Tonläget i debatter är ofta väldigt högt. Varför? Ett skäl till detta är den ny-marxistiska och feministiska rörelsens enorma genomslag. Det finns nämligen två sorters ideologier: harmoni-ideologier och konflikt-ideologier. En konfliktideologi har konflikt som utgångspunkt för sin analys. Marxismen säger ju att överklass (och även medelklass) befinner sig i en olöslig konflikt med arbetarklassen. Det enda sätt på vilket konflikten kan lösas är genom revolution (läs makt, manipulation, propaganda, våld och ytterst krig). Ingen harmoni är möjlig.

Ny-marxismen säger samma sak men har vidgat bilden till att gälla förtryckta folkgrupper, sexuella minoriteter och kön. Den moderna feminismen ingår i detta. Män och kvinnor befinner sig i konflikt. Det är utgångspunkten.

Harmoniläror å andra sidan – som exempelvis kristdemokratin – säger att mänskligheten är som en kropp. Var och en har sin plats. Olikheter är inget hot utan en tillgång på samma sätt som ögat aldrig kan bli ett öra och tvärt om. Det innebär inte att man blundar för konflikter. Men konflikter har en god lösning. Möjlighet till harmoni är utgångspunkten, och harmoni är målet.

Vad händer då när stora grupper i samhället börjar tro på en konflikt-lära? Vad händer när man tolkar sina medmänniskor och sig själv utifrån olösliga konflikter?

Tre saker verkar hända:

(1)   Man delar upp alla människor i två grupper: Förtryckare och offer (istället för att förstå varje människa som en kombination av dessa).

(2)   Man har ingen nåd med de människor som man placerat i förtryckar-gruppen. De är onda och ska bekämpas på alla sätt. Försoning är utesluten. (Den är ju omöjlig rent principiellt.)

(3)   Orättvisor, kränkningar och svek blir en del av själva identiteten hos dem som ser sig som offer. Då försoning är uteslutet blir hela en självbild offrets. Jag är ett offer. Det enda jag kan göra är då att bekämpa förövarna. Alla och överallt med alla medel. Harmoni, försoning och förlåtelse är ute ur bilden redan från början. Då frodas hatets gift utan någon tillgång till motgift.

Låt oss fundera vidare på den tredje punkten.

När konfliktläror börjar dominera en kultur kommer stora grupper i samhället identifierar sig som offer. De är offer för att de är kvinnor, bruna/svarta, fattiga(re), homosexuella, eller vad det kan vara. En viss grupptillhörighet gör mig då till offer oavsett vad som skett mig personligen.

Men om jag är ett offer i kraft av min identitet och grupptillhörighet så har jag alltid rätten på min sida. Jag har ju behandlats orättvist, och jag har rätt till upprättelse och rätt att straffa de skyldiga. ”Vi” är då goda, och ”de” är onda. Per definition!

Det otäcka är att då spelar det ingen roll hur jag faktiskt beter mig. Jag kan skrika ”fascist”, och hota med misshandel. Jag kan använda våld för att tysta de onda. Jag är ju ett offer och därmed god, vad jag än gör. Min godhet blir då en del av min identitet, inte en del av mitt beteende. Det gör att jag är god även när jag handlar på ett ont sätt (utifrån de vanliga moraliska normerna).  

Detta är inte att förneka att verkliga orättvisor finns. Kränkningar sker av olika skäl, också av rasistiska, chauvinistiska, moralistiska eller religiösa skäl. Men om verkliga orättvisor och kränkningar kan liknas vid en eld, så blir dessa politiska konfliktläror som bensin som hälls på elden. Hat och våld kommer då snabbt att rättfärdigas. Grupperna befinner sig ju i krig, och ”jag” är på den rätta sidan (om jag tillhör någon av ”offergrupperna”). I krig gäller ju inte vanliga spelregler. Där är allt tillåtet.

Samhällen som präglas av ett sådant tänkande blir mer våldsamma och mindre demokratiska Varför ska de onda förtryckande grupperna få något att säga till om? De är ju onda! Och de får och ska bekämpas med alla till buds stående medel. Moral får då underordnas den politiska kampen, vilket innebär moralens och rättssamhällets upplösning!

För individen blir konfliktläran något som föder bitterhet. Att vara ett offer – att bli orättvist behandlad – som en del av sin identitet, kan aldrig göra någon lycklig. En politisk bild som redan på förhand uteslutit möjligheten till försoning och harmoni kommer då cementera bitterheten och öka vreden, och därmed våldet.  

Inte konstigt då att det politiska samtalet präglas av anklagelser, hat, förakt och total ovilja att lyssna på argument. Ingen demokrati kan fungera under sådana förhållanden. Fortsätter detta riskerar det att bli demokratins död.

Låt oss därför med tålamod, vishet och människokärlek, särskilt till de som hatar oss, fortsätta att tala förnuft och sanning – utifrån tron att harmoni är möjligt.

En värdekristen grund gör då all skillnad. Precis som Martin Luther King J.R gjorde, kan man då med högburet huvud protestera mot alla personliga kränkningar och strukturella orättvisor, och möta dem med icke-våld och med en vilja till försoning.

Inte Marx’ revolution, utan Kings djupt värdekristna vision är enda vägen framåt i ljuset av verkliga orättvisor.

Mats Selander, ordförande Kristna Värdepartiet