Kristna Värdepartiets blogg

Inbjudare Rättssäker i Sverige. Moderator: Hanne Kjöller.

Nedanstående sammanfattning för Kristna Värdepartiet är gjord av Anders Löfström.

Konferensen hade föregåtts av en begäran från förbundet för transpersoner, Transsammans, att konferensen skulle stoppas. Denna begäran hade avslagits. En motdemonstration hade då utlysts och konferensdeltagare uppmanades att lämna byggnaden via en bakväg om de behövde lämna lokalen i förtid. Senare kom dock beskedet att polisen inte givit tillstånd till motdemonstrationen eftersom begäran inkommit för sent.

Barnmedicinprofessor Jovanna Dahlgren från Sahlgrenska Göteborg inledde dagen med att tala om diagnos och behandling av könsdysfori. Hon har tidigare varit chef för barnendokrinologen vid Sahlgrenska Akademin och samarbetat med könsdysforienheterna vid 3 andra sjukhus. I dag är hon chef för Institutet för Kliniska Vetenskaper i Göteborg. Häri ingår plastikkirurgi i samband med könsbytesoperationer. Hon betonade att det saknades vetenskapliga bevis för nyttan av pubertetshämmande hormonbehandling, som däremot hade bevisats skapa benskörhet och på sikt ökad risk för blodpropp, hjärtinfarkt, diabetes och fetma.  Hon påpekade i likhet med flera andra talare, att det ofta är flickor med autism, som söker könsbyte i samband med puberteten. Hon var tvungen att avvika efter sitt föredrag för att hinna tillbaka till Göteborg, där hon samma eftermiddag skulle hålla en annan föreläsning i samband med att hon tog emot ett stort forskningsanslag. Innan hon gav sig av hann hon dock svara på en fråga från moderatorn om Socialstyrelsen stödde sig på vetenskapligt underlag när de rekommenderade könskorrigerande behandling för unga. Hennes svar var: ”Nej”. Följdfrågan var om Socialstyrelsen gjorde rätt i att godkänna sådan behandling trots vetskap om alla medicinska risker. Svaret kom på nytt: ”Nej”.

Nästa talare var barnläkare Mats Reimer som hade sin bas på en barnmottagning i Mölnlycke. Han hade börjat sin karriär som barnläkare med att tillsammans med en barnmorska undersöka 1 000 nyfödda barn med avseende på anatomiska könsavvikelser eller tveksamheter i fråga om könstillhörighet. I inget enda av dessa 1 000 fall förelåg det någon tveksamhet om barnet var pojke eller flicka.  Hans slutsats var att det endast finns två kön.

Han visade siffror om könsdysfori hos unga. Dessa visar en drastisk uppgång omkring 2015 med nedgång hos tonåringar (särskilt flickor) efter att Uppdrag Granskning uppmärksammat allvarliga biverkningar med behandlingen. Socialstyrelsen bad statens beredning för medicinsk och social för utvärdering (SBU) göra en omfattande expertutredning av all känd forskning från hela världen kring könsdysfori och könskorrigerande behandling. Resultaten visade att inga säkra slutsatser kunde dras om effekt och säkerhet av könskorrigerande behandling.

Trots detta avrådde inte Socialstyrelsen från sådan behandling, som visar tendens att öka hos unga vuxna. 

Efter förmiddagskaffet intog vänsterfeministen och författaren Kajsa Ekis Ekman talarstolen. Hon är redaktör för Parabol Press och har 2021 givit ut boken Om könets existens. Hon tog upp frågan Vem vinner och vem förlorar på den nya synen på kön? Själva uttrycket ”könskorrigerande behandling” antyder att det är något fel på den man är och den kropp man har. I själva verket är det flest unga tjejer som söker könsbyte. De påverkas oftare än killarna av sociala medier och transkommuniteter som erbjuder enkla lösningar liksom av RFSL vars inflytande i skola och vård måste ifrågasättas. Grundlögnen är att könsskillnader inte existerar annat än i ens inre. I själva verket existerar könsskillnader enbart i biologin medan män och kvinnor i det moderna samhället kan välja alla yrken och livsstilar inom de gränser som biologin sätter.

Den nya synen på kön har snarare varit reaktionär och kvinnoförtryckande än kvinnobejakande och jämlik.  

Nästa talare var Emilie Köhler som genomgått könsbyte från kvinna till man men ändrat sig och gjort resan tillbaka, s.k. detransition. Hon är känd från Uppdrag Gransknings Tranståget och har startat hemsidan detransinfo.se som samarbetar med föräldraföreningen Genid. Via hemsidan kommer Emilie i kontakt med en ständigt ökande skara av unga som påbörjat eller genomfört men ångrat och velat återställa könsbytet. 65 % av dem som genomfört könsbyte ändrade sig efteråt och blev samtidigt mer positiva till sitt ursprungliga kön. Hennes egen slutsats är att man inte ska behöva känna eller vara på ett vis sätt för att vara man eller kvinna, det är något som man bara är. 

Efter lunchen skulle barnpsykiatriprofessor Christopher Gillberg från Gillbergs Centrum och f.d. Sahlgrenska Akademin. Han är en världsberömd forskare om ADHD och neuropsykiatriska och andra störningar hos barn (ESSENCE) , som oftast visar sig redan första levnadsåret men kanske inte leder till diagnos förrän långt senare. Tyvärr kunde professor Gillberg inte närvara annat än via länk eftersom han besvärades av akut bältros. Han redogjorde dock ingående för vikten av tidig upptäckt av avvikelser som föranleder klinisk utvecklingsneurologisk bedömning. Hans och andras forskning har visat att en mängd olika avvikelser hos barn är kopplade till varandra och kan uppträda samtidigt. Eftersom könsdysfori ofta är kopplat till autism eller ADHD, kan denna störning även vara kopplad till andra problem som har förelegat sedan länge eller kan upptäckas vid en fördjupad granskning, som alltid bör förekomma innan man diagnosticerar och behandlar könsdysfori.  

Nästa talare var barnpsykiatern och chefen för Könsidentitetsmottagningen vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Angela Sämfjord. Hon talade om Unga vuxna med könsdysfori – Utvecklingspsykologiska aspekter. Orsakerna till könsdysfori kunde man finna i ett komplext samspel av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Våld, mobbning, övergrepp, dödsfara och psykosocial belastning kunde ligga bakom. Av de som sökte för könsdysfori hade 75 % ångest, 65 % depression, 28 % autism och 28 % ADHD. Av dem som tidigt i puberteten upplevde könsdysfori blev 70–90 % nöjda med sitt biologiska kön utan behandling. Hennes slutsats var därför att man inte skulle vara snabb med åtgärder utan i första hand invänta den fortsatta identitetsutvecklingen.

Efter eftermiddagskaffet redogjorde docenten i pedagogik Anna-Karin Wyndhamn för Vad gör skolan och vad säger läroplanerna?

För 30 år sedan infördes en ny relativistisk kunskapssyn som innebar att varje individ måste ha rätt till sin egen sanning. Skolverket rekryterar i samråd med RFSL. Lärarna måste medverka till ett ”öppet samhälle” vilket medför bejakande av barn som upplever sig vara motsatt kön, icke binära eller ha djuridentitet. Alla uppfattningar måste bekräftas som lika värdefulla och det anges som en dygd av lärare att visa följsamhet och bejaka könsbyte. Objektiv sanning och tvåkönsperspektiv tillåts inte dominera över elevens inre sanning. En ny läroplan säger sig vilja ta hänsyn till elevens kognitiva utveckling. Ändå kvarstår RFSL:s dominerande roll över undervisningen och hetsen mot den som ifrågasätter det vetenskapliga underlaget för skolstyrelsens agerande i dessa frågor.

Mot slutet av dagen redogjorde advokat Monica Crusner och hennes biträdande jurist Mia Wernström för Vem tar ansvaret när det gått fel?

Vården ansvarar för diagnos, behandling och åtgärd och staten för att vårdens riktlinjer är tillräckligt vetenskapligt underbyggda. Två kvinnor som själva genomgått könsbyte och upplevde sig lurade av ensidigt positiv uppmuntran utan varningar för de svåra biverkningar som de senare drabbats av, berättade själva. Deras upplevelser gav anledning till samtal om hur man kunde ge dem upprättelse rättsligt. Inte så få klienter vill ta upp rättsprocess mot staten för att tvinga fram en ändrad lagstiftning. Eftersom detta rättsområde fortfarande är nytt och delvis outforskat kan man räkna med att en del tvister behöver gå ända upp till Högsta domstolen eller Europadomstolen för att avgöras. De som felaktigt genomgått intima och smärtsamma behandlingar tvekar dock ofta av psykologiska skäl att blotta sig inför domstol och kämpa för sin rätt till ersättning.

Dagen avslutades med ett panelsamtal där alla talare utom de båda Göteborgsprofessorerna deltog. Emilie Köhler tyckte att det vardags att sluta helt att tala om könsidentitet. Angela Sämfjord menade att det nu blivit mer stigmatiserande att vara homo än trans – därför kan en del kalla sig för transpersoner som i annat samhällsklimat skulle kallat sig homosexuella.

Anna-Karin Wyndhamn tyckte att politikerna svikit och krävde att de sätter ner foten mot RFSL i skolan.

Något för Kristna Värdepartiet att tänka på?

Anders Löfström (leg läk, med dr, barnspykiater) 

Socialdemokraterna spikade redan för ett år sedan formeln för att vinna 2026 års val (Fokus 230614). S hävdar att det föreligger ett ”hot mot demokratin” när tidöpartierna regerar med stöd av Sverigedemokraterna. S menar också att utvecklingen är på väg i totalitär riktning och lyfter fram att det som kännetecknar auktoritära stater är en svag opposition. De påstår att regeringen för att tysta Socialdemokraterna gett sig på partiets finansiering, då man problematiserat partiets lotteriverksamhet och dragit in en del bidrag till studieförbunden.

Socialdemokraternas A-lotter renderar en vinst på 500 miljoner om året, vilket ger dem en enorm ekonomisk fördel i förhållande till andra partier. Lotterna säljs även på kredit vilket enligt Kronofogden resulterat i att tusentals människor hamnat i skuld. Det är ansvarslöst av S och ett förbud mot denna lotteriverksamhet torde gynna medborgarna och balansen mellan partierna – alltså resultera i en bättre demokrati. Regeringens utredning om partipolitiska lotterier var klar våren 2024 men beslut har ännu inte tagits i frågan.

Staten ger vidare närmare två miljarder kronor årligen i statsbidrag till studieförbundens folkbildningsverksamhet. Genom en utredning av Riksrevisionsverket har emellertid omfattande fel och fusk hos studieförbunden avslöjats (RiR 2022:20). Pengarna har gått till annat än folkbildning och Riksrevisionsverket har föreslagit mer omfattande kontroll av verksamheten.

Det är självklart att dessa bidrag – våra skattepengar – ska gå till folkbildning och inte till fusk och bedrägerier. Att motverka detta bedrägeri gynnar i själva verket den faktiska folkbildningen.

Hur är det med Socialdemokraternas demokratiska trovärdighet? S har till och från haft regeringsmakten i Sverige under 1900- och 2000-talet i sammanlagt 90 år. De har hela tiden haft stöd av ett parti med rötter i kommunismen –  Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet kommunisterna – som i sitt partiprogram förespråkar ett förstatligande av näringslivet och fortfarande talar om ”kapitalismens avskaffande” och ”det klasslösa samhället”.

Socialdemokraterna har länge haft en förkärlek för kommunistiska enpartistater som Kuba och DDR. Det kommunistiska DDR var länge en förbild för Socialdemokraterna som Olof Palme och Ingvar Carlsson gärna besökte. Landet fick stort inflytande i Sverige genom S på skolområdet (enhetsskolan). Magdalena Andersson har själv fått viss utbildning i DDR.

Även Socialdemokraternas förhållande till islam är dubiöst. Partiet är ända sedan 1994 samarbetspartner med Muslimska brödraskapet. Sameh Egyptson har i avhandlingen och boken ”Erövringen: Muslimska Brödraskapets infiltration av Sverige” redogjort för Socialdemokraternas farliga flirt med islamister. Socialdemokraterna tvekar inte att liera sig med odemokratiska rörelser för att få röster bland delar av den invandrade befolkningen.

Frågan infinner sig var de verkliga hoten mot Sveriges demokrati kan sägas ligga.

Dennis Brinkeback
Jurist

Den tidiga föregångaren till EU, kol- och stålunionen, grundades utifrån en realistisk syn på människan. I andra världskrigets efterdyningar stod det klart med all önskvärd tydlighet vilken ondska människor är kapabla till. Bland europasamarbetets förgrundsgestalter fanns förintelseöverlevare och tidigare motståndsmän. Genom att binda samman länder i en kol- och stålunion ville man förhindra att ett enskilt land kunde producera vapen för att starta krig mot de andra länderna.

Nu verkar realismen i många sammanhang ha flugit all världens väg. Därmed följer lockelsen att kontrollera och styra för den goda sakens skull. Om vi bara kan ena oss under en gemensam flagg, om vi bara kan få makt att köra över besvärliga länder, om vi bara kan få alla européer att tänka på samma sätt – då kan vi bana väg för ett lyckorike. Intentionerna (kanske) är goda, men följderna kan bli förödande. Vi som bor i Europa borde med tanke på vår historia vara på vår vakt. Istället är vi blåögda och låter politiker och lobbyister steg för steg inkräkta på våra respektive länders frihet och självbestämmande.

Den kristna människosyn som format och byggt Europa – som nazister och kommunister bekämpat, och som hjälpte Europa att resa sig ur askan efter andra världskriget – den håller på att rinna oss ur händerna.

Kristna Värdepartiets står för det som många tänker men få vågar uttala – att Swexit måste vara ett reellt alternativ. Vi säger att Sverige, efter en folkomröstning som så beslutar, bör lämna EU – om inte EU förändras radikalt. Vi inser att säkerhetsläget i Europa just nu gör det olämpligt att driva frågan om folkomröstning, men det är vårt långsiktiga mål. Om alla sitter still i båten kommer vi att kokas långsamt (för att frimodigt blanda metaforer). Det är det som har hänt och händer med Kristdemokraterna när det gäller abortfrågan. De flesta kristdemokrater stannar lojalt kvar i partiet oavsett vilka steg man tar bort från den ursprungliga ideologin, eftersom man hoppas på att ”förändra inifrån”. En förändring som sedan aldrig kommer till stånd.

Storbritannien har, trots alla svårigheter, visat att det är möjligt med ett utträde. Är det önskvärt? Jag tycker personligen inte det. Jag ser mycket hellre att EU demokratiseras och utvecklas till ett samarbete mellan fria och starka stater. Jag ser mycket hellre att den kristna människosynen återigen ska få genomsyra den europeiska kontinenten. Jag ser mycket hellre att Sverige stannar kvar i ett sådant EU. Men vi måste vara beredda att ta steget om det behövs– för kommande generationers skull.

Så länge vi är med i EU vill vi dock verka genom unionens alla kanaler för en god och ansvarsfull politik med människovärdet som ledstjärna.

Vi motsätter oss den ökande överstatligheten inom EU. Besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Varje stat måste få ha kontroll över sina gränser för att stoppa kriminalitet, trafficking, inflöde av droger och illegal invandring.

Vi vill motverka sexualiseringen av våra barn. Den våg av genusindoktrinering, transideologi och pornografi som sveper över barn och ungdomar i hela Europa måste stoppas. Låt barnen vara barn!

Vi vill också minska lobbyisternas inflytande. Lobbyorganisationer har fått oproportionerligt stort inflytande över EU:s politik på väljarnas bekostnad. Det är inte ett demokratiskt system, och makten måste återföras till medborgarna.

Vi vill reformera EU:s jordbrukspolitik. Den är i nuläget förödande för unionens ekonomi och motverkar medlemsstaternas självförsörjning. Här behövs en genomgripande förändring.

Sist men inte minst vår hjärtefråga: De ofödda barnens rätt till liv. Vi vill inom EU verka för att livet respekteras från befruktningen till en naturlig död. Den påstådda rätten att få döda ofödda barn har blivit ett bisarrt inslag i EU-valrörelsen. Moderaterna ”pryder” nu gatorna med sina EU-kampanj där ett skydd av ”aborträtten” är en av huvudfrågorna. En leende Ulf Kristersson mot en ljusblå bakgrund hävdar till och med att ”allt annat är fel”.

Kristdemokraternas toppnamn Alice Teodorescu Måwe, en lysande debattör som vi i många andra frågor kan ge vårt stöd, kallar sig ledsamt nog en varm anhängare av aborträtten, och har även uttryckt stöd för dödshjälp.

Är det i hjärtat eller i huvudet som det har slagit slint? Det vet vi inte, men vi vet att Europa måste skyddas från dessa i grunden fascistiska och människofientliga strömningar. Aborter och dödshjälp hör inte hemma i ett civiliserat Europa

Så rösta på ditt samvete, rösta med Kristna Värdepartiet. Den viktigaste anledningen att ge oss rösten är att bidra till det långsiktiga byggandet av en motrörelse. Vi ställer upp i alla val, och bygger steg för steg upp en opinion för de ofödda och födda barnen, för familjen och för äktenskapet. Vi skapar en proteströrelse mot etablerade partier som har gått allvarligt vilse etiskt och ideologiskt, och särskilt mot det parti som borde ha varit banerförare för kristna värden. Vi är det enda parti som långsiktigt och konsekvent står upp för kristna värderingar.

Och vi ger inte upp.

Annette Westöö

Nr 2 på EU-vallistan, ersättare i partistyrelsen

RFSL erbjuder sedan 2008 företag, föreningar, försäkringbolag, skolor, sjukvårdsinrättningar och myndigheter HBTQ-certifieringar. Det innefattar att utbilda anställda att vara inkluderande, ha ett bra bemötande och arbeta mot diskriminering och mobbing på grund av sexuell läggning med mera. De sägs att man ska arbeta normkritiskt. Utbildningen av de anställda ska ske på arbetstid.

Arbetsplatser över hela landet har genomgår och har genomgått utbildningen. Bland myndigheter och andra som genomgår och genomgått utbildningen om HBTQ-certifiering finns bland andra Migrationsverket, Skatteverket, Svenska kyrkan, KPA Pension, kommuner, skolor och sjukvårdsinrättningar.

Kostnaden för HBTQ-certifieringen uppgår ofta till hundratusentals kronor och även miljonbelopp. Som exempel kan nämnas KPA Pension med 230 anställda. Jag har haft mailkontakt med dem (230831) och fått besked om att KPA-pension betalar 700 000 kr om året för sin certifiering.  Jag frågade också om hur många timmar de anställda ägnar sig åt utbildningen, men KPA Pension ville inte svara på det. Men utöver den höga avgiften så bör man även räkna med den tid som läggs ner på certifieringen. Enligt mail (230905) från Migrationsverket så har verket betalat 646 249 kr för HBTQ-certifieringar sedan 2016.

Och enligt mail från Svenska kyrkan (230921) har 50-60 församlingar genomgått utbildningen till en kostnad på 30-40 000 kronor. Kostnad för arbetstid tillkommer.

RFSL:s HBTQ-certifieringar är dyra och onödiga. Sverige har en lagstiftning mot mobbing och diskriminering på grund av sexuell läggning med mera i Diskrimineringslagen (2008:567), vi har en Diskrimineringsombudsman och bestämmelser mot kränkande särbehandling i arbetslivet. Därutöver har vi skyddsombud för att stötta anställda. Sedan har vi Arbetsmiljöverket för att stärka arbetsmiljön. Den som blir illa behandlad av myndighet kan vända sig till JO. Eftersom HBTQ-certifieringarnas utbildning också har en normkritisk agenda ”att utmana våra föreställningar och normer” innebär det att denna politiska vänstergrund betalas bland annat av våra skattemedel. Det är ett sätt att på arbetsplatser bedriva politisk påverkan. De enorma summor som företag, föreningar och myndigheter satsar på HBTQ-certifieringar borde istället gå till höjda lärarlöner, bättre sjukvård eller höjda pensioner. Certifieringarna är ett slöseri med skattemedel och andra aktörers pengar.

Vinsterna från HBTQ-certifieringarna använder RFSL till påverkansarbete och opinionsbildning. RFSL har en drogliberal inställning och ett uttalat intresse för olika sexvarianter inklusive gruppsex och BDSM i olika former. Lobbyorganisationen RFSL är emot sexköpslagen och för prostitution. RFSL ungdom driver sajten ” Transformering” som hjälper barn och unga med stöd för könsdysfori. Påverkansarbetet har effekt, intresset för könsbyte har ökat från 11 om året till 446 år 2018.

Det är alltså en sådan verksamhet och opinionsbildning som Svenska kyrkan med flera indirekt finansierar.

Vad privata företag och organisationer gör med sina egna pengar är deras ensak, men våra skattepengar ska inte gå till att driva opinion för vänsterideologier, sexuell omoral och samhällsnedbrytande verksamhet.

Dennis Brinkeback
Jurist

Har lyssnat på sångaren och vis-kompositören Mikael Wiehe. Hans texter vittnar om en passionerad längtan efter både sanning och rättvisa. Han är tydligt vänster och samtidigt smärtsamt medveten om människans själviskhet och det hyckleri som ofta blir regel i och med att ”proletariatets diktatur” tar makten. Han sjunger om franska revolutionens ideal som i praktiken betyder noll och intet när Frankrike förtrycker Algeriet. Eller när maoisterna fördömer förtrycket i Vietnam men är tysta om Kinas förtryck i Tibet (i sången ”Som om ingenting har hänt”). Wiehe har både en politisk och en moraliskt profetisk ton och tillsammans bildar de ett spänningsfält mellan hopp och förtvivlan. För mig inkarnerar Wiehe det jag vill kalla socialismens religiösa sida. Det är en passionerad dröm om ett frihetens, rättvisans och solidaritetens rike. Det är en längtan efter himlen på jorden. Men hoppet står inte till Gud utan till politiken och till politiker (som likt Wiehe har en självisk och krävande ”gossekung” i sitt bröst – lyssna till hans sång ”Gossekungen”).

Är det något socialismens historia har visat oss så är det att människans moraliska resurser inte räcker till när det socialistiska himmelriket ska förverkligas. Förväntningarna går upp som en sol och kraschlandar i besvikelsens pankaka. Det slår aldrig fel. Socialismen i dess olika versioner (med kommunism, maoism och national-socialism som de värsta varianterna) har skördat miljoner människors liv. Och man kan fråga sig ”varför?” Hur kan så goda (nja, kanske inte alltid så goda) intentioner skapa en så förtryckande verklighet? Jag tror att svaret ligger i den religiösa nit ur vilken socialismen får sitt bränsle parat med den helt sekulariserade idén om att det är mänsklig politik som ska förverkliga detta himmelrike.

Himlen ska förverkligas med makt. Och det är bokstavligt talat ett omöjligt företag. Ett gott samhälle kan endast bäras upp av goda människor – och goda tycks vi inte kunna bli utan hjälp utifrån. Historiskt har samhällen präglade av en varm tro på Jesus och en sträng tro på omvändelsens nödvändighet varit de mest framgångsrika. När människor på den djupa religiösa nivån i själen blir brutalt ärliga med sin själviskhet, och vänder om för att söka och leva i Guds frälsande och förvandlande nåd, då och bara då finns det en verklig möjlighet att forma ett samhälle där själviskhet, girighet och korruption inte får sista ordet.

Vi lever i kölvattnet av ett sådant samhälle och vi njuter fortfarande frukterna av våra förfäders djupa fromhet. Men detta håller på att vittra sönder framför våra ögon. Och då blir socialismen på nytt en begriplig och farlig lockelse. Socialismen lovar ju ett människoskapat lyckorike utan Gud, utan omvändelse och utan att behöva dö från sig själv och utan att behöva bära sitt kors. Du får den kristna trons frukter – här och nu – utan att behöva betala den prislapp kristen tro sätter på frälsningen. Den bibliska prislappen är ju att du måste ”mista dig själv”. Men socialismen säger istället ”vinn hela världen”. Och det ska ske genom politiken. Socialismens grundbult är därför en så stor stat som någonsin är möjligt. Staten – eller proletariatets diktatur, eller socialistpartiet eller komintern eller vad det än må kallas – ersätter Guds plats i tro, tanke och känsla. Och därför måste också den rådande politiken gå i totalitär riktning. Precis som Gud har skapat allt, äger allt, råder över allt och har rätt att döma allt, så blir Staten den instans som menar sig ha rätten till all makt, alla pengar och all lydnad.

Det är därför som en kristet inspirerad politik måste insistera på en stat som inte tar – inte ens försöker ta – Guds plats i världen eller i våra liv och hjärtan. Därför är idén om en liten stat som inser sin begränsade roll som ett skelett i kroppen – en stödjande funktion för en levande samhällskropp – en kristen värdering. Den som i kristendomens namn insisterar på en stor socialistisk stat har i sin religiösa nit placerat sin tillit på fel plats. Mänsklig politik kommer aldrig kunna skapa något himmelrike – varken ett socialistiskt eller ett kristet. Därför måste en värde-kristen politik insistera på en stat som vet sin plats och som är död inför socialistiska maktambitioner. Därför är en liten stat ett kristet värde.

Mats Selander, ordförande Kristna Värdepartiet

Melinda Andersson Engström, 21 år, är sekreterare i det till Kristna Värdepartiet knutna kvinnonätverket Qvinna. Efter ett av nätverkets möten skrev hon följande reflektion.

Vi pratade om att vänsterpolitik ofta leder till att kärnfamiljen försvagas och ringaktas. Vänstern lägger ofta stor vikt vid samhällelig barnuppfostran och mindre vikt vid föräldrarnas roll som uppfostrare.

Om man vet vad som står i Kommunistiska manifestet är det inte så konstigt.

Det Kommunistiska manifestet är en skrattretande liten skrift på ca 100 sidor, första gången utgiven år 1848 av Karl Marx och Friedrich Engels, men Marx anses ha varit den huvudsaklige författaren. Manifestet skall förklara vad kommunism går ut på, men för mig som egentligen inte är så politiskt bevandrad framstår det mest som en röra av orden ”borgare” och ”proletariat”…särskilt som jag läste den här skriften som 17-åring. Något som sticker ut är emellertid raderna om familjen, något som kommunisterna säger sig vilja avskaffa:

Familjens upphävande! Även de radikalaste beskärmar sig över denna skändliga avsikt hos kommunisterna. Varpå vilar den nuvarande, den borgerliga familjen? På kapitalet, på det enskilda förvärvet. Fullständigt utvecklad existerar den blott för bourgeoisin, men den finner sin komplettering i den tvungna familjelösheten hos arbetarna och i den offentliga prostitutionen. Den borgerliga familjen bortfaller naturligtvis samtidigt med denna dess komplettering, och båda försvinner i och med kapitalets försvinnande

(Kommunistiska Manifestet på svenska, kap. 2, ”Proletärer och kommunister”).

Fortsätter man läsa ser man även att kommunisterna vill ersätta familjens uppfostran med samhällets.

Intressant är att familjen betecknas som något enbart tillhörande borgarklassen.

Jag tror inte alls att alla som är politiskt vänster har detta ”familjens upphävande” som mål. Till och med i manifestet står det ju att ”även de radikalaste” förargar sig över detta förslag. Många som är vänster idag har nog inte heller läst det Kommunistiska manifestet.

Dock är det i mångt och mycket denna skrift och idéerna däri som ligger till grund för vänsterns sociala ideal. Frukten faller inte långt från trädet. Dessa rader om familjens upphävande är värda att ha i åtanke när vi ser samhällets förhållningssätt till familj och barn. Just nu har vi en högerregering, men vi får inte glömma att vänstern haft makten under stora delar av vår demokratiska historia. Med tanke på detta är det inte konstigt att samhället byggts upp delvis på vänstervärderingar.

Detta är inte menat som någon personlig anklagelse mot socialdemokrater utan bara en observation av vad som står i den text som ligger till grund för deras ideologi, samt vad det kan ha och har haft för konsekvenser i samhället.

Melinda Andersson Engström

Israel är nu under attack av hänsynslösa mördare. Hamas har tillfångatagit en mängd civila: män, kvinnor, barn och åldringar. Förintelseöverlevare i rullstol, ungdomar på musikfestival och barnfamiljer – ingen visas någon barmhärtighet. Barn slaktas, kvinnor våldtas och lik skändas medan folkmassor hejar på. Hamas försöker inte dölja sina illdåd utan skryter öppet med dem, och visar därmed sitt rätta ansikte inför hela världen. Allt fler börjar inse vilken fasansfull fiende vi har att göra med – en fiende inte bara till Israel och till det palestinska folket utan till hela västvärlden. I skrivande stund har även Hizbollah angripit Israel.

Detta bottnar inte i någon konflikt om landområden. Detta bottnar i ett djupt rotat, religiöst motiverat, hat mot judar. Ett hat som fanns långt innan den moderna staten Israel etablerades och som skulle finnas kvar om Israel idag övergav sitt land och överlämnade det i fiendens händer.

I denna situation är det djupt beklämmande med det firande av dessa illgärningar som vi sett exempel på i flera svenska städer och på sociala medier. Oavsett syn på Mellanösternkonflikten i stort bör alla anständiga medborgare kunna ta avstånd från det som nu sker. Den som utan att skämmas hyllar blodiga angrepp på oskyldiga människor har inte i Sverige att göra.

Vi hoppas på och ber om ett snabbt slut på den fruktansvärda situation som nu råder och fred och frihet till alla människor i regionen, oavsett ursprung och religion. Men Kristna Värdepartiet står tveklöst bakom Israels rätt att existera som stat och att försvara sig mot angripare. Sverige bör i nuläget vidta flera åtgärder i relation till Israel.

1. Frys Sveriges bistånd till palestinierna tills ett fredsfördrag undertecknats.
   Kristna Värdepartiet är principiellt för bistånd. Sverige har dock en lång historia av att strössla biståndspengar över diktaturer och terroristkramare. Biståndet till den palestinska myndigheten har gått till helt andra ändamål än för vad det var avsett. Regeringen har redan fryst delar av biståndet, vilket är bra. Inget bistånd bör ges innan det palestinska ledarskapet tydligt tagit avstånd från terror och ett fredsfördrag undertecknats.
   
   
2. Återta Sveriges erkännande av Palestina som stat. Erkännandet skulle aldrig ha kommit till stånd. En stat  kräver ett avgränsat territorium, en fast befolkning och en regering som kontrollerar territoriet. Detta finns inte i det som kallas Palestina. Erkännandet bör därför – även om det strider mot praxis – dras tillbaka, och Palestinas ambassadör utvisas.
   
   
3. Flytta Sveriges Israelambassad till Jerusalem. Jerusalem har varit Israels huvudstad sedan 1950. Den normala ordningen är att Sveriges ambassad i ett land ligger i landets huvudstad. Placeringen av israelambassaden i Tel Aviv är en märklig ordning som svårligen kan tydas som något annat än ett accepterande av den palestinska sidans verklighetsbeskrivning. Sveriges ambassad bör omgående flyttas till Jerusalem.
   
   
4. Krafttag mot uppviglare på svensk mark. Manifestationer som hyllar Hamas mord på judar bör utredas för hets mot folkgrupp. Det är skrämmande att det befinner sig människor inom Sveriges gränser som offentligt uttrycker stöd för terror och massakrer. Sveriges judar, liksom hela vårt demokratiska samhälle, behöver skyddas från dem.

Alla som värdesätter judisk-kristna värderingar och demokrati bör nu sluta upp och stå sida vid sida med Israel i kampen mot terrorismen. Vi har en gemensam fiende.

Kristna Värdepartiet