Jag talade häromdagen med en släkting om invandring och integration. Hon har ungefär de åsikter man kan förvänta sig hos en genomsnittlig DN-läsare. Mitt i samtalet utbrister hon: ”Men jag vill vara naiv!” Detta fastnade hos mig. Varför vill man vara naiv? Jag tror jag vet varför. Här kommer min gissning …
Sverige är förmodligen världens mest individualistiska kultur. Vi vill se varje individ som just en individ. Vi vill inte klumpa ihop folk – i alla fall inte folk som är svaga och behöver vår hjälp (att man sen utan att blinka klumpar ihop vita män är en annan sak). Denna individ-respekterande hållning är eftersträvansvärd i våra privata relationer. När vi möter en ny människa vill vi inte ta för givet att personen tänker lura oss. Vi vill bemöta henne med ett visst mått av självvald godtrogenhet. Vi vill inte döma i förväg. Vi vill börja med att tro gott om människor tills de själva bevisat motsatsen. Om misstro vore vårt ideal skulle vårt samhälle förlora mycket av den tillit som får en samhällsgemenskap att fungera. Skepsis, misstänksamhet och ”ond tro” föder falska anklagelser och bryter ner relationer. Det är ingen bra utgångspunkt. Men allt detta gäller i våra privata relationer, inte i politiken.
Tänk dig att säkerställd sociologisk forskning om en viss folkgrupp visar att 50% av den folkgruppen inte skulle dra sig för att lura en utomstående. Den andra hälften är å andra sidan ärlig och rättskaffens. Om du privat möter en person ur denna folkgrupp, och om du är medveten om denna statistik, hur skulle du bemöta en sådan person? Du skulle förmodligen vara lite misstänksam men ändå ge personen möjligheter att visa att hon tillhör den ärliga halvan av gruppen. Du skulle vilja tro på personen. Du skulle ”vilja vara naiv”. För på det sättet lägger du ”glödande kol” på personen huvud. Om personen sviker så är det inte för att du redan från början behandlade personen som en svikare. Som ”naiv” svensk kan jag säga att detta är min privata hållning. Och jag tycker det är ett gott ideal.
Men överför nu detta på politiken. Låt oss säga att 50 000 personer ur denna befolkning söker asyl i Sverige. Du vet statistiskt att 25 000 av dessa inte kommer att dra sig för att utnyttja systemet. De har inga skrupler. Borde du som politiker – eller tjänsteman – anta den rätta privata attityden till dessa 50 000 individer? Eller borde du krasst se verkligheten och försöka hitta en policy som antingen filtrerar bort den oärliga halvan, eller som kraftigt försvårar oärlighet men till priset av att det ställs en massa jobbiga krav också på den ärliga halvan? Som politiker måste du ”döma” hela gruppen eftersom du omöjligtvis vet vem som är ärlig och vem som är oärlig. Om du inte gör det, utan medvetet vill behandla alla som om de vore ärliga – om du som politiker vill vara naiv – så kommer du att blunda för problem som du vet kommer att uppstå. Då blundar du för verkligheten – och vet att du gör just det. Då överför du den moraliskt rätta attityden i ditt privatliv till den politiska sfären. Då kan du känna dig som en ”god” politiker.
Men då har du inte gjort skillnad på å ena sidan den rätta privata attityden till en individ och å andra sidan ditt ansvar som politiker som handlar om att skapa policys och regler för stora grupper av människor. Privat möter du individer. Som politiker handskas du med grupper och helheter. Och du kan omöjligen möta dem som individer. Att då vara snäll är att blunda. Men att vara god är att vilja se verkligheten för vad den är och sedan skapa så rättvisa och realistiska regler som någonsin går – i syfte att stävja oärlighet och fusk, och främja ärlighet och ansvarstagande. Politiker som inte kan skilja på den rätta privata attityden och den rätta politiska attityden blir naiva och snälla, men inte goda, och framför allt inte goda politiker.
I den extremt individualistiska kultur som Sverige har blivit har vi därför fått en hel hög snälla politiker, men tyvärr inte så många goda.
Jag hörde talas om ert parti och blev intresserad av att läsa ert program.
Jag är lesbisk samt demigirl, vilket innebär att jag delvis identifierar mig som kvinna, men helt ärligt är jävligt trött på det binära systemet för att det är gammalmodigt.
Vad skulle ert program innebära för mig? Skulle jag kunna gifta mig, få barn eller hade jag helt enkelt fått flytta från Sverige för att bevara mina grundläggande, mänskliga rättigheter som ni nämner så många gånger när det handlar om cishet människor?
Tack för svaret
/Icke-Binär
——————————————————————————
Hej, tack för din fråga.
Vi är nog rejält oense om en rad saker.
Låt mig börja med frågan om mänskliga rättigheter.
FN formulerade vad vi menar med ”mänskliga rättigheter”. Där är den mest grundläggande rättigheten ”rätten till liv” (därav vårt abortmotstånd).
Men idén om mänskliga rättigheter inbegriper inte någon rätt att få definiera verkligheten som man vill. Exempelvis finns det ingen mänsklig rättighet att omdefiniera äktenskapsbegreppet. Ett samhälle kan definiera äktenskapet på olika sätt. Vissa definitioner kan kränka människovärdet. Exempelvis så gör barnäktenskap det. Polygami är också något som riskerar att kränka människor – eftersom det i praktiken kommer innebära att fram för allt män (i huvudsak från muslimska kulturer) kommer gifta sig med två eller fler kvinnor. Realistiskt talat kommer med största sannolikhet mer än 90% av de polygama äktenskapen att se ut så. Att rent institutionellt tvingas ”dela” sin man med andra kvinnor menar vi är kränkande (vare sig kvinnorna i fråga inser det eller ej, faktiskt). De barn som blir till i ett sådant äktenskap kommer inte få tillgång till sin pappa på det sätt de borde få, eller ha möjlighet att få. Själva upplägget hindrar något barn behöver och har rätt till, och det cementerar en ojämlikhet mellan parterna.
Så äktenskapsdefinitionen har med mänskliga rättigheter att göra, definitivt. Men ingen part kan hävda att ”det är min mänskliga rättighet att få definiera äktenskapet som jag vill, och alla parter i samhället har en skyldighet att respektera denna min rättighet”. En sådan uppfattning är fullkomligt orimlig – inte minst därför att det uppstår kaos om alla parter i diskussionen skulle hävda just detta, och dessutom ha rätten på sin sida när man hävdar detta. En rättighet kan aldrig se ut på ett sådant sätt, för då tar den nämligen ut sig själv. Ett samhälle måste ha vissa gemensamma definitioner för att ens kunna fungera som ett samhälle. En gemensam äktenskapsdefinition är en del av det. Så det kan helt enkelt inte vara en mänsklig rättighet för individen att för egen del definiera vad som menas med ”äktenskap”.
Vår utgångspunkt är då: Vilken äktenskapsdefinition är mest i linje med hur människor i allmänhet fungerar och vad som är bäst för oss som människor? Och då är vår slutsats att äktenskapsdefinitionen i första hand är till för de svagare parterna, nämligen barnen, och i andra hand kvinnan (som riskerar att lämnas ensam med barnen när mannen inte tar sitt ansvar), och i tredje hand för mannens skull. Det är bland annat den biologiska verkligheten om hur barn blir till som ligger bakom denna prioritering. Mannen kan ju – på ett sätt kvinnan inte kan – fly undan den graviditet han givit upphov till.
Om du som lesbisk kvinna skulle ha en samhällelig rätt att skaffa barn utan någon pappa, så har samhället sagt till ditt barn ”du har inget behov av någon pappa, och du har definitivt ingen inneboende rätt till en pappa”. Det är att kränka ditt barn. I relation till ditt barn är du den starkare parten, och samhället (politiker) bör skydda den svagare parten. Att i möjligaste mån få kunskap om, och tillgång till sitt ursprung, är enligt oss en rättighet. Det är utgångspunkten. Precis som i alla andra relation finns det förstås undantag, exempelvis om en förälder misshandlar sitt barn. Att som barn ”få tillgång till” en misshandlande förälder är förstås inte bra. Då måste samhället ingripa, men då är ingången att barnet fortfarande har behov och rätt till föräldrar som i möjligast mån motsvarar den roll barnets biologiska föräldrar borde haft. Barnens inneboende rättigheter är alltså vårt fokus. När grundläggande rättigheter tycks hamna i konflikt är det alltid de svagares rättigheter som har förtur.
Men om vi ger lesbiska kvinnor rätten att gifta sig så har vi implicit givit dem rätt att skaffa barn utan någon pappa. Alternativet – från vårt perspektiv – är att ha två äktenskapsdefinitioner – äktenskap som naturligt kan ge upphov till barn och där adoption är tillåtet, och äktenskap som inte kan ge upphov till barn och där adoption är förbjudet. Men det är inte görligt med två så skilda äktenskapsdefinitioner i samma samhälle. Vi menar ju dessutom att det ingår i äktenskapsdefinitionen att just bilda familj, och där ingår barn.
Men för att undvika två sorters äktenskapsdefinitioner, och för att skydda barns rättighet till en mamma och en pappa, motsäger vi oss idén om samkönade äktenskap. För oss är benämningen ”samkönat äktenskap” självmotsägande.
Du har alltså rätt att skaffa barn. Men det är den biologiska verkligheten du då måste förhålla dig till. Och de barn som då blir till har den inneboende rätten att få ha en mamma och en pappa. Alla äktenskapsdefinitioner som inte tar hänsyn till detta är kränkande mot barnen.
Gör en sökning på ”absent fatherhood” och läs om vad som sker när fäderna är frånvarande. Barn behöver faktiskt en mamma och en pappa. Könet spelar roll i föräldrarelationen, precis som det spelade roll för själva uppkomsten av barnet. Detta är en biologisk och psykologisk verklighet som vår politik går ut på att till fullo bejaka, inte förneka.
Så ja, äktenskapsdefinitionen är sannerligen relevant för mänskliga rättigheter (i synnerhet barnens rättigheter). Men däri ingår ingen som helst mänsklig rättighet för dig att omdefiniera äktenskapet efter eget godtycke, än mindre att kräva av oss andra att anpassa sig efter en äktenskapsdefinition som går på tvärs mot hur den mänskliga biologin de facto ser ut, och som systematiskt kommer kränka barns rättigheter.
Så till din fråga om huruvida du kan leva i ett Sverige där våra värderingar dominerar och formar lagstiftningen. Jag känner ju inte dig så jag kan ju inte veta exakt hur du skulle trivas eller vantrivas i ett sådant Sverige. Men några saker kan vara bra för dig att veta:
Vi har inga som helst intentioner att förtrycka eller förfölja människor (som du) som aktivt vill bryta mot de normer vi anser riktiga.
Du (och andra som delar dina normer och din livsstil) kommer ha avtalsrätt att ingå och reglera vilka relationer ni vill ha. Advokatfirmor kommer säkerligen hjälpa er att upprätta avtal så att du och din lesbiska vän kan bo tillsammans och reglera er egendom i händelse av att någon av er avlider, eller ni väljer att gå skilda vägar. Skulle någon av er låta er befruktas av någon man, så kommer vår lagstiftning se till att barnet i möjligaste mån får möjlighet att ha kontakt med sin pappa. Vi kommer inte detaljstyra sådana relationer – det är inte politiskt möjligt eller ens önskvärt (här måste det finnas frihet och inte tvång, eftersom goda familjerelationer inte kan tvingas fram av någon part, allra minst av politiker).
Vi står till 100% för de grundläggande demokratiska fri-och rättigheterna, vilket innebär att du – i vårt Sverige – kommer ha en grundlagsskyddad rättighet att uttrycka din uppfattning och driva opinion för din uppfattning. Den rätten har du, och den rätten kommer vi göra allt för att skydda.
Men vi kommer inte gå med på att din ”trötthet” ska omdefiniera verkligheten för alla oss andra. Sådana anspråk har faktiskt vi blivit rätt trötta på om jag ska vara ärlig.
Vänsterpartiet har tröttnat på att vara dörrmatta till Socialdemokraterna. Frågan om hyresregleringar blev den utlösande faktorn. Men det hade kunnat bli någon annan fråga. Med 181 röster har nu V, SD, M och KD fällt Löfven. S och MP (med 109 röster) motsatte sig förstås misstroendet medan C och L, samt två politiska vildar (med 51 röster) avstod från att rösta.
Den politiska orsaken
Vad är orsaken till denna regeringskris?
Denna fråga har förstås många nivåer och möjliga svar. Men jag ska försöka ge vad jag tror är den mest grundläggande orsaken. Men låt oss först ringa in den mest grundläggande politiska orsaken.
Centerns Annie Lööf hade inför valet 2018 bedyrat gång på gång att ”en röst på C är en röst på en alliansregering”. Hon skulle hellre äta upp sin högersko än att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Till sist valde hon högerskon – och röstade fram Löfven som statsminister – alla löften till trots. Det fanns nämligen en sak som var viktigare än något annat, att isolera Vänsterpartiet och framför allt Sverigedemokraterna.
I verkligheten blev dock inte Vänsterpartiet isolerat med en sådan lösning. S och V förde egna och hemliga förhandlingar. I själva verket tolererade C detta så länge det inte handlade om några formella samtal eller samarbetsformer. Men hela upplägget var förstås förnedrande för V. Man förväntades stödja en S-ledd regering utan något som helst inflytande. Dessutom en S-ledd regering som i mångt och mycket förde C-politik! Det är inte så politik brukar fungera – eller ens kan fungera. Därav de hemliga förhandlingarna. Men när S skulle gå C till mötes angående hyresregleringen fick V nog och sa definitivt nej – vilket de hela tiden sagt att de skulle göra.
Efter att misstroendet blivit ett faktum backar Annie Lööf från just det krav (punkt 44 i januariavtalet) som fick V att rösta för misstroendeförklaringen. Lööf kan således tänka sig att ge V inflytande trots allt. Det som däremot är icke-förhandlingsbart är Annie Lööfs beslutsamhet att göra allt hon kan för att fortsatt isolera SD från allt politiskt inflytande. Här gäller inte bara högerskon utan hela Annie Lööfs garderob.
Även M och KD hade samma hållning som Annie Lööf har. Från början tog alla avstånd från SD, kanske i förhoppningen att de väljare som röstat på SD skulle ge upp och vid nästa val välja något av de etablerade partierna. Men sex månader efter valet 2018 (i mars 2019) går Ebba Busch-Thor (numera bara Busch) ut och säger att det är okej att förhandla med SD. Två år senare (i mars 2021) öppnar även moderaternas Ulf Kristersson för samtal med SD. I samma veva säger även Liberalernas Nyamko Sabuni att man är villig att göra upp med SD i enskilda frågor. Allt detta är rationellt utifrån dessa partiers önskan att få till stånd en borgerlig regering. Utan SD:s stöd är något sådant en omöjlighet, kortsiktigt och antagligen även långsiktigt. Därmed har C blivit isolerade som ensam borgerligt parti som vägrar ha någon som helst beröring med SD.
Kortfattat kan man säga att det är SD:s inträde i riksdagen – och de andra partiernas försök att isolera SD – som ligger bakom regeringskrisen. Men att isolera ett 20%-parti är i längden en omöjlighet. Det är också ytterst tveksamt rent demokratiskt.
Men vad ligger bakom detta oresonliga motstånd mot SD? Det enkla svaret är förstås att SD fötts ur nationalistisk och även delvis nazistisk mylla. Men hur kommer det sig att S och MP – och nu även C är villiga att föra samtal med Vänsterpartiet, som inte bara fötts ur marxistisk mylla utan som varit fullfjädrat kommunistiskt? Vänsterpartiet – dåvarande VPK-Vänsterpartiet Kommunisterna – har aktivt stöttat Sovjetunionen, Östtyskland och en mängd andra stater som dödat och förtryckt miljoner människor. Historiskt har kommunismen dödat någonstans mellan 60-150 miljoner människor. Nazismen beräknas ha stått för cirka 20 miljoner människors död. Räknat på de 72 år som kommunismen kan anses ha existerat (från 1917 till 1989) har kommunismen avlivat 830 000 – 2 miljoner människorper år. Räknat på de 12 år nazismen hade makten i Tyskland (från 1933 till 1945) blir motsvarande siffra 1,7 miljoner. Kommunismen har således dödat långt fler människor därför att den fått längre tid på sig. Men dödligt våld per år skiljer sig inte avsevärt. I själva verket är kommunism och nazism kusiner. Nazismen är ju national-socialism. Kommunism är global socialism. Båda förordar en stor stat som har rätten att kränka mänskliga rättigheter för att uppnå det goda samhället (utifrån de olika tolkningarna av hur ett sådant samhälle ser ut). Både nazism och kommunism säger att individers rättigheter får offras för att nå de politiska målen – och båda har gjort det i en omfattning som bara kan beskrivas som ondska.
I ljuset av detta kan man tycka att det är hedervärt att Annie Lööf vill isolera både V och SD. Men samtidigt tar både V och SD officiellt avstånd från det förtryck och det massdödande som är associerat med deras respektive ideologiska bakgrunder. Kanske har SD än tydligare än V tagit avstånd från sin mörka historia. Stalin var ju trots allt en av ”de goda” segrarna efter Andra Världskriget medan Hitler var ondskan personifierad. Och något ligger det i att vinnaren skriver historien. Tyskland har gjort upp med nazismen på ett sätt som Sverige inte gjort upp med kommunismen. Men båda dessa ideologier dryper av historisk blodskuld.
Men detta är ändå inte grundorsaken till den svenska regeringskrisen. Majoriteten av de cirka 30% av Sverige befolkning som röstar på V och SD är varken fullblods-kommunister eller nazister. De röstar utifrån värderingar som de flesta av oss kan begripa, och utifrån verkliga problem i Sverige. Vänsterpartiets röster handlar om klassisk Robin-Hood-rättvisa där de rika ska avtvingas mer skatt. Det är SD-väljarnas skäl som är det nya, och de skälen handlar främst om invandring och integration.
Den verkliga orsaken bakom regeringskrisen
Sverige är ett av världens mest sekulariserade och individualistiska länder. En ”svensk självklarhet” är att religion är något oviktigt och alltid något privat. Man har närmast systematiskt blundat för det faktum att religion skapar kultur, och kultur inkarnerar och förmedlar värderingar. Därför har man blundat – eller helt enkelt inte haft mentalt utrymme – för tanken att en stor invandring av människor från kultursfärer som ligger långt ifrån den svenska med nödvändighet skapar stora, systematiska och långsiktiga problem. Man såg det inte komma.
Du som läser detta må vara hur mycket ateist du vill. Men om du är uppvuxen i Sverige – eller i västvärlden – så är du proppfull av kristna idéer. Det är en mängd självklarheter – sådant du tagit för givet och som finns i ditt tänkande därför att du har vuxit upp i en kultur som i mer än 1000 år präglats av kristen tro och kristna värderingar. Några exempel:
Du tror att det finns en viktig och självklar rågång mellan religion och politik.
Du anser att religionsfrihet och yttrandefrihet är självklara rättigheter.
Du anser att män och kvinnor ska ha samma grundläggande rättigheter.
Du anser att hederskultur är moralisk förkastlig.
Du anser att flickor inte får giftas bort mot sin vilja.
Du anser att yttre regler är mindre viktiga än hjärtats etik.
Jag säger inte att alla kristna kyrkor i alla tider stått upp för dessa värderingar. Men allt detta finns inbakat i den kristna livs- och människosynen. Därför är det ingen slump att det är i den kristna kultursfären som dessa självklarheter vuxit fram. Grundläggande värderingsfrågor som dessa går dessutom djupare än höger-vänster-skalan. De är en del av vår kultur vilket bidragit till att politiker varit blinda för dem. Och inte har det blivit bättre av att europeisk 1900-talskultur i mångt och mycket handlat om att kritisera eller förneka vårt kristna historiska arv.
Sverige har idag cirka 800 000 människor som kommer från kulturer där religion och politik inte åtskiljs, där religionsfrihet inte existerar, där kvinnor inte har samma rättigheter som män, där hederskultur är normen, där flickor gifts bort mot sin vilja, och där yttre beteende är viktigare än hjärtats etik (alltså en skam-kultur istället för en skuld-kultur).
Att detta skapar systematiska, djupgående problem och spänningar har nu blivit ett faktum. Därför röstar 20% av svenskarna på SD. Men det politiska etablissemanget har varit allt för sekulariserade och allt för individualistiska för att ens förstå – eller vilja förstå – att de som invandrar primärt från muslimska länder befinner sig just så här långt ifrån de svenska självklarheterna. Man har inte velat tro det. Man har inte kunnat tro det, just eftersom man haft en enormt föraktfull attityd gentemot religion. Man har inte sagt att religion är något falskt eller dåligt. Man har sagt att det är totalt irrelevant. Det är enbart socio-ekonomiska faktorer som styr hur människor tänker och handlar. Religion och religiöst grundad kultur och värderingar har inte existerar på kartan för en majoritet av svenskar och svenska politiker.
Så sakteliga börjar man vakna upp. Att rasister sagt detta i alla tider är irrelevant. Även en pyroman kan sanningsenligt säga ”det brinner där borta”. Om en jude är kriminell så blir det inte mindre sant bara för att en nazist påpekar det. Men det politiska etablissemanget har givit nationalister, rasister och nazister ensamrätt på en sanning som blivit allt mer akut och allt mer oförnekbar – nämligen att invandringen har skapat enorma problem. Man har brytt sig mer om vem som sagt det än vad som sagts. Man har varit ideologiskt blind eftersom man tagit sekulariseringen och individualismen så för given.
Idag har hela Europa så kallade ”utanförskapsområden” som informellt styrs av muslimsk Sharia-lag. Ska vi ha ett samhälle som bygger på svensk lag, eller ska vi ha ett samhälle med två parallella system, ett svenskt och ett islamiskt? Jag tror att Ayaan Hirsi Ali har rätt när hon säger:
”Det är mycket svårt att vända utvecklingen. Och jag tror att Sverige fortfarande har ett litet hopp. Men svenskar måste agera nu. Ni måste välja vilket värdesystem ni vill ska gälla. Om ni vill ha ett islamiskt, mellan-östern-liknande värdesystem, eller den svenska grundlagen. Det är ett mycket svart-vitt val, med det är det val ni står inför.”
Observera: Jag tror inte Sverige håller på att bli muslimskt. Men jag tror att Sverige håller på att splittras på ett djupt – och förmodligen oåterkalleligt – sätt. Tro inte heller att jag menar att den grova kriminaliteten är islams fel. Se på Södertälje. Där består den organiserade kriminaliteten av syrianer. Poängen är snarare denna: I ett samhälle där man är blind för – eller till och med föraktar – sådana värderingar vår kultur de facto bygger på, och där man tillåter en mycket stor och snabb invandring, så skapar man ett kulturellt och värderingsmässigt vacuum som fylls av kriminalitet, sharia-lag, extremism, klanmentalitet, hederskultur och därmed olika former av förakt för den svenska rättsstaten. Det har hänt, det händer och kommer fortsätta att hända. Därför röstar var femte svensk på SD.
Så kortfattat:
Sekulariserade blindhet för religionens roll som kulturskapare och värdeförmedlare, leder till
en naiv människosyn och hög invandring, som leder till
djupgående problem i kulturen, som leder till att
SD blir ett 20%-parti, som leder till att
det politiska etablissemanget isolerar SD (utifrån den sekulariserade blindheten ovan), som leder till
januariöverenskommelsen, som leder till
en ohållbar politisk situation, som leder till
regeringskris.
Kristna Värdepartiet vill lyfta fram de ofta outtalade – och för många självklara – värderingar som Sverige och Västvärlden de facto bygger på – men som vi glider allt längre bort ifrån. Dessa värderingar har formats i västvärlden genom en 2000-årig kristen historia. Därför kallar vi dem kristna värderingar, och de fångas väl (om än bara delvis) av FN:s mänskliga rättigheter vars fundament är människovärdet. Där ingår rätten till liv (därav vårt abortmotstånd), samvetsfrihet (därav vårt stöd till barnmorskorna som kräver denna rättighet), yttrandefrihet (för alla även våra meningsmotståndare), religionsfrihet (för alla, kristna, muslimer, hinduer, you name it), föräldrars rätt och plikt att fostra sina barn (därav rätten till hemskolning), osv.
Detta fundament har svenska sekulariserade politiker svårt att hålla sig till. Sverige har en lång historia av allvarliga kränkningar av människovärdet, allt från 30-talets eugenik, till tvångssteriliseringar och till dagens aborter.
Men detta fundament ligger också långt ifrån islamisk Sharialag. De som vill införa Sharialag i Sverige måste därför erbjudas ett val. Antingen acceptera landets lag eller flytta härifrån. Allt därutöver är av ondo.
Tonläget i debatter är ofta väldigt högt. Varför? Ett skäl till detta är den ny-marxistiska och feministiska rörelsens enorma genomslag. Det finns nämligen två sorters ideologier: harmoni-ideologier och konflikt-ideologier. En konfliktideologi har konflikt som utgångspunkt för sin analys. Marxismen säger ju att överklass (och även medelklass) befinner sig i en olöslig konflikt med arbetarklassen. Det enda sätt på vilket konflikten kan lösas är genom revolution (läs makt, manipulation, propaganda, våld och ytterst krig). Ingen harmoni är möjlig.
Ny-marxismen säger samma sak men har vidgat bilden till att gälla förtryckta folkgrupper, sexuella minoriteter och kön. Den moderna feminismen ingår i detta. Män och kvinnor befinner sig i konflikt. Det är utgångspunkten.
Harmoniläror å andra sidan – som exempelvis kristdemokratin – säger att mänskligheten är som en kropp. Var och en har sin plats. Olikheter är inget hot utan en tillgång på samma sätt som ögat aldrig kan bli ett öra och tvärt om. Det innebär inte att man blundar för konflikter. Men konflikter har en god lösning. Möjlighet till harmoni är utgångspunkten, och harmoni är målet.
Vad händer då när stora grupper i samhället börjar tro på en konflikt-lära? Vad händer när man tolkar sina medmänniskor och sig själv utifrån olösliga konflikter?
Tre saker verkar hända:
(1) Man delar upp alla människor i två grupper: Förtryckare och offer (istället för att förstå varje människa som en kombination av dessa).
(2) Man har ingen nåd med de människor som man placerat i förtryckar-gruppen. De är onda och ska bekämpas på alla sätt. Försoning är utesluten. (Den är ju omöjlig rent principiellt.)
(3) Orättvisor, kränkningar och svek blir en del av själva identiteten hos dem som ser sig som offer. Då försoning är uteslutet blir hela en självbild offrets. Jag är ett offer. Det enda jag kan göra är då att bekämpa förövarna. Alla och överallt med alla medel. Harmoni, försoning och förlåtelse är ute ur bilden redan från början. Då frodas hatets gift utan någon tillgång till motgift.
Låt oss fundera vidare på den tredje punkten.
När konfliktläror börjar dominera en kultur kommer stora grupper i samhället identifierar sig som offer. De är offer för att de är kvinnor, bruna/svarta, fattiga(re), homosexuella, eller vad det kan vara. En viss grupptillhörighet gör mig då till offer oavsett vad som skett mig personligen.
Men om jag är ett offer i kraft av min identitet och grupptillhörighet så har jag alltid rätten på min sida. Jag har ju behandlats orättvist, och jag har rätt till upprättelse och rätt att straffa de skyldiga. ”Vi” är då goda, och ”de” är onda. Per definition!
Det otäcka är att då spelar det ingen roll hur jag faktiskt beter mig. Jag kan skrika ”fascist”, och hota med misshandel. Jag kan använda våld för att tysta de onda. Jag är ju ett offer och därmed god, vad jag än gör. Min godhet blir då en del av min identitet, inte en del av mitt beteende. Det gör att jag är god även när jag handlar på ett ont sätt (utifrån de vanliga moraliska normerna).
Detta är inte att förneka att verkliga orättvisor finns. Kränkningar sker av olika skäl, också av rasistiska, chauvinistiska, moralistiska eller religiösa skäl. Men om verkliga orättvisor och kränkningar kan liknas vid en eld, så blir dessa politiska konfliktläror som bensin som hälls på elden. Hat och våld kommer då snabbt att rättfärdigas. Grupperna befinner sig ju i krig, och ”jag” är på den rätta sidan (om jag tillhör någon av ”offergrupperna”). I krig gäller ju inte vanliga spelregler. Där är allt tillåtet.
Samhällen som präglas av ett sådant tänkande blir mer våldsamma och mindre demokratiska Varför ska de onda förtryckande grupperna få något att säga till om? De är ju onda! Och de får och ska bekämpas med alla till buds stående medel. Moral får då underordnas den politiska kampen, vilket innebär moralens och rättssamhällets upplösning!
För individen blir konfliktläran något som föder bitterhet. Att vara ett offer – att bli orättvist behandlad – som en del av sin identitet, kan aldrig göra någon lycklig. En politisk bild som redan på förhand uteslutit möjligheten till försoning och harmoni kommer då cementera bitterheten och öka vreden, och därmed våldet.
Inte konstigt då att det politiska samtalet präglas av anklagelser, hat, förakt och total ovilja att lyssna på argument. Ingen demokrati kan fungera under sådana förhållanden. Fortsätter detta riskerar det att bli demokratins död.
Låt oss därför med tålamod, vishet och människokärlek, särskilt till de som hatar oss, fortsätta att tala förnuft och sanning – utifrån tron att harmoni är möjligt.
En värdekristen grund gör då all skillnad. Precis som Martin Luther King J.R gjorde, kan man då med högburet huvud protestera mot alla personliga kränkningar och strukturella orättvisor, och möta dem med icke-våld och med en vilja till försoning.
Inte Marx’ revolution, utan Kings djupt värdekristna vision är enda vägen framåt i ljuset av verkliga orättvisor.
Som alla andra småpartier måste vi besvara frågan ”Är inte en röst på KV en bortkastad röst?”
Jag har tre svar:
1. En röst på samvetet kan aldrig vara bortkastad!
Politik kan delas in i två typer av frågor: Åsiktsfrågor och samvetsfrågor. Alla partier har (eller har haft) någon eller några samvetsfrågor. Det är inte alltid så lätt att dra en exakt gräns mellan vad man tycker (åsiktsfrågor) och sådant ens samvete förbjuder en att göra. Kristna Värdepartiet har minst två samvetsfrågor: De oföddas människovärde och äktenskapet.
Var fjärde ofödd människa i Sverige dödas redan i moderlivet. Att rösta på ett parti som bejakar det borde strida mot vars och ens samvete. Äktenskapet mellan en man och en kvinna är i upplösning. Att rösta på något parti som bejakar äktenskapsbegreppets upplösning borde strida mot samvetet – åtminstone hos den som säger sig stå för kristna värderingar.
Hur bör man se på sitt samvete? Är samvetet politiskt förhandlingsbart? Nej, inte om man har kristna värderingar. Samvetet är varje människas etiska kompass. Samvetet kan vara fel-kalibrerat. Det kan störas av ”metallföremål” i närheten (läs kulturellt grupptryck, indoktrinering, själviskhet eller bekvämlighet). Men samvetet är och förblir den innersta och starkaste moraliska röst en människa kan ha – och det är aldrig rätt att gå emot sitt samvete.
Att kompromissa med sina meningsmotståndare kan vara nödvändigt för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Men att kompromissa bort sitt eget samvete är aldrig rätt.
Några frågor du kan ställa dina medmänniskor – särskilt de som säger sig ha kristna värderingar – är dessa:
– Varför borde du inte följa ditt samvete, också på valdagen?
– Vad är viktigaste: att rösta kortsiktigt taktisk eller följa sitt samvete?
– Varför borde du låta andra människors åsikter (opinionsläget) avgöra om du ska följa ditt samvete eller inte?
2. Samvetet är värt ditt tålamod
Tror du på dina värderingar? På riktigt alltså? Tror du de är viktiga? Tror du att Sverige skulle må bra av att dina kristna värderingar fick allt större genomslag?
Om du svarar ja så vill jag fråga dig: Är dina värderingar så viktiga att de är värda ditt tålamod? Är de värda din uthållighet? Är de en del av din långsiktiga vision för Sverige?
Tänk på de partier som i någorlunda modern tid kommit in i Riksdagen: Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Miljöpartiet grundades 1981 och kom in i Riksdagen 1988, efter bara sju år. Detta var unikt. Man hade förstås enorm draghjälp av miljörörelsen. Antalet ”bortkastade” röster var 175 432 i valen 1982 och 1985.
Kristdemokraterna grundades 1964 och kom in i Riksdagen 1991 (av egen kraft), efter 27 år. Antalet ”bortkastade” röster under denna tid var 738 763.
Sverigedemokraterna grundades 1988 och kom in i Riksdagen 2010, efter 22 år. Antalet ”bortkastade” röster under denna tid var 278 346.
Om du har en vän som egentligen tycker som oss i KV men som funderar på att rösta på något av dessa tre partier, eftersom en röst på KV skulle vara ”bortkastad”, fråga då:
– Anser du att de 175 432 som röstade på MP innan de kom in i Riksdagen var bortkastade?
– Anser du att de 738 763 som röstade på KDS innan de kom in i Riksdagen var bortkastade?
– Anser du att de 278 346 som röstade på SD innan de kom in i Riksdagen var bortkastade?
En miljon etthundranittiontvåfemhundrafyrtioen (1 192 541) ”bortkastade” röster byggde tålmodigt momentum som gjorde att dessa tre partier idag sitter i Riksdagen!
Var de bortkastade?
Om du har KV:s övertygelser, varför borde du inte ha samma tålamod som alla dessa?
3. Demokratin förutsätter att vi röstar enligt övertygelse
I förra svaret såg vi att mer än en miljon röster lades på MP, KD och SD innan de kom in i Riksdagen. De personer som tålmodigt ”kastade bort” sina röster på dessa partier gjorde det på grund av övertygelse, inte på grund av taktik. Och deras tålamod byggde momentum som till sist gav dessa partier riksdagsplatser.
Vad skulle hänt om dessa hundratusentals personer istället röstat taktiskt? Då skulle dessa tre partier fortfarande varit utanför Riksdagen. Och då skulle alla de som idag röstar på något av dessa partier (vilket är 1,8 miljoner svenskar, eller ca 24% av de röstberättigade) inte kunna ge uttryck för sin övertygelse. De hade tvingats rösta på något annat parti. Var fjärde svensk hade då inte haft möjligheten att rösta så som de faktiskt gjorde 2018.
Om du avstår från att rösta på ett parti därför att du då menar att du kastar bort din röst, så har du samtidigt kastat bort något av själva poängen med demokrati, nämligen att folket ska få säga vad de faktiskt tycker. Då har du frivilligt gått med på en viss självcensur. Då har du låtit din egen röst tystas av den stora massan. Och vem vet hur många i den stora massan som gjort samma sak?
Idag vet vi att var fjärde svensk borde vara tacksam över alla hundratusentals ”bortkastade röster” som möjliggjorde en sannare demokrati.
Så har du kristna värderingar och tror på demokratin – tveka då inte. Rösta KV!
Debattartikel av Bengt-Olov Söderkvist och Annette Westöö (ej tidigare publicerad).
Åsikten att abort skall tillåtas fram till födseln börjar bli rumsren i Sverige. I en ledartext i Göteborgsposten argumenterade Kajsa Dovstad för en tid sedan för att helt fri abort ska införas i vårt land. Tidigare har till och med många av de mest inbitna abortliberalerna betraktat den ståndpunkten som lite extrem. Ett exempel är den debatt i Almedalen 2011 mellan företrädare från organisationen Människorätt för ofödda respektive Feministiskt initiativ, där detta togs upp som ett argument från prolife-sidan: Varför vill ni inte, i konsekvensens namn, tillåta abort fram till födseln? FI:s Stina Svensson föreföll klart förnärmad och förnekade först med emfas att det var partiets uppfattning, men fick till slut medge att det är den logiska följden av den abortsyn som hon företrädde.
Men nu, några år senare, höjs alltså sådana krav helt öppet. Det är egentligen inte oväntat. I USA har man sedan länge i flera delstater tillåtit abort fram till födseln. Det är, precis som Stina Svensson insåg, konsekvensen av ett tänkande där barnet i livmodern inte tillmäts något värde eller några rättigheter överhuvudtaget, eller bara anses ha rättigheter i förhållande till hur “önskade” de är. Dovstad har helt klart en poäng i att vi i nuläget har en lagstiftning som faktiskt förnekar en kvinna det som samhället hävdar att “rätten till sin egen kropp” innebär, under den senare delen av graviditeten. Om kvinnan ska ha total beslutanderätt över livet som befinner sig inom hennes kropp, har vi inga goda skäl till att sätta någon tidsgräns för aborter.
Problemet är dock att denna så hyllade princip, “kvinnans rätt till sin egen kropp”, är så feltänkt, så förljugen, så tragiskt vilseledande. Självklart har vi alla rätt till våra egna kroppar. Men i fallet med en gravid kvinna är den enkla sanningen att det handlar om två kroppar, två liv, två skyddsvärda individer. Ståndpunkten att fostret biologiskt är en del av kvinnans kropp är omöjlig att försvara. Fostret har eget DNA, egen blodgrupp, egna lemmar och är i hälften av fallen av annat kön än modern. Det är helt uppenbart en egen liten individ det handlar om. En del vill hävda att fostret visserligen inte är en del av kvinnans kropp, men att hon eller han ändå inte ska tillmätas det människovärde och de rättigheter som vi själva tar för givet. Då är man villig att av ideologiska skäl låta människovärdesprincipen, att varje människa har värde och rättigheter bara på grund av att hon är människa, flyga all världens väg. Istället baserar man en människas värde på faktorer som ålder, utvecklingsgrad och förmågor. Kön och handikapp är andra vanliga diskrimineringsfaktorer. Se bara på flickaborterna, som förekommer i stor skala ute i världen men också inom vårt lands gränser, och på det “utrotande” av downs syndrom som några av våra nordiska grannländer berömmer sig av. Det är ett helt bakvänt tänkande. I alla andra sammanhang, utom i livmodern, tillmäts svaga och hjälplösa människor mer skydd, inte mindre.
Vi är på väg mot ett Sverige där människovärdet fullkomligt urholkats. Om vi inte kan skydda de allra mest hjälplösa bland oss nu kommer vi att skörda frukterna av detta i form av ett samhälle där människolivet allt mer trampas under fötterna. Idag är det de ofödda som föraktas, imorgon är det andra svaga grupper och till sist är det ingen som går säker.
Som kristna i Sverige har vi all anledning att rikta sökarljuset mot vår egen roll i denna utveckling. Vi har hjälpt till att kratta manegen för en alltmer liberal abortsyn genom att de senaste årtiondena steg för steg backa från den kristna synen på det ofödda barnet. Kristna politiker har lagt ner kravet på ett rättsskydd för ofödda människor. Kristna förkunnare och kyrkoledare tar alltmer sällan bladet från munnen i abortfrågan – vare sig det nu beror på rädsla, popularitetshunger eller oförmåga att inse allvaret. Sveriges kristna råd, Svenska missionsrådet och flera kristna biståndsorganisationer svävar på målet när frågan om aborter kommer upp, och verkar luta alltmer åt en öppet abortliberal hållning. Vi har bit för bit anammat världens syn på ofödda människor och stegvis lämnat den bibliska och historiskt kristna, kanske utan att ens märka det.
Med den bakgrunden ska vi inte bli förvånade när vi nu står inför abortliberala krav som är mycket mer extrema än vad många av oss kunnat föreställa sig. Men det kanske inte är för sent att vända utvecklingen om vi agerar nu. Kanske kan vi, genom Guds nåd, verka för ett uppvaknande i kyrkor och församlingar. Kanske kan vi med tiden få höra tydliga och samstämmiga kristna röster i samhällsdebatten, röster som utan att tveka försvarar de ofödda barnens rätt till liv. Vi vill rikta oss till alla kristna med engagemang i politik och samhällsfrågor, oavsett politisk färg, och ställa frågan: I en tid som denna – ska vi tala eller tiga?
Sverige har gått lite av sin egen väg när det gälle att tackla corona-krisen. När andra länder stänger ner försöker Sverige ha ett öppnare samhälle. Myndigheterna vädjar snarare än befaller. När stora delar av Europa får panik håller svensken sig kall och litar på de egna vetenskapliga experterna.
Detta handlar inte så mycket om politik utan mer om kultur. I Sverige råder statsindividualismen, alltså ett tankemönster som bygger på en förtroendefull relation mellan staten och individen. Statens agerande motiveras av vad som gynnar individen, och individen förväntas sätta sin tilltro till den goda staten. Det finns en delvis synlig, delvis osynlig pakt mellan stat och individ i Sverige, framför allt gentemot familjen. Statsindividualismen syns i hur Sverige tacklar corona-krisen. Man förväntar sig att individen litar på staten och inte är misstänksam och rebellisk (så att man måste ta i med hårdhandskarna – som politiker instinktivt gör i många andra delar av Europa).
Sverige är också ett land som inte haft något krig på mer än 200 år. Vi har inga färska eller halvfärska minnen av verklig kris, som våra nordiska grannländer har. Finnarna minns vinterkriget 1939. De vet att en katastrof kan drabba plötsligt. Norge och Danmark överrumplades av nazitysklands militära närvaro 9 april 1940, då tyska trupper bara tog över deras samhällen. Sådant gör något med kulturen för flera generationer framåt. Att nästan varje medborgare har lyssnat till en farfars far eller morfar som berättar om krig och kristider han själv upplevt, påverkar individen och hela samhället.
Politiken står ju inte utanför kulturen. Faktum är att en medelsvensson förmodligen har lättare att gå emot sin egen kultur än vad en politiker har. Politikerna måste ju vinna folks förtroende och gillande. Då kan man inte göra sig impopulär stup i kvarten och kritisera den egna kulturens djupt liggande värderingar och tankesätt. Kanske man kan försöka forma den något – milt leda den i en lite annan riktning. Men att frontalkrocka med sin egen kultur finns oftast inte ens på en politikers mentala karta. Politikerna hela existens bygger ju på att bli tillräckligt omtyckt för att kunna bli omvald. Och då måste man vara följsam i relation till kulturens värderingar och självklarheter. Då krävs kulturell fingertoppskänsla.
Detta tror jag är en stor del av bakgrunden till varför Sverige var långt mindre förberedd på coronakrisen än vad exempelvis Finland var. Finland hade lager med medicinsk skyddsutrustning. Finska politiker har inga stora problem att få igenom beslut som förbereder landet för kris, även om det kostar sina slantar. Folk förstår att kriser och katastrofer kan inträffa och att man måste vara förberedd – innan något händer.
Icke så i Sverige. Efter 1989 när järnridån föll gjorde vi oss av med alla reservlager vi byggt upp under kalla krigets dagar. I Sverige är vi moderna, rationella och nutids-anpassade. Det spar vi förvisso en hel del pengar på. Men pandemier visar som bekant ingen nåd mot den som är oförberedd. I lumpen fick jag lära mig att en god ledare har en A-plan, men också en B- och C-plan. Det gällde att planera för det oväntade. Att förutse det oförutsägbara. Inte i detalj förstås – det är ju omöjligt. Men att se till att man är förberedd för eventualiteter – och att det får kosta i termer av planering, packning och bärande av utrustning. Det är jobbigare innan, men när krisen kommer är man så fruktansvärt tacksam att man har en ”skalman” med sig som plockar fram det som behövs ur skalet. Det är så kloka politiker måste tänka. Vi får inte bli rädda som Lille Skutt och tro att det hjälper att bara gömma sig, sticka huvudet i sanden och hålla sig undan. Vi får inte ens tro att vi likt Bamse kan vara starka och snälla, så ordar sig allt. Nej, vi måste likt Skalman tänka flera steg i förväg och ha planer för olika kris-scenarier och se till att vi har rätt utrustning, tillräckliga lager och en god självförsörjningskapacitet. För när inte ens Bamse klarar biffen är det Skalman som är hjälten. Lite tråkig, men ack så nödvändig.
En intensiv debatt i sociala medier utbröt för en tid sedan kring journalisten Joakim Lamotte som stod iklädd skottsäker väst i SVT:s direktsända debattprogram från Trollhättan. I programmet var det meningen att den kaotiska situationen i stadsdelen Kronogården skulle diskuteras. SVT hade från början planerat att sända programmet inifrån själva Kronogården men blev borttvingade därifrån av kommunen, som menade att ”programmet kan väcka oro”.
Lamotte blev på grund av sin mundering utsatt för mycket spefulla kommentarer från människor som menar att han överdriver och vill göra sig själv till ett offer. Till och med tidigare socialminister Annika Strandhäll kände sig, av någon anledning, föranledd att skriva en debattartikel om saken.
Lamotte har också blivit försvarad och man har lyft fram de mycket allvarliga och klart uttalade hot som riktats mot Lamotte och hans fru och barn. På båda sidor i debatten har det (som vanligt) förekommit grova övertramp. Lamotte har själv på ett som vi tycker klokt sätt kommenterat händelsen på sin Facebooksida, där han medger att det kanske var onödigt med en sådan utstyrsel i själva tevestudion, men att han på grund av den hotbild som polisen menar existerar vill vara så försiktig som möjligt.
Diskussionen om Lamottes skottsäkra väst är väl att anse som överspelad. Det känns ändå som att den här händelsen kommit att skymma det som i övrigt sades i programmet och kanske hela kärnfrågan – vad gör man åt situationen i Kronogården och andra utsatta delar av vårt samhälle? Vi fastnade för ett uttalande av Lars Ove Blomryd, ordförande för PRO i Trollhättan, som menade att beslutet att flytta sändningen var en stor skam.
Vem är det som styr i kommunen? Är det politiker eller de här 10-15 grabbarna i Kronogården?
Blomryd har så rätt. Det är helt orimligt att den skattefinansierade televisionen ska hindras i sitt arbete av en liten grupp kriminella. Kommunens beslut sänder signalen att samhället är svagt och ger både de kriminella och övriga medborgare intrycket att makten ligger hos dem som väljer att inte lyda lagar och regler snarare än hos de laglydiga samhällsinvånarna och deras valda representanter.
Oroligheterna i Kronogården innefattade bland annat bilbränder, skjutning av smällare, stenkastning mot polis och vandalisering av en polisbil. Det är företeelser vi känner igen från andra utsatta områden i Sverige. Majoriteten av människorna i dessa områden är vanligt folk, som gör sitt bästa och som naturligtvis är de som drabbas hårdast av buset. Men en liten klick visar med all önskvärd tydlighet att de föraktar det svenska samhället, föraktar polisen, föraktar allt som Sverige står för. Bristen på respekt är slående, på flera sätt.
Ingen respekt för Sverige
Självklart är det inte bara invandrare som begår brottsliga handlingar i Sverige –långt därifrån – men tyvärr är det mycket som tyder på att första och andra generationens invandrare är överrepresenterade i brottsligheten – inte minst i den typ av brottslighet som vi talar om här.
Den person som flyttar till vårt land, av vilken anledning det vara må, ska respektera svensk lag. Det är ett minimikrav. Ett ytterligare krav är att man, så långt man har möjlighet, arbetar för att försörja sig själv och sin familj. Det är också tillbörligt, om man permanent ska vistas i ett land, att visa aktning för landets kultur och traditioner. Man behöver inte gilla allt, man behöver inte ta till sig allt, men man måste visa respekt. Det är vanligt folkvett.
Frågan är om den brist på respekt för det svenska som de upproriska ungdomarna i Kronogården och annorstädes uppvisar inte har en av sina rötter i det svenska samhällets eget självförakt.
Vi nedvärderar ständigt vårt eget land. Det finns ingen svensk kultur, säger vi, medan vi vältrar oss i vårt eget lands historiska brister och felsteg. Samtidigt påpekar vi ständigt hur viktigt det är för invandrade folkgrupper att få hålla fast vid sina traditioner, vårda sin egen kultur och på sin ålderdom bli omhändertagen av någon som talar samma språk. Västvärldens länder brister i uppskattning av den egna traditionen på ett sätt som inte skådas någon annanstans i världen, och frågan är om inte Sverige är värst av dessa länder på den här punkten.
Därtill har Sverige under en lång tid haft ett välfärdssystem som ger mycket men inte kräver särskilt mycket i gengäld. Om vi hela tiden talar om för dem som kommer utifrån att det här landet inte är något att respektera, och om vi hela tiden ger ut och lägger tillrätta utan krav på motprestation, hur kan vi då förvänta oss att bli respekterade?
Till detta kommer problemet med den föraktfulla syn på icke-muslimer som finns inom vissa islamistiska kretsar. Det är i grunden en sorts stammentalitet som inte tillerkänner någon annan än trosfränder respekt. Vi står inför enorma problem om det sättet att tänka sprider sig i vårt samhälle mer än det redan har gjort.
Ingen respekt för vuxenvärlden
I ett välfungerande och civiliserat samhälle finns det en grundläggande respekt för vuxenvärlden. Inte någon undergiven rädsla som enbart uppehålls med våld som i någon annan Dickens-roman, utan en generell aktning för de som är äldre och har lärt sig mer om livet. Det är en ordning som vi både finner i naturen och i den kristna tradition som vårt land byggts på, att vuxna ska leda och undervisa de som är yngre.
Denna självklara ordning är också på många sätt ställd på ända i Sverige. Det visar sig till exempel i skolan, med många lärare som vill vara kompisar med sina elever istället för förebilder och auktoriteter. Det syns i läromedel och undervisningsmetoder där allt ska anpassas till en ungdomskultur (eller vad de vuxna uppfattar som ungdomskultur) istället för att utgå från principen att den yngre generationen ska bibringas den äldre generationens bildning och kultur.
Det borde vara givet att vuxenvärlden också har muskler och att den, för den yngre generationens bästa, kan sätta gränser och korrigera dåligt beteende. Det är djungelns lag som råder när vuxna inte kan skydda barn och ungdomar från andra barn och ungdomar. Men den kränkthetskultur som råder i skolvärlden, och som gjort att vuxna som tillrättavisat och ingripit vid konflikter förlorat sina jobb eller blivit skadeståndsskyldiga, har lett till att många inte vågar följa sina samveten.
Vi måste våga vara vuxna och vi måste ha ett system som inte underminerar vuxnas auktoritet – i våra hem, på arbetsplatser där vi kommer i kontakt med unga och i samhället i stort. Det är vi som bestämmer, inte barnen. De kriminella ungdomar som nu lever rövare och kan skrämma poliser ska det mycket till för att man ska våga konfrontera i nuläget. Men de var små barn för alls inte länge sedan – barn som vi misslyckats att leda på den rätta vägen.
Ingen respekt för polisen och rättsväsendet
Förtroendet för rättsväsendet får sig en törn varje gång en skyldig person slipper undan konsekvenserna för sitt brott och varje gång ett löjligt lågt straff utmäts för ett allvarligt brott. Med otillräckliga resurser till polisen och med alltför milda påföljder ser vi till att steg för steg underminera respekten för rättsväsendet.
Förtroendet utarmas också när polisen inte uppträder med den värdighet som borde höra ihop med yrket eller när polismakten visar sig svag. Polisen har, i strävan att bli populär och folkkär, deltagit i prideparader och i andra löjliga jippon offentligt. Sänkta fysiska krav för att få en jämnare könsfördelning har lett till en poliskår som helt enkelt inte är tillräckligt stark och effektiv. Det är naturligtvis bra om polisen är omtyckt, och det tror vi att den är i Sverige, men framför allt ska den faktiskt vara fruktad. Fruktad av den som har ont i sinnet, vill säga.
Vi vet att bara straff inte löser grundproblemet. Vi strävar efter ett medmänskligt samhälle där familjen återupprättas, inte bara efter ”hårdare tag”. Men hårda tag kan definitivt lösa akuta situationer och hindra våldsamma människor från att skada de svaga. Vid till exempel stenkastning och bilbränning behövs det resoluta ingripanden för att inte människor och egendom ska komma till skada, och alla behöver se hur illa det går för en person som ägnar sig åt sådant. Fängelsestraff har också den ofta förbisedda men mycket goda effekten att kriminella hålls borta från gatan. Pratar vi om omyndiga personer är det med nödvändighet så att konsekvenserna för barnens handlingar måste drabba föräldrarna.
Om vi inte ska fortsätta producera generationer som tror att ”de äger stället” och som vilt opponerar sig mot alla gränsdragningar har vi ett omfattande arbete framför oss. Vi behöver börja ställa krav, utan att skämmas, och också agera själva när vi ser att något är fel. Vuxna behöver vara just vuxna. Vi måste också börja se på vårt egna land med uppskattning. Ja, det finns felsteg i vår historia, liksom missförhållanden i nutid, men det får inte överskyla det faktum att vi faktiskt lyckats väldigt väl på många områden. Det finns ju en anledning till varför folk väljer att fly och bosätta sig just här.
Kanske kan på så sätt börja återvinna respekten för vuxenvärlden, för lag och ordning och för vårt land.
Annette Westöö Maria Brodd Hemmelin
(Talespersoner för områdena Staten och familjen respektive Barnomsorg)
Citatet kommer från den grekiske komediförfattaren Menander (342.291 f.Kr.), citerat av Paulus i 1 Kor 15:33. Vi har ett liknande uttryck på svenska: ”Man blir som man umgås”. I världens mest individualistiska land är det lätt att tro att man är opåverkad av sin omgivning. ”Jag tänker själv, jag är bra på kritiskt tänkande, jag låter mig inte påverkas av andra”. Det är lätt att tro så om sig själv. Ändå visar det sig att svensken byter till ungefär samma åsikter ungefär samtidigt. Vare sig vi vill se det eller ej påverkas vi av andra. Vi tror oss vara ensamvargar men agerar som ett flockdjur.
Vi KV:are står för värderingar som en majoritet av svenskarna inte bara lämnat, utan som många dessutom föraktar. Sverige har under lång tid styrts av en socialdemokratisk regering som aktivt verkat för Sverige sekularisering. Vi har en före detta statskyrka som i hög grad integrerat den sekulariserade individualismen i sin så kallade teologi. Vi har journalister som dagligen ger oss budskapet att kristna värderingar är intoleranta och förlegade. Visst finns det undantag, men den kristendomskritiska och starkt individualistiska andan har verkligen genomsyrat alla nivåer av vår kultur: skola, media och ibland även kyrka. Vi som står för ofödda barns människovärde, det traditionella äktenskapet, en kristen sexualetik och kristna värderingar i allmänhet har helt enkelt utsatts för en mångårig mobbingkampanj från såväl det politiska som det kulturella etablissemanget. Inte konstigt att folk ibland kommer fram när jag demonstrerar mot abort och viskar ”jag håller egentligen med er men det vågar man ju inte säga högt”.
Vi som av hjärtat tycker annorlunda än det politiskt korrekta påverkas av vår kultur. Hur då kan man undra? Här kommer några exempel:
Vi tystnar och håller oss undan. Detta är den första och mest begripliga responsen när man vet att ens övertygelser framkallar förakt i mångas ögon. Det är helt naturligt (ja, gott) att ogilla konflikter. Den som gillar konflikter är inte rätt funtad. Men om vi inte vågar ställa oss i nödvändiga konflikter förstörs vår naturliga frihet och frimodighet. Det kanske kan finnas situationer där man ska hålla låg profil, men för många har den svenska kulturens kristendomsförakt gjort att vi i stort sett alltid är tysta. Våra samveten förstörs av detta eftersom vi låter vår rädsla trumfa samvetet. Vi tiger när vi vet att vi borde ha talat. Vi blir fega. ”Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd”.
Vi kompromissar bara åt ena hållet. Det är naturligt att man inte alltid kommer överens med alla. I alla sammanhang måste man jämka, ge och ta. Kompromisser är ibland fel, men ofta är de helt nödvändiga, ja till och med goda. Man vill hitta en god väg framåt. Man vill hitta samförståndslösningar. Detta är ofta helt rätt utom förstås när man måste offra sitt samvete. Men en sak jag märkt i diskussioner med människor som i stort sett håller med KV är att de har svårt att kompromissa med sina åsikter om det visar sig att KV är mer ”konservativa” eller ”värdekristna” än de själva. Om KV tar starkare ställning mot abort eller för äktenskapet än vad man själv gör – även om ens åsikt ligger väldigt nära KV:s – så känns det ofta lättare att rösta på ett parti som är långt mer sekulariserat i sina åsikter än KV. Man har lätt för att kompromissa i riktning mot det avkristnade Sverige och svårt för att jämka sin åsikt med ett parti som är mer ”radikalt” än vad man själv är. Den stora massan – majoritetskulturen – har en sorts åsiktsmässig gravitationskraft som gör att man inte märker att man faller i den riktningen när man tvingas jämka eller kompromissa. Känslomässigt har man ofta väldigt svårt att se det faktum att KV faktiskt ligger närmare ens egna åsikter än något annat parti, även om KV går lite längre än vad man själv gör. Man är livrädd för att framstå som mer ”traditionell” eller mer ”värdekristen” än vad man i själva verket är. Man känner sig alltid tryggast om man kompromissar i riktning mot majoriteten istället – även om det skulle innebära att den kompromissen blir mycket större än en liten kompromiss i ”traditionell” riktning. På detta sätt kan en person välja att rösta för abort, för samkönade äktenskap och mot kristna värderingar bara för att man inte var 100% överens med KV, utan bara 98%. ” Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd”.
Känslan av att det är omöjligt. Majoritetskulturen utövar ett kontinuerligt och stort tryck på oss. Ofta märker vi det inte. Men det skapar de mentala förutsättningarna för vad som är möjligt. Många av oss som tror på kristna värderingar har på djupet påverkats av vår kulturs budskap om vad som är möjligt. Vem trodde år 1980 att järnridån skulle falla nio år senare? (Inte jag i alla fall). Vem trodde att Trump skulle vinna presidentvalet? (Inte jag i alla fall). Alla tyckare och förståsigpåare utgår ifrån de parametrar som gäller nu, men de ser sällan de djupgående förändringar i kulturen som kommer att undergräva det som gäller nu. Vår svårighet i att tro på och jobba för en långsiktig verklig förändring beror på att vi tror att ”det är omöjligt”. Och då frestas vi att ge upp. Då resignerar vi. Då flyter vi med strömmen – motvilligt kanske, men lealöst och utan att vi ens anstränger oss att simma i rätt riktning. Det är ju ”omöjligt”. På detta sätt låter vi kulturen ta vårt hopp ifrån oss, och istället locka oss till en bekvämlig passivitet. Men då har vi gått från att vara en möjlig lösning på problemet, till att faktiskt bli en del av problemet. ”Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd”.
Det är därför KV finns. Vi behöver ett ”gott sällskap”. Jag behöver det, och du behöver det. För vare sig vi ser det eller ej så påverkas vi. Därför behöver vi skapa en mot-kultur, en gemenskap där vi får hjälp att bevara hoppet, tron, modet och kraften att göra skillnad. Du må vara ”en av de bästa” men utan gott sällskap kommer också du påverkas i fel riktning. Ingen är immun. Det är en klyscha, men den är sann: Vi behöver varandra!
Den 1 januari blev barnkonventionen lag i Sverige och då undrar man ju vad detta kan innebära för barn och ungdomar i vårt land. Anledningen till att jag skriver ungdomar är att man enligt konventionen är barn upp till 18 års ålder.
Vi är ett land som på många områden är mycket barnvänligt. Vi är till exempel det land i världen som har flest lekplatser för barn per capita, och föräldrar i Sverige har en jämförelsevis lång föräldraledighet. Vi vet att barnen är viktiga.
När jag läser konventionstexten är det mest självklara rättigheter och skydd för barnet som kommer upp. Den är välskriven och ger barnet ett bra skydd, men det är några småsaker och en stor fråga som jag hakar upp mig på. Ett riktigt bombnedslag utifrån min synvinkel. Vi återkommer till detta senare.
Artikel 3 säger att barnets bästa alltid ska beaktas. Men det är ju toppen! Frågan är bara vem som är mest lämpad att bedöma vad som är barnets bästa. Är barnet, föräldrarna eller myndigheter bäst på den bedömningen? Det framgår inte tillfredsställande med tanke på att vi alla är olika individer och det som är bäst för dig är kanske inte bäst för någon annan.
Sedan har vi ”friheten att utöva sin religion eller tro” vilket är extra viktigt att betona i tider av förföljelse av troende – främst kristna – och då samhället går långt i upprättade av hinder för dem som tror. Det enda som enligt konventionstexten begränsar detta trosutövande är lagen. Det är bra så länge som lagen är god, och dåligt när lagen har ont uppsåt. Det finns en religion som uppmuntrar förföljelse eller ännu värre saker gentemot de otrogna, och då är det ju bra att det finns en lag som förbjuder sådana ”trosuttryck”. Men så har vi ju sett att det finns länder som till exempel velat stämpla pingstkyrkor som sekter, och då bidrar lagen till att förtrycka istället.
Men det är ändå artikel 6 som mest fångar min uppmärksamhet.
Där står:
Konventionsstaterna erkänner varje barns inneboende rätt till livet.
Konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.
Gäller denna inneboende rätt även ofödda barn? Jag kommer att tänka på ett fall då ett barn föddes levande efter en sen abort. En överläkare försökte rädda barnet och blev starkt kritiserad för det. Kommer Sverige ta barnkonventionen på allvar när vi kommer in på ofödda eller barn som överlever ett abortförsök?
När jag besinnar denna konvention, och främst artikel 6, så blir min första spontana fråga, vad riksdag och regering kommer att vidta för åtgärder för att kunna kringgå denna lag. De kommer vända och vrida på ord och dess betydelse för att slippa följa den konvention de just gjort till svensk lag. De kommer antagligen att laborera med språket och hävda att det inte handlar om ett barn utan ett foster. Jag tänker att själva andemeningen i denna konvention är att skydda och säkerställa barnens mänskliga rättigheter. Om det inte gäller ofödda barn, varför ska den då gälla födda? Det är ju trots allt en människa som håller på att utvecklas, och utvecklas gör vi hela livet.
Jag vill utmana svenska staten att ta detta på allvar så att vi kan sluta upp med det barbari som vi kallar aborter.
En intensiv debatt i sociala medier utbröt för en tid sedan kring journalisten Joakim Lamotte som stod iklädd skottsäker väst i SVT:s direktsända debattprogram från Trollhättan. I programmet var det meningen att den kaotiska situationen i stadsdelen Kronogården skulle diskuteras. SVT hade från början planerat att sända programmet inifrån själva Kronogården men blev borttvingade därifrån av kommunen, som menade att ”programmet kan väcka oro”.
Kristna Värdepartiets blogg 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.