Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd.

Citatet kommer från den grekiske komediförfattaren Menander (342.291 f.Kr.), citerat av Paulus i 1 Kor 15:33. Vi har ett liknande uttryck på svenska: ”Man blir som man umgås”. I världens mest individualistiska land är det lätt att tro att man är opåverkad av sin omgivning. ”Jag tänker själv, jag är bra på kritiskt tänkande, jag låter mig inte påverkas av andra”. Det är lätt att tro så om sig själv. Ändå visar det sig att svensken byter till ungefär samma åsikter ungefär samtidigt. Vare sig vi vill se det eller ej påverkas vi av andra. Vi tror oss vara ensamvargar men agerar som ett flockdjur.

Vi KV:are står för värderingar som en majoritet av svenskarna inte bara lämnat, utan som många dessutom föraktar. Sverige har under lång tid styrts av en socialdemokratisk regering som aktivt verkat för Sverige sekularisering. Vi har en före detta statskyrka som i hög grad integrerat den sekulariserade individualismen i sin så kallade teologi. Vi har journalister som dagligen ger oss budskapet att kristna värderingar är intoleranta och förlegade. Visst finns det undantag, men den kristendomskritiska och starkt individualistiska andan har verkligen genomsyrat alla nivåer av vår kultur: skola, media och ibland även kyrka. Vi som står för ofödda barns människovärde, det traditionella äktenskapet, en kristen sexualetik och kristna värderingar i allmänhet har helt enkelt utsatts för en mångårig mobbingkampanj från såväl det politiska som det kulturella etablissemanget. Inte konstigt att folk ibland kommer fram när jag demonstrerar mot abort och viskar ”jag håller egentligen med er men det vågar man ju inte säga högt”.

Vi som av hjärtat tycker annorlunda än det politiskt korrekta påverkas av vår kultur. Hur då kan man undra? Här kommer några exempel:

1. Vi tystnar och håller oss undan. Detta är den första och mest begripliga responsen när man vet att ens övertygelser framkallar förakt i mångas ögon. Det är helt naturligt (ja, gott) att ogilla konflikter. Den som gillar konflikter är inte rätt funtad. Men om vi inte vågar ställa oss i nödvändiga konflikter förstörs vår naturliga frihet och frimodighet. Det kanske kan finnas situationer där man ska hålla låg profil, men för många har den svenska kulturens kristendomsförakt gjort att vi i stort sett alltid är tysta. Våra samveten förstörs av detta eftersom vi låter vår rädsla trumfa samvetet. Vi tiger när vi vet att vi borde ha talat. Vi blir fega. ”Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd”.
2. Vi kompromissar bara åt ena hållet. Det är naturligt att man inte alltid kommer överens med alla. I alla sammanhang måste man jämka, ge och ta. Kompromisser är ibland fel, men ofta är de helt nödvändiga, ja till och med goda. Man vill hitta en god väg framåt. Man vill hitta samförståndslösningar. Detta är ofta helt rätt utom förstås när man måste offra sitt samvete. Men en sak jag märkt i diskussioner med människor som i stort sett håller med KV är att de har svårt att kompromissa med sina åsikter om det visar sig att KV är mer ”konservativa” eller ”värdekristna” än de själva. Om KV tar starkare ställning mot abort eller för äktenskapet än vad man själv gör – även om ens åsikt ligger väldigt nära KV:s – så känns det ofta lättare att rösta på ett parti som är långt mer sekulariserat i sina åsikter än KV. Man har lätt för att kompromissa i riktning mot det avkristnade Sverige och svårt för att jämka sin åsikt med ett parti som är mer ”radikalt” än vad man själv är. Den stora massan – majoritetskulturen – har en sorts åsiktsmässig gravitationskraft som gör att man inte märker att man faller i den riktningen när man tvingas jämka eller kompromissa. Känslomässigt har man ofta väldigt svårt att se det faktum att KV faktiskt ligger närmare ens egna åsikter än något annat parti, även om KV går lite längre än vad man själv gör. Man är livrädd för att framstå som mer ”traditionell” eller mer ”värdekristen” än vad man i själva verket är. Man känner sig alltid tryggast om man kompromissar i riktning mot majoriteten istället – även om det skulle innebära att den kompromissen blir mycket större än en liten kompromiss i ”traditionell” riktning. På detta sätt kan en person välja att rösta för abort, för samkönade äktenskap och mot kristna värderingar bara för att man inte var 100% överens med KV, utan bara 98%. ” Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd”.
3. Känslan av att det är omöjligt. Majoritetskulturen utövar ett kontinuerligt och stort tryck på oss. Ofta märker vi det inte. Men det skapar de mentala förutsättningarna för vad som är möjligt. Många av oss som tror på kristna värderingar har på djupet påverkats av vår kulturs budskap om vad som är möjligt. Vem trodde år 1980 att järnridån skulle falla nio år senare? (Inte jag i alla fall). Vem trodde att Trump skulle vinna presidentvalet? (Inte jag i alla fall). Alla tyckare och förståsigpåare utgår ifrån de parametrar som gäller nu, men de ser sällan de djupgående förändringar i kulturen som kommer att undergräva det som gäller nu. Vår svårighet i att tro på och jobba för en långsiktig verklig förändring beror på att vi tror att ”det är omöjligt”. Och då frestas vi att ge upp. Då resignerar vi. Då flyter vi med strömmen – motvilligt kanske, men lealöst och utan att vi ens anstränger oss att simma i rätt riktning. Det är ju ”omöjligt”. På detta sätt låter vi kulturen ta vårt hopp ifrån oss, och istället locka oss till en bekvämlig passivitet. Men då har vi gått från att vara en möjlig lösning på problemet, till att faktiskt bli en del av problemet. ”Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd”.

Det är därför KV finns. Vi behöver ett ”gott sällskap”. Jag behöver det, och du behöver det. För vare sig vi ser det eller ej så påverkas vi. Därför behöver vi skapa en mot-kultur, en gemenskap där vi får hjälp att bevara hoppet, tron, modet och kraften att göra skillnad. Du må vara ”en av de bästa” men utan gott sällskap kommer också du påverkas i fel riktning. Ingen är immun. Det är en klyscha, men den är sann: Vi behöver varandra!

Mats Selander, ordförande Kristna Värdepartiet