måste man komma ihåg att folk tänker annorlunda kring ett EU-val jämfört med ett riksdagsval. Här är några relevanta faktorer:

  • Man kan tycka att KV:s frågor och politik känns mer relevant i svensk politik jämfört med EU-politiken. EU tar exempelvis inte ställning i abortfrågan utan har lagt den frågan på respektive nation att bestämma över.
  • Man kan tänka att andra partier lyckas bra att på EU-nivå stå upp för kristna värderingar, exempelvis gör man kanske DN:s tolkning av Adaktussons röstande i abortfrågan (dvs att man tror att Adaktusson är en abortmotståndare i smyg – vilket han själv förnekar!)
  • Ganska många bibeltroende eller konservativt kristna är mycket EU-skeptiska och kan tycka att KV inte ens borde ställa upp i EU-val.

Att ett EU-val inte känns lika viktigt kan vara en förklaring till varför vi fått färre röster. Det kan också vara en förklaring till varför det varit svårare att mobilisera våra egna medlemmar och sympatisörer till att sprida information och lägga ut valsedlar. Vi tror att vi faktiskt går miste om en hel del röster därför att personer som tänkt rösta på oss väljer ett annat parti när det inte hittar våra valsedlar i vallokalen.

Inför valet 2022 måste vi göra allt som står i vår makt att hitta tillräckligt med folk för att få ut våra valsedlar i alla vallokaler. Vi bör också satsa på att få upp valaffischer i åtminstone 100 kommuner. I möjligaste mån måste vi signalera vår intention, nämligen att vi har ambitionen att vara ett seriöst politiskt parti. För att lyckas skicka den signalen är valsedlar och valaffischer ett minimum.

Inför valet 2022 bör vi också storsatsa i ett antal kommuner där vi försöker få mandat i kommunfullmäktige. Vi bör redan nu arbeta på att hitta 5-10 kommuner där vi har villiga och kompetenta kandidater och där vi satsar på att utveckla en kommunalpolitik byggd på tydliga kristna värderingar. Inför valet 2022 behöver vi också bygga upp en rejäl val-fond så att vi har råd med alla de satsningar som behöver göras.

Min slutsats av detta val är: Detta var en förberedelse för valet 2022. Låt oss lära oss av de områden där vi brister, åtgärda det och sedan göra ett så bra val 2022 som vi någonsin kan.

Till sist vill jag rikta ett gigantiskt stort tack till alla er som slitit med valsedelsdistributionen utöver landet. Ni är guld värda! TACK!

ljk

Mats Selander
Ordförande Kristna Värdepartiet

Publicerat i Sverige och världen

Skydda Europas judar

man-3274012_1920

Europas judar är under attack. Judar misshandlas och hånas på öppen gata. Synagogor vandaliseras. Judiska gudstjänster och firanden av judiska högtider måste hårdbevakas av polis. Många är vittnesmålen från judar om att man inte längre vågar visa sig i kippa eller med en davidsstjärna runt halsen. Detta sker inte i avlägsna hålor på landsbygden i Europas periferi,  utan i de ledande europeiska länderna, i städer som Paris och Berlin. I Frankrike, säger president Macron själv, är situationen för judar sämre nu än den varit någon gång sedan andra världskriget. I Tyskland ökade antalet antisemitiska händelser och våld mot judar under 2018, och Judiska centralrådets ordförande hävdade redan 2017 att judiskt liv i landet bara är möjligt under polisskydd. Även i Storbritannien var 2018 ett ”rekordår” när det gäller antalet antisemitiska händelser – mer än 100 i månaden.

Här uppe i Sverige är situationen inte bättre. Malmö har blivit ett skräckexempel, men även i andra städer i Sverige har vi sett mycket av både verbala och fysiska attacker mot judar. Många judar ser tyvärr ingen annan utväg än att lämna landet.

Hatet kommer från olika politiska och religiösa håll men hämtar näring från ungefär samma antisemitiska mylla. Vissa lögner om judarna verkar aldrig dö och dyker upp i vitt skilda sammanhang i olika skepnader. Sådant kommer förstås från de övervintrade nazisterna och vit makt-rörelsen.  Men antisemitismen dyker även upp bland etablerade politiker som hos Jeremy Corbyn och hans Labourparti, lätt förklädd men helt igenkännbar. Gränserna för vad man kan säga och komma undan med töjs bit för bit.

Samtidigt går det inte att förneka att en stor del av dagens antisemitism har kommit med invandringen – främst den muslimska invandringen. Det är väl egentligen inte förvånande. Om stora mängder människor som i sina hemländer matats med propaganda mot judar flyttar in i Europa är det inte konstigt att antisemitism och antijudiska attacker ökar i de europeiska länderna. Särskilt inte om en stor del av de inflyttade är unga män, och i synnerhet inte om propagandan tillåts fortsätta på europeisk mark, vilket inte alls är ovanligt. Här kan det vara värt att notera att en del av den antisemitism som kommer från Mellanöstern hämtat inspiration från europeiska källor. Sion Vises protokoll, en tsarrysk fabrikation från sekelskiftet som beskriver en judisk världskonspiration, är till exempel en populär skrift i arabländerna. Sådant tankegods som vi hoppades att vi hade lämnat bakom oss kommer nu tillbaka med full kraft från utanför Europas gränser.

Vår behandling av våra judiska minoriteter kan fungera som en termometer, och vi kan bara konstatera att Europa har svår feber.

Vi behöver mer tolerans. Vi behöver också mindre tolerans.

Vi behöver mer tolerans mellan människor. Det är inte den sorts ”tolerans” som betyder att man ska bejaka alla slags påfund,  aldrig dra gränser, tycka som alla andra, slänga sig med progressiva floskler och vifta med regnbågsflaggor. Jag menar den sortens tolerans som är nära besläktad med civilisation, en inställning som hjälper oss att leva sida vid sida i vardagen. Fast den andre skiljer sig från mig vad gäller tro, kultur, etnicitet och åsikter – fast den andre, enligt mig kanske har fel på alla punkter – så kan jag visa den människan respekt. Aktningen för människors värdighet och frihet, förmågan att skilja på sak och person – det behöver vi mycket av.

Samtidigt behöver vi mindre tolerans. Vi behöver dra gränser och skydda gränser, i alla bemärkelser.  Melanie Phillips skriver om paradoxen i vårt moderna samhälle:

We tell ourselves that we stand for human rights, freedom, democracy, tolerance – and yet we also tell ourselves that we cannot uphold those rights, because to prefer one culture over another is racist or xenophobic, even if the culture  being so preferred is our own. So a liberal society by definition cannnot defend itself but, in the interest of equality, must apparently accept its own obliteration.

Man kan inte vara tolerant mot ondska. De ideologier som vill förstöra våra samhällen och förklarar krig mot allt vi står för måste bekämpas. De som söker sig till Europa med ont i sinnet måste stoppas. De som uppmanar till hat och våld måste uppmärksammas och lagföras. De som vandaliserar, misshandlar och dödar måste straffas. Hårt. Det är inte barbariskt. Det är  att försvara vår civilisation.

Vi är för att de europeiska länderna – alla europeiska länder, inte bara de som är med i EU – samarbetar kring frågor som berör oss alla. Hoten mot Europas judar är definitivt en av dessa. Nu är det tid att handla.

a

Annette Westöö

Nr. 2 på EU-listan

Publicerat i Uncategorized

EU-val

59898359_365497710744446_2610593530392870912_n

Kristna Värdepartiet ställer upp i EU-valet.

Vår Europapolitik från partiprogrammet (scrolla ner).

Ordförande Mats Selander talar om vår EU-politik.

Vår EU-lista.

Vår flyer inför EU-valet.

Allmän information om EU-valet.

Viktigt! Du kan använda en blank valsedel för att rösta på oss. Skriv Kristna Värdepartiet på valsedeln, och använd för säkerhets skull inledande versaler i båda orden.

Här finner du mer information om hur du röstar med blank valsedel.

Publicerat i Sverige och världen

Tillbaka till framtiden, EU!

map-3473166_1920

Om EU ska ha en framtid så måste det förändras. Ett EU som allt mer centraliseras, och som sakta men säkert tar över allt mer makt från Europas länder, har ingen framtid och förlorar legitimitet hos allt fler medborgare. När makt centraliseras till ett fåtal människor blir den korrumperande och utgör därmed en fara för demokratin.

Den sociala ingenjörskonst som EU sjösatt, skapar ett socialistiskt Europa, där människors inflytande över sina egna liv inskränks och friheter krymps. Ska EU ha någon framtid måste vi tillbaka till ett EU som är begränsat till att skydda EU-medborgares grundläggande fri- och rättigheter, och främja handel och gemenskap mellan länder.

  • Rätten till liv måste skyddas från konceptionen fram till en naturlig död
    Det mänskliga livet startar vid konceptionsögonblicket, därefter är det en pågående utveckling fram till den naturliga döden.
  • Sätt stopp för pedofili 
    De nätverk av pedofiler som återfinns i samhällets ALLA skikt ska avslöjas och lagföras. Detta arbete bör intensifieras och ges mer resurser.
  • Sätt stopp för trafficking
  • Samvetsfrihet bör införas i hela EU
  • Verka för goda relationer till Israel
  • Tillåt hemskolning
    Det är en mänsklig rättighet att få råda över sina egna barns utbildning. Européer ska inte behöva gå i landsflykt för att få hemundervisa.
  • Skydda och stärk yttrandefriheten
    Yttrandefrihet är grundläggande för en demokrati. Därför är de oacceptabelt att EU anser sig ha rätt att begränsa, försvåra och till och med censurera EU-medborgares yttrandefrihet.
  • Nej till djurtransporter med levande djur
    EU:s överstatliga jordbrukspolitik har bidragit till att långa transporter med levande djur har blivit allt vanligare. Vi bör genom samarbete sätta stopp för detta djurplågeri.
  • Sveriges bör sträva mot att vara självförsörjande när det gäller matproduktion.
    Småskaliga jordbruk är bättre för både människan, djuren och miljön. Gårdsförsäljning av produkter ska underlättas och uppmuntras bl.a  genom ett förenklat regelverk. Vi behöver en levande landsbygd och en ökad inhemsk matproduktion kan vara en steg i denna riktning.

27849309_10155604263843218_1791518865_n

Maria Brodd Hemmelin
Kandidat nr 3 på EU-listan
Talesperson Barnomsorg och Vård & omsorg

.

(Bild överst av Michael Gaida från Pixabay )

Publicerat i Sverige och världen