Domenic

För några veckor sedan fyllde Domenic Johansson 18 år. Har du hört det namnet förut? Förmodligen inte, eller så har du hört det en gång i tiden och glömt bort det. Domenic är en pojke som tvångsomhändertogs för tio år sedan av socialtjänsten på Gotland.

Efter att klagomål framförts mot familjen – det handlade bland annat om misstänkt psykisk ohälsa och det faktum att pojken hemundervisats och ansågs isolerad – ingrep socialtjänsten brutalt den 25 juni 2009. Familjen – pappa Christer, mamma Annie och Domenic – satt då på ett flygplan som skulle föra dem till Annies hemland Indien, där de hade bestämt sig för att börja ett nytt liv tillsammans. Socialtjänsten hade tagit hjälp av polisen som stormade in i planet och skiljde Domenic från sina föräldrar med tvång. Han flögs till en jourfamilj i Visby medan föräldrarna lämnades kvar, förtvivlade, utan sin son. Rigorösa begränsningar i umgänget infördes, och föräldrarna fick bara träffa sonen var femte vecka under övervakning. Trots att man kunde visa resultat från läkarundersökningar som visade att Christer var psykiskt frisk, och att Dominics journal berättade att pojken utvecklades normalt, vägrade socialtjänsten att lämna tillbaka barnet till föräldrarna. En lång och tyvärr fruktlös kamp följde, som vi inte kan redogöra för i detalj här. Fallet uppmärksammades också utanför Sveriges gränser, bland annat i Indien och USA.

Nu när tio år har förflutit kan det vara på sin plats att hedra den här drabbade familjen genom att reflektera över det som hänt och hur det kunde ha undvikits. Vi kan inte göra det gjorda ogjort, men vi kan jobba för att det inte ska hända igen.

Det är lätt att sätta fokus på pojkens föräldrar skulle ha gjort si och så. Kanske, kanske inte. Även om det funnits något som kunde betraktas som missförhållanden – vilket socialtjänsten inte kunnat bevisa – är frågan man måste ställa sig vilka åtgärder som är rimliga och proportionerliga. Att skilja ett litet barn från dess föräldrar i en polisinsats just den dag de är på väg mot sitt stora äventyr i livet? Att förbjuda en mor att träffa sin minderårige son under nio* års tid? Är det någon människa vid sunda vätskor som menar att det är en rimlig åtgärd att vidta för eventuella smärre missförhållanden i ett kärleksfullt och tryggt hem? Är det inte snarare åtgärder som passar bättre för terrorister och grovt kriminella?

Vi säger gärna att Sverige är ett humant land. Vi protesterar gärna mot andra länder som praktiserar dödsstraff och inhumana bestraffningar. Men den svenska staten kan utsätta föräldrar för ett straff som är grymmare än någon fysisk tortyr och, skulle en del säga, kanske grymmare än döden – nämligen att med våld skilja barnen från föräldrarna.

Dessutom är det oerhört svårt för medborgaren att få rätt mot staten. Socialen gömmer sig bakom sekretess. Personer som protesterar kraftigt eller gör motstånd på olika sätt – en helt naturlig reaktion när någon tar ifrån en det käraste man har – klassas som icke samarbetsvilliga, vilket förstör deras framtida möjligheter att återförenas med barnen. Tjänstemän som gjort fel kan inte ställas till svars och familjernas fri- och rättigheter kan inte garanteras. Är detta värdigt en rättsstat?

Bakom systemen, och bakom medborgarnas oförmåga att protestera, finns tankar och uppfattningar som påverkat vårt samhälle i åratal. En sådan idé, i grunden socialistisk, är att barn inte tillhör familjerna utan är någon slags statlig egendom. Föräldrars rätt att själva fostra och utbilda sina barn är kraftigt begränsad och betraktas rent av som något suspekt. En annan inverkande faktor är likriktningen i tänkandet och misstänksamheten mot det avvikande. Du får inte vara annorlunda i Sverige! Du får inte göra saker på ett annat sätt eller tänka annorlunda än vad samhället (läs staten) föreskriver. Om du gör det betraktas du inte som en tillgång och inspiration utan som ett hot.

Vi vill införa en rad åtgärder för att skärpa familjernas fri- och rättigheter i Sverige. Det handlar bland annat om att återinföra tjänstemannaansvaret, stärka rättsskyddet och reformera socialtjänstens verksamhet. Vi vill också att alla som på olika sätt kommit till skada i statens vård (på institutioner och i fosterhem) ska garanteras ersättning, oavsett när övergreppen skedde. Vi tror att detta är alldeles nödvändigt för att komma till rätta med en lång historia av missförhållanden och rättsövergrepp.

Men det finns också en sfär som man inte kan verka inom politiskt, och det är just på tankarnas domän. Vi har genom utbildning och uppfostran skolats in i ett tänkesätt som gör att vi kan ha grova missförhållanden under näsan men inte se dem. Det är dags för oss att vakna. Börja se på dig själv och andra som fria människor. Du är inte statlig egendom. Din familj är inte statlig egendom.

Nu är Domenic myndig och fri att träffa sina föräldrar och ge sin version av historien. Har separationen orsakat sår som inte kan läkas? Är de för evigt främlingar för varandra? Finns det en väg till återförening och normala familjerelationer? Vi vet inte, men vi hoppas och ber att den här familjen går en ljusare framtid till mötes.

Annette Westöö & Maria Brodd Hemmelin