En intensiv debatt i sociala medier utbröt för en tid sedan kring journalisten Joakim Lamotte som stod iklädd skottsäker väst i SVT:s direktsända debattprogram från Trollhättan. I programmet var det meningen att den kaotiska situationen i stadsdelen Kronogården skulle diskuteras. SVT hade från början planerat att sända programmet inifrån själva Kronogården men blev borttvingade därifrån av kommunen, som menade att ”programmet kan väcka oro”.

Lamotte blev på grund av sin mundering utsatt för mycket spefulla kommentarer från människor som menar att han överdriver och vill göra sig själv till ett offer. Till och med tidigare socialminister Annika Strandhäll kände sig, av någon anledning, föranledd att skriva en debattartikel om saken.

Lamotte har också blivit försvarad och man har lyft fram de mycket allvarliga och klart uttalade hot som riktats mot Lamotte och hans fru och barn. På båda sidor i debatten har det (som vanligt) förekommit grova övertramp. Lamotte har själv på ett som vi tycker klokt sätt kommenterat händelsen på sin Facebooksida, där han medger att det kanske var onödigt med en sådan utstyrsel i själva tevestudion, men att han på grund av den hotbild som polisen menar existerar vill vara så försiktig som möjligt.

Diskussionen om Lamottes skottsäkra väst är väl att anse som överspelad. Det känns ändå som att den här händelsen kommit att skymma det som i övrigt sades i programmet och kanske hela kärnfrågan – vad gör man åt situationen i Kronogården och andra utsatta delar av vårt samhälle? Vi fastnade för ett uttalande av Lars Ove Blomryd, ordförande för PRO i Trollhättan, som menade att beslutet att flytta sändningen var en stor skam.

Vem är det som styr i kommunen? Är det politiker eller de här 10-15 grabbarna i Kronogården?

Blomryd har så rätt. Det är helt orimligt att den skattefinansierade televisionen ska hindras i sitt arbete av en liten grupp kriminella. Kommunens beslut sänder signalen att samhället är svagt och ger både de kriminella och övriga medborgare intrycket att makten ligger hos dem som väljer att inte lyda lagar och regler snarare än hos de laglydiga samhällsinvånarna och deras valda representanter.

Oroligheterna i Kronogården innefattade bland annat bilbränder, skjutning av smällare, stenkastning mot polis och vandalisering av en polisbil. Det är företeelser vi känner igen från andra utsatta områden i Sverige. Majoriteten av människorna i dessa områden är vanligt folk, som gör sitt bästa och som naturligtvis är de som drabbas hårdast av buset. Men en liten klick visar med all önskvärd tydlighet att de föraktar det svenska samhället, föraktar polisen, föraktar allt som Sverige står för. Bristen på respekt är slående, på flera sätt.

Ingen respekt för Sverige

Självklart är det inte bara invandrare som begår brottsliga handlingar i Sverige –långt därifrån – men tyvärr är det mycket som tyder på att första och andra generationens invandrare är överrepresenterade i brottsligheten – inte minst i den typ av brottslighet som vi talar om här.

Den person som flyttar till vårt land, av vilken anledning det vara må, ska respektera svensk lag. Det är ett minimikrav. Ett ytterligare krav är att man, så långt man har möjlighet, arbetar för att försörja sig själv och sin familj. Det är också tillbörligt, om man permanent ska vistas i ett land, att visa aktning för landets kultur och traditioner. Man behöver inte gilla allt, man behöver inte ta till sig allt, men man måste visa respekt. Det är vanligt folkvett.

Frågan är om den brist på respekt för det svenska som de upproriska ungdomarna i Kronogården och annorstädes uppvisar inte har en av sina rötter i det svenska samhällets eget självförakt.

Vi nedvärderar ständigt vårt eget land. Det finns ingen svensk kultur, säger vi, medan vi vältrar oss i vårt eget lands historiska brister och felsteg. Samtidigt påpekar vi ständigt hur viktigt det är för invandrade folkgrupper att få hålla fast vid sina traditioner, vårda sin egen kultur och på sin ålderdom bli omhändertagen av någon som talar samma språk. Västvärldens länder brister i uppskattning av den egna traditionen på ett sätt som inte skådas någon annanstans i världen, och frågan är om inte Sverige är värst av dessa länder på den här punkten.

Därtill har Sverige under en lång tid haft ett välfärdssystem som ger mycket men inte kräver särskilt mycket i gengäld. Om vi hela tiden talar om för dem som kommer utifrån att det här landet inte är något att respektera, och om vi hela tiden ger ut och lägger tillrätta utan krav på motprestation, hur kan vi då förvänta oss att bli respekterade?

Till detta kommer problemet med den föraktfulla syn på icke-muslimer som finns inom  vissa islamistiska kretsar. Det är i grunden en sorts stammentalitet som inte tillerkänner någon annan än trosfränder respekt. Vi står inför enorma problem om det sättet att tänka sprider sig i vårt samhälle mer än det redan har gjort.

Ingen respekt för vuxenvärlden

I ett välfungerande och civiliserat samhälle finns det en grundläggande respekt för vuxenvärlden. Inte någon undergiven rädsla som enbart uppehålls med våld som i någon annan Dickens-roman, utan en generell aktning för de som är äldre och har lärt sig mer om livet. Det är en ordning som vi både finner i naturen och i den kristna tradition som vårt land byggts på, att vuxna ska leda och undervisa de som är yngre.

Denna självklara ordning är också på många sätt ställd på ända i Sverige. Det visar sig till exempel i skolan, med många lärare som vill vara kompisar med sina elever istället för förebilder och auktoriteter. Det syns i läromedel och undervisningsmetoder där allt ska anpassas till en ungdomskultur (eller vad de vuxna uppfattar som ungdomskultur) istället för att utgå från principen att den yngre generationen ska bibringas den äldre generationens bildning och kultur.

Det borde vara givet att vuxenvärlden också har muskler och att den, för den yngre generationens bästa, kan sätta gränser och korrigera dåligt beteende. Det är djungelns lag som råder när vuxna inte kan skydda barn och ungdomar från andra barn och ungdomar. Men den kränkthetskultur som råder i skolvärlden, och som gjort att vuxna som tillrättavisat och ingripit vid konflikter förlorat sina jobb eller blivit skadeståndsskyldiga, har lett till att många inte vågar följa sina samveten.

Vi måste våga vara vuxna och vi måste ha ett system som inte underminerar vuxnas auktoritet – i våra hem, på arbetsplatser där vi kommer i kontakt med unga och i samhället i stort. Det är vi som bestämmer, inte barnen. De kriminella ungdomar som nu lever rövare och kan skrämma poliser ska det mycket till för att man ska våga konfrontera i nuläget. Men de var små barn för alls inte länge sedan – barn som vi misslyckats att leda på den rätta vägen.

Ingen respekt för polisen och rättsväsendet

Förtroendet för rättsväsendet får sig en törn varje gång en skyldig person slipper undan konsekvenserna för sitt brott och varje gång ett löjligt lågt straff utmäts för ett allvarligt brott. Med otillräckliga resurser till polisen och med alltför milda påföljder ser vi till att steg för steg underminera respekten för rättsväsendet.

Förtroendet utarmas också när polisen inte uppträder med den värdighet som borde höra ihop med yrket eller när polismakten visar sig svag. Polisen har, i strävan att bli populär och folkkär, deltagit i prideparader och i andra löjliga jippon offentligt. Sänkta fysiska krav för att få en jämnare könsfördelning har lett till en poliskår som helt enkelt inte är tillräckligt stark och effektiv. Det är naturligtvis bra om polisen är omtyckt, och det tror vi att den är i Sverige, men framför allt ska den faktiskt vara fruktad. Fruktad av den som har ont i sinnet, vill säga.

Vi vet att bara straff inte löser grundproblemet. Vi strävar efter ett medmänskligt samhälle där familjen återupprättas, inte bara  efter ”hårdare tag”. Men hårda tag kan definitivt lösa akuta situationer och hindra våldsamma människor från att skada de svaga. Vid till exempel stenkastning och bilbränning behövs det resoluta ingripanden för att inte människor och egendom ska komma till skada, och alla behöver se hur illa det går för en person som ägnar sig åt sådant. Fängelsestraff har också den ofta förbisedda men mycket goda effekten att kriminella hålls borta från gatan. Pratar vi om omyndiga personer är det med nödvändighet så att konsekvenserna för barnens handlingar måste drabba föräldrarna.

Om vi inte ska fortsätta producera generationer som tror att ”de äger stället” och som vilt opponerar sig mot alla gränsdragningar har vi ett omfattande arbete framför oss. Vi behöver börja ställa krav, utan att skämmas, och också agera själva när vi ser att något är fel. Vuxna behöver vara just vuxna.  Vi måste också börja se på vårt egna land med uppskattning. Ja, det finns felsteg i vår historia, liksom missförhållanden i nutid, men det får inte överskyla det faktum att vi faktiskt lyckats väldigt väl på många områden. Det finns ju en anledning till varför folk väljer att fly och bosätta sig just här.

Kanske kan på så sätt börja återvinna respekten för vuxenvärlden, för lag och ordning och för vårt land.

Annette Westöö
Maria Brodd Hemmelin

(Talespersoner för områdena Staten och familjen respektive Barnomsorg)