Ett samhälle där ingen sorteras bort

kids-2639869_1920Sverige skakades för några veckor sedan av den oerhört tragiska händelse då 20-årige Eric Torell sköts till döds av polisen. Eric hade Downs syndrom och beskrivs som en glad och härlig kille som under sitt korta liv fick vara till stor glädje och föräldrar och vänner.

Som en hyllning till honom och som ett uttryck för deltagande i sorgen ordnades den 5 augusti en motorcykelkortege i centrala Stockholm. Evenemanget fick mig att tänka vidare. På samma sätt sörjer vi alla ofödda barn med Downs syndrom som aborteras och inte får chansen att födas och vara en del i familjer och samhälle. Under lång tid har det fötts mellan 200 och 300 barn om året med kromosomavvikelser. 2014 föddes 226 sådana barn, varav 183 med Downs syndrom. 2016 var antalet ca 160, av dessa 122 med Downs – en minskning av antalet downs-barn med 33% på två år, allt enligt Socialstyrelsen. Detta beror till stor del på de KUB- eller NIPT-tester som erbjuds gravida kvinnor.

Vi vill inte ha ett samhälle där barn i mammas mage selekteras bort och olikheter inte får finnas. Vi önskar se en folkrörelse där livet hyllas och alla inser att människovärdet är okränkbart.

 

Karin Hansson Lindgren
Talesperson, vård och omsorg

Publicerat i Uncategorized

Integrationspolitik är inget för politiker

migration-3129340_1920Det här är ett svårt ämne för mig som kristen. Egentligen inte – men att göra politik av det är oerhört svårt. Det enkla i denna fråga är min syn på människovärde. Alla är lika mycket värda – så jag ser flyktingen som jämlik mig i den aspekten. Jag har absolut inga som helst svårigheter med att verkligen se människorna som vill komma hit till Sverige. Jag ser dem – och jag har ett oerhört medlidande. Jag älskar dem.

Så – det här var den enkla delen av detta ämne. Nu till det mer komplicerade.

Hur ska alla dessa älskvärda människor bli en del av det svenska samhället? Hur ska vi ta hand om dem? Hur ska de få bostad? Hur ska de kunna bli helt självförsörjande? Hur ska de passa in? Hur ska svenskar kunna umgås mer med invandrare?

När den stora flyktingströmmen kom till Sverige, 2015, bodde jag i Dalarna. Där märktes inte strömmen nämnvärt. Det enda jag hade att förlita mig på, gällande hur vi tog emot alla flyktingar, var medias bild. Jag köpte den.

Men så kom senhösten, 2016. Jag skulle åka till Stockholm på ett ärende. Men för att få se, med egna ögon, hur allt detta såg ut, bestämde jag mig för att lämna bilen hemma och ta tåget. Då skulle jag få gå bland alla flyktingar, alla kärleksfulla svenskar, som enligt media, stod och välkomnade alla flyktingar.

Efter denna dag förändrades min bild av medias bild.

Jo, där stod många personer och delade ut frukt och Festis till alla hungriga flyktingar. Det var så härligt att se. Men problemet var bara hjälpen, ca 30-50 personer, som stod på en yta som motsvarade 40 X 40 m, bara fanns just på denna yta. I samma ögonblick som jag klev över gränsen till resten av Stockholm, brydde sig inte svensken. Då var det andra saker som var viktigare. Den där nya jackan, som skulle köpas på NK, TV-apparaten som skulle inhandlas eller bara allmänt snack om andra helt triviala saker – samtidigt som man klev över hemlösa som låg och sov vid gathörnen. Jag mådde, ärligt talat, riktigt dåligt. Jag betraktade detta – och påmindes av var Sverige hamnade i en undersökning som gjordes några år tidigare, i det som kallas World Values Survey. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp

bild patrik

Jag har hört otaliga tolkningar av denna undersökning, men det man kan konstatera – hur man än vänder och vrider – är att Sverige sticker ut. Vi är så otroligt mycket, som inget annat land är i närheten av, milt uttryckt. Vi är ett av de mest sekulära länderna i hela världen. Men vi är också det land med den mest individualistiska befolkningen av alla länder. Och mot den bakgrunden ska vi ta emot flyktingar som kommer från motsatta sidan av skalan.

Nu ska alltså vi, samtidigt som vi ska hinna köpa vår nya jacka och TV-apparat, hinna med att hjälpa flyktingar att bli integrerade i samhället. Jo, jag skrev ”vi”. Det är vår uppgift! Det är inte en myndighet eller en institution som ska hjälpa våra nyanlända. Det är vi. Det är vi som ska öppna våra hem. Det är vi som ska umgås med dem på fritiden. Det är vi som ska vara deras vänner – med allt vad vänskap innebär. Politiker kommer aldrig att kunna ta åt sig äran av en lyckad integration. De kan bara ge medborgare de rätta verktygen. Nyanlända kommer inte att integreras med hjälp av politiker – utan med hjälp av medborgare. Om du bara säger att vi ska hjälpa dem men inte gör det kommer din grupp, ditt politiska parti, din religiösa tillhörighet, din aktivistgrupp – du – att få smaka på ett ordentligt bakslag den dagen då de nyanlända märker att allt bara varit en fasad. Om vi ljuger, litar de inte på oss. Då vänder de sig till något de själva litar på. Då säger de att det var bättre förr – och tänker på sin bakgrund, som de flydde ifrån, på grund av krig, förtryck eller hat. Då blir det ingen integration. De blir det i stället en segregation.

Att ta ansvar är inte bara att stå och hålla upp dörren. Det är det enkla jobbet. Men arbetet börjar när de nyanlända kommit in i vårt land. Arbetet som du och jag  ska göra – om vi vill vara konsekventa i vår kärlek till våra medmänniskor.

Jag ser så många som redan gör detta. Framför allt i våra kyrkor. Men jag ser även en frustration, där dessa eldsjälar vädjar till våra politiker om bättre redskap. ”Vi vill hjälpa mer, men vi får inte göra det där, det där, det där och det där…”. Våra politiker, som inte hjälper till med integrationen, men som vill ta åt sig av äran, sätter käppar i hjulen. Litar våra ledare på sin egen befolkning? Varför vill de hellre se att flyktingar sitter på institutioner än att de vistas bland medborgarna?

Vi i Kristna Värdepartiet vill göra det enklare för alla dem med ett stort hjärta att verkligen hjälpa. Vi tror inte på politiker eller institutioner när det gäller integration. Vi tror inte på statsanställda som säger: ”Vi bryr oss.” Vi tror mer på medborgare, som ideellt och fritt från sina hjärtan säger:”Jag bryr mig.”

Vi tror att detta är den enda vägen. Det är den här vägen – eller ingen alls. Det andra har vi redan provat här i Sverige, och den fungerar fruktansvärt dåligt.

I vårt partiprogram, avdelning migrationspolitik, skriver vi om integration:

Staten kan inte tvinga människor att integreras. Vi är därför skeptiska till statligt finansierade integrationsinitiativ. Verklig integration bygger på engagemang från båda parter men sker i de naturliga mänskliga mötesplatserna, i bostadsområden, föreningar, skolor, kyrkor mm.

Antingen ger vi bollen till alla människor i Sverige, som har ett riktigt hjärta för andra människor. Eller så måste vi fundera på om dörren in till Sverige verkligen måste stå på vid gavel.

Jag älskar dem. Men är de värda mer än din jacka och TV-apparat? I så fall – agera! Inte bara prata!

pt

Patrik Tikkanen
Utrikespolitisk talesperson

Publicerat i Migration, Sverige och världen

”Ni är fin-servisen – KD är den kantstötta servisen”

crockery-933658_1920

Mitt mest intressanta samtal under årets Almedalsvecka (2018) var med KD:s starka namn i Kalmar, Anders Andersson. Sedan Kristna Värdepartiets (KV:s) start har vi inte haft någon dialog eller diskussion med KD-politiker att tala om. När KV just startats skulle jag haft ett radiosamtal med Lennart Bondesson (KD-Örebro) men det ställdes in efter att Acko Ankarberg (då KD:s partisekreterare) gått ut med påbudet att ingen inom KD ska diskutera med Kristna Värdepartiet. Vi skulle tigas ihjäl.

Men i år, i Almedalen, fick jag möjligheten att prata med Anders Andersson. Andersson var inte otrevlig, men livlig och anklagande i tonen. Fritt ur minnet men i det närmaste bokstavligt sa Andersson följande:

Det enda ni har lyckats med är att peta ut Stefan Attefall, Sverige bästa civilminister, ur riksdagen.

Andersson förklarade att det hängde på några hundra röster i Jönköpings län, vilket var vad KV fick där. Hade dessa gått till KD hade Attefall kommit in i Riksdagen. Sen fortsatte han:

Ni står där med era rena samveten! Ni är fin-servisen. Och vi i KD är den kantstötta servisen. Det är skillnaden mellan oss!

Att Attefall fick lämna riksdagen var förstås tråkigt för honom. Det är en del av själva ”spelet” som ytterst beror på väljarna. Jag finner det lite märkligt att indirekt anklaga oss för att vi tar röster från KD. Vi skulle gärna ta alla KD:s röster! Men ännu hellre skulle vi vilja ta Vänsterpartiets eller Fi:s röster (vilket förstås är väldigt osannolikt). Hur som helst kan man inte förvänta sig att något parti skulle hänga läpp över att de visst tog röster från ett annat parti. Min enkla respons till Andersson angående Attefall var därför endast: ”Ja så kan det gå”.

Men det mest intressanta i mina ögon var Anderssons servis-liknelse. Låt mig få reflektera lite över den.

Vi i KV står där med våra ”rena samveten”. Detta slungades ut som en anklagelse! Det är första gången i mitt liv som jag anmodas ha dåligt samvete för att jag har ett rent samvete – första gången som jag klandras för att vara klanderfri! I mina ögon är detta en komplimang, som nu uttalades som en anklagelse. Det gjorde mig nästan svarslös.

Jag vet med säkerhet att Andersson just använde ordet ”samvete”. Enligt kristen etik är ju samvetet något man verkligen bör följa och inte kompromissa med. Som kristen politiker kan man kompromissa med sina meningsmotståndare (för att få igenom så mycket som möjligt av det man anser viktigast) men man kompromissar aldrig med sitt samvete.

Rimligen menar Andersson att KD faktiskt har kompromissat med samvetet och därför blivit mer användbara (alltså blivit den ”kantstötta servisen”). Detta måste ha varit den rätta prioriteringen enligt Andersson (hur ska jag annars tolka honom?). Han tycks alltså mena att det är moraliskt acceptabelt att kompromissa med sina samveten, om man kan vinna tillräckligt stora politiska fördelar av det. Vilket får mig att direkt tänka på Jesu ord ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”. I mina ögon är detta ett oavsiktligt erkännande från en KD-höjdare att KD faktiskt förlorat sin själ!

Anderssons liknelse med fin-servisen och den kantstötta servicen är som hämtad ur nya testamentet – fast med bakvänd poäng. Tanken är förstås att KD aldrig fått igenom någonting av sin politik om de hållit fast vid abortmotståndet. Bättre då att gapa efter litet, och gå emot sitt samvete, än att mista hela stycket.

Jag sa till Andersson, att vi inte säkert kan säga vad som hade hänt om KD varit trogna sin övertygelse att alla – även ofödda – har fullt människovärde. Ingen vet vad som hade hänt i längden. Kanske det hade funnits någon mellanväg, där man säger att man vill ha ett lagskydd också för ofödda, men inser att frågan är omöjlig att driva i dagsläget och därför inte lägger något krut på den – ungefär som Socialdemokraterna ser på monarkin. De är emot den och vill införa republik, men ser det inte som politiskt möjligt att driva frågan i dagsläget.

Jag är ofta rapp i käften, men denna gång kom jag på mina ”one-liners” efteråt. Här kommer några saker som jag önskar att jag hade sagt:

  • ”Så du menar att man ibland ska offra samvetet inom politiken?”
  • ”Men när man får finbesök, vilken servis tar man fram då?”
  • ”Brukar man inte slänga kantstött porslin? Det samlar ju på sig bakterier i sprickorna.”

Så nu har vi fått ett erkännande från en KD-topp, att ”vi står där med våra rena samveten”. Jag ser ett krig framför mig, där vi gräver ner oss i ett skyttevärn, just på den plats där vårt samvete befinner sig. Vi tänker försvara våra samveten, och vi tänker bekriga dumhet, själviskhet, övergrepp och förvridenhet utifrån våra samveten. Vårt samvete är som fanan som vi strider för och är villiga att offra våra liv för.

Ja där står vi med våra rena samveten. Tack för den uppmuntran, Andersson!

ljk

Mats Selander
Partiordförande

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik | 1 kommentar

Men våldtäkterna då…?

scale-2635397_1920Den som i en diskussion eller debatt försvarar de ofödda människornas rätt till liv, får med största sannolikhet ganska snart höra: ”Men våldtäkterna då…?” . Vad ska man svara på denna invändning?
Det första man bör framhålla är att av de nära 40 000 barn som aborteras varje år i Sverige sannolikt färre än en procent blivit till genom våldtäkter. Det är bra att ha detta i åtanke när man diskuterar abort. Abortförespråkare tar nämligen ofta snabbt till våldtäkterna som ett argument för fri abort – som om de vore det stora problemet, när ca 100 ofödda barn dödas varje dag året runt!
Men låt oss då betrakta de fåtaliga fall, där kvinnan blivit gravid genom våldtäkt. Om vi menar allvar med alla människors lika värde gäller detta även de ofödda barnen, vare sig de blivit till genom våldtäkt eller inte. Det är inte rätt att döda någon därför att hans eller hennes far är en våldtäktsman. Och kvinnan har visserligen rätt till sin egen kropp (vilket repeteras närmast som ett mantra), men här är det fråga om att döda en annan människas kropp (som för tillfället befinner sig inuti moderns kropp).
Naturligtvis är det ett fruktansvärt trauma att ha blivit våldtagen och absolut ingenting att förringa. Självfallet ska den våldtagna kvinnan få allt stöd och all hjälp hon behöver. Men hon blir inte hjälpt av att man till den första oförrätten (våldtäkten) adderar ytterligare en oförrätt (mord), som är värre än den första oförrätten och som dessutom gör den tidigare oskyldiga kvinnan till förövare. Abort löser inte problemet. Kvinnan kommer att förbli våldtagen och bära på sitt trauma ändå, dessutom kommer hennes samvete (om det är någorlunda intakt och inte förhärdat) att framöver påminna henne om att hon varit med om att besluta om en oskyldig människas död. Det lönar sig alltid att göra det rätta, även i svåra situationer. Det finns många fall där mor och barn, som blivit till genom våldtäkt, haft en fin och kärleksfull relation. Och är situationen för svår för modern finns alltid adoption som ett alternativ. Det finns många barnlösa par som längtar efter att få ta hand om ett litet barn.
talespersoner
Lars Borgström
Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik

Ett reaktivt scenario

globe-1029210_1920 Ryssland planerar att investera stora summor i Irans oljeindustri:

http://ashokkumarbansal.com/news/russias-lukoil-eyes-investment-irans-oil-industry/https://en.trend.az/iran/business/2915034.html

I Iran saknas det inte olja men väl raffinaderier, vilket gör att diesel ransoneras och förbehålls iranska lastbilschaufförer. I dagsläget har Iran ett underskott av raffinerat dieselbränsle. Vad innebär detta för oss, att Ryssland vill investera i Irans oljeindustri? Och vad innebär det för Israel?

Tänk vad det skulle innebära för Iran om de plötsligt blev självförsörjande med alla typer av bränsle. De skulle potentiellt kunna regera hela Persiska viken. Om Iran räknas av israelerna som Israels farligaste fiende utan jämförelse så är de en än värre fiende för USA rent objektivt.

Det aktiva och utökade ryska agerandet i Östersjöregionen ska ses i ljuset av detta.

Detta händer om Ryssland tillåts modernisera och bygga upp Irans oljeindustri

Kina är en god importör av iransk olja. Iran skulle med stigande oberoende kunna dominera Persiska viken med små torpedbåtar, UAV:er och undervattensdrönare. Om detta händer, vad innebär det för Ryssland och vad gör i så fall ett reaktivt Ryssland här i norr?

  1. Ryssland får för det första utökade möjligheter att starta erövringskrig eller påtryckningskrig i Skandinavien, Baltikum och/eller Ukraina.
  2. Indiska Oceanen och Persiska viken har potentialen att förvandlas till ett skurkstaternas (Irans, Kinas och Rysslands i den viktade ordningen) innanhav.
  3. Ett världskrig riskerar att bryta ut.
  4. Israels säkerhetsläge försämras väsentligt.

Putin vet det här.

Vad händer om inte Sverige framöver är beredda att offra lite säkerhet för Israel?

Ett egoistiskt Sverige, som inte erkänner Israels rätt att existera eller att försvara sig mot palestinska och andra attacker, kan komma att försätta Israel i en permanent nedgångsspiral som kan leda till Israels utplåning i värsta fall. Och här är ordet samvete ett nyckelord, för man får inte betvivla Israels bästa intentioner även mot sitt lands fiender. Det är här som vi ofta går vilse i Sverige, för vi inser inte att den israeliska ledningen består av i huvudsak förnuftiga människor som inte agerar utan välgrundad anledning.

  1. Om Iran får en förstärkt roll i regionen så ökas denna risk för Israels utplåning exponentiellt.
  2. Om Israel utplånas så får Ryssland större frihet att agera och fler möjligheter att begå övergrepp mot sina små grannstater i norr.

Israel är likaså beroende av de skandinaviska ländernas säkerhet

Om Sverige eller några av våra grannstater angrips av Ryssland så kommer detta förmodligen att leda till att Ryssland måste eller kommer att göra något drastiskt, som att hjälpa Iran att bli självförsörjande på raffinerat bränsle i tillräcklig mängd, enligt devisen söndra och härska. Det gäller för ett reaktivt Ryssland så som vi har anledning att förvänta oss att de kommer att vara.

klang

Roger M. Klang, Försvarspolitisk talesperson

Publicerat i Försvar, Sverige och världen

Utbildning och skola – Lars Borgströms tal i Almedalen 2018

lars.png

Detta tal hölls av vår skolpolitiska talesperson Lars Borgström i Almedalen i år.

Svensk skola befinner sig i djup kris! Det finns så mycket som behöver förändras och förbättras att det inte råder brist på skolpolitiska åtgärder, som genast måste göras. Då problemen också är lätt identifierbara är det bara att sätta igång. På hundra dagar skulle den rödgröna regeringen fixa skolan. Det sade den blivande utbildningsministern Gustav Fridolin inför valet 2014. Så blev det inte. Problemet är att de rödgröna själva mer än andra utgjort svensk skolas problem – då kan de inte bidra med några lösningar. De förmår inte identifiera problemen och är därför inkompetenta till att förbättra svensk skola. Med Kristna Värdepartiets politik skulle det däremot på hundra dagar bli en radikal kursändring i svensk skola, som genast skulle föra utvecklingen i rätt riktning. Jag ska presentera fem centrala punkter, där genomgripande förändringar behöver ske.

  1. Pedagogisk grundsyn

Den nuvarande pedagogiska grundsynen bottnar i en felaktig människosyn. Länge har en romantisk, alltför optimistisk tro på människans inneboende godhet och ansvarskännande härskat. Man har haft en övertro till elevernas egen vilja till lärande och utveckling. Den gamla pedagogiken, föraktfullt kallad katederundervisning eller ”korvstoppnings-metoden”, har förkastats till förmån för ett nytt tänkande, där elevernas eget sökande efter kunskap ställs i centrum. Ända ned till mellanstadienivå förses eleverna med datorer för att själva ”forska” (som det kallas) sig fram till olika kunskaper. Men barn kan inte hantera en sådan frihet. Det är mycket roligare att spela datorspel eller läsa den senaste uppdateringen på facebook eller favoritbloggen, än att söka kunskap. Det är detta lektionstiden till stor del går åt till. Det felriktade upphöjandet, avgudningen, av barnets inneboende möjligheter och drivkrafter har gjort att Sverige, som länge var ett av världens rikaste länder med enorma ekonomiska resurser som plöjdes ned i skolverksamheten, sjunkit allt djupare i internationella jämförelser vad gäller elevernas resultat i olika kärnämnen.

Vad ska då göras? Skolorna bör återinföra och stärka den på felaktiga grunder föraktade ”katederundervisningen”. Särskilt i grundskolan behöver eleverna få lära sig ordentligt med baskunskaper. Först på gymnasienivå kan i viss mån uppgifter ges som kräver mer självständig bearbetning och eget kunskapssökande.

 Läraren ska ha mer makt, eleven mindre. Ju fler styrmedel läraren har, desto bättre. De disciplinära åtgärder som läraren har att tillgå ska tydligt definieras och klargöras för alla inblandade parter.

En skärpning av ordningen i skolan är ett av de viktigaste redskapen för såväl förbättrade skolresultat som i kampen mot mobbning. I en stökig miljö minskar lärarens överblick och förmåga att sätta stopp för trakasserier, och de utsatta barnen lär sig att det är den starkes rätt som råder. I takt med att skolorna får större befogenheter att stävja disciplinproblem ska också kraftigt ökade krav ställas på skolledningen att skapa en skolmiljö fri från trakasserier. Övervakning av vad som sker på rasterna är nödvändigt, liksom en tät kontakt med både den mobbades och mobbarens föräldrar.

I skolorna ska ordentlig och icke stötande klädsel vara påbjuden och en god språklig miljö värnas. Svordomar, köns- och skällsord och respektlöst tilltal till lärarna ska vara strängt förbjudet.

Kampen för återupprättandet av lärarens auktoritet måste föras på flera plan. Det sker bl.a. genom att

a) de ideologiska tankegångar i den akademiska världen som ifrågasätter all auktoritet motarbetas. Barm behöver möta vuxenauktoritet.

b) lärarutbildningen bli attraktiv igen genom en dramatisk kvalitetshöjning, där den verklighetsfrånvända grundsynen på elever och lärarande överges.

c) lärarbanan blir attraktiv igen, dels som en följd av den förbättrade utbildningen, dels på grund av höjda löner

d) eleverna åläggs att behandla lärarna med aktning och möter konsekvenser när så inte sker

e) lärarna får ett betydligt starkare mandat att vara ledare i klassrummet.

f) studiemedlet ska vara kopplat inte bara till närvaron utan också till att eleven klarar kurserna. Upprepade sena ankomster ska också leda till studiemedelsavdrag.

  1. Differentierade utbildningar

Det ska finnas en rad alternativ för dem som inte vill eller kan gå på gymnasiet. Rent praktiska program ska erbjudas, där det utarbetats lärlingsplatser för alla olika inriktningar. På detta sätt undviks att praktiskt lagda elever, som har anlag för annat än teoretisk gymnasieutbildning, får sitt självförtroende förstört. Istället utvecklar de en yrkesstolthet som också bidrar till en sund självkänsla.

Skolan ska verka för verklig mångfald, acceptera att alla inte är lika och positivt bejaka denna olikhet. ”Alla ska med” gäller inte på det sättet att alla ska följas åt i samma klasser ända fram till gymnasieexamen. När de praktiskt inriktade eleverna går på yrkesskolor kan nivån höjas på de teoretiska programmen och de studiestarka eleverna kommer då längre i sin utveckling. Alla tjänar på differentierad skolgång.

  1. Förstatligande av skolan

Av effektivitets- och kostnadsskäl menar vi att skolan åter bör drivas av staten, inte av kommunerna. Det blir då enklare att kvalitetssäkra skolorna. På kommunal nivå är det svårare, och dyrare, att uppbringa nödvändig expertis. När skolan sköts kommunalt ligger också frestelsen närmare till hands att göra otillbörliga besparingar.

  1. Slopa verklighetsfrånvända genusteorier och portförbjud RFSL och RFSU!

Sedan flera år bedrivs så kallad genusvetenskap vi svenska lärosäten. Det är egentligen fråga om pseudovetenskap. Genusvetenskapen bygger på obevisade antaganden och är att betrakta som ideologi snarare än som vetenskap. Det är dessutom fråga om en skadlig ideologi, som skapar förvirring och psykisk ohälsa hos den unga generationen och det uppväxande släktet. Dessa teorier indokrineras blivande lärare med på lärarutbildningarna, och för sedan med sig detta ut i skolorna.

Många unga mår extremt dåligt på grund av detta. Förutom det ofta mödosamma identitetsarbete som ungdomar i alla tider varit tvungna att kämpa sig igenom, och de svåra livsval som görs, får dagens barn och tonåringar höra att de inte har något bestämt kön, utan även detta måste de söka sig fram till. Att de indoktrineras med sådana uppenbart förvirrade idéer gör att de far psykiskt illa. Könstillhörigheten blir inte något att finna trygghet och vila i, utan något att ifrågasätta och experimentera med.

Staten ska inte med skattemedel finansiera ovetenskaplig och skadlig verksamhet. Den som vill ägna sig åt sådana verklighetsfrånvända fantasier får göra det på egen hand, utanför den statligt bekostade akademiska utbildningen. Kristna Värdepartiet ”vill som ett första steg mot en förändring verka för att alla statliga bidrag till s.k. genusteoretisk och s.k. ‘normkritisk’ verksamhet – och all annan verksamhet med vag eller obefintlig vetenskaplig grund – skall dras in” (ur partiprogrammet).

Lobbyorganisationer som RFSL och RFSU, vars förkortningar borde uttydas Riksförbundet för sexuell lössläppthet och Riksförbundet för sexuell upplösning, ska inte få tillträde till skolorna. Istället för skadlig propaganda och uppmaningar till vårdslös sexualitet ska eleverna få lära sig värdet av livslång kärlek, ömsesidigt ansvar och sexuell trohet.

  1. Religiösa friskolor

Då och då gör politiska partier utspel där de säger att de vill begränsa utrymmet för religiösa friskolor, eller helt och hållet förbjuda dem. Socialdemokraterna har varit hårdast på den fronten. De har återkommande angripit den i Europakonventionen stadgade rätten för föräldrar att  ”… tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” Europakonventionen, som tillkom efter andra världskrigets erfarenheter av totalitära ideologier, gäller som svensk lag. Barnen är föräldrarnas, inte statens.

Socialdemokraterna kritiserar religiösa skolor för ”ensidig religiös påverkan”, för ”bristande undervisning” och att de bidrar till segregation och isolering. De hymlar inte om målet: ”Att förbjuda religiösa friskolor är nödvändigt om vi ska kunna nå målet om en likvärdig kunskapsskola som sätter barnets bästa i centrum. I svensk skola ska barns rätt till undervisning som utgår från demokratisk värdegrund alltid stå i centrum”, säger man.

Dessa attacker är populistiska och fega. De är populistiska eftersom Socialdemokraterna räknar med att vinna röster genom denna valfråga. Drygt 70% av svenska folket säger sig nämligen vara emot religiösa friskolor. De slagord som används är svepande och träffar inte på något sätt de kristna friskolorna. Jag har själv arbetat på två kristna skolor, en grundskola och ett gymnasium, och vågar påstå att de kristna skolorna både bedriver god undervisning och gör ett fantastiskt arbete. Och att de skulle utgöra en fara för jämställdheten och demokratin är ett helt och hållet verklighetsfrånvänt påstående.

Angreppen på religiösa skolor är dessutom fega. Man vågar nämligen inte precisera på vilka religiösa skolor nämnda problem förekommer, om de ens är verkliga. Hade de 70% av svenskarna som i opinionsundersökningen var negativa till religiösa friskolor fått ta ställning till vilket slags skolor de ogillade, kristna eller muslimska, hade resultatet blivit annorlunda. Naturligtvis är majoriteten av dem som är negativt inställda till religiösa friskolor rädda för tilltagande islamism, att muslimska barn radikaliseras genom religiös indoktrinering. Detta vet Socialdemokraterna men det vågar de inte säga. Istället drar de alla religiösa skolor över en kam och säger att de alla, alltså även de kristna, är farliga för demokratin, integrationen och jämställdheten.

Angreppen är dessutom ointelligenta. De skolor som gör ett utmärkt arbete och lyckas bra med att ge eleverna god utbildning – de kristna skolorna – bestraffas och angrips. Istället för att motarbeta och jaga skolor som gör ett bra arbete, som skänker hopp och framtidstro till elever, borde Socialdemokraterna samla sina krafter till att komma till rätta med den svenska skolan som helhet. Denna befinner sig i djup kris efter decennier av misslyckad socialdemokratisk skolpolitik. Misstanken är dock att Socialdemokraterna egentligen inte vill analysera skolsituationen på ett seriöst sätt och utforma sin politik därefter, utan endast är ute efter politiska poäng inför stundande riksdagsval.

Lyckligtvis är rätten att bedriva skola med religiös inriktning starkt förankrad i europeisk och svensk rätt, så Socialdemokraterna lär få mycket svårt att genomdriva sitt vallöfte om de skulle vinna riksdagsvalet. Nu är det upp till svenska folket att genom sina valsedlar se till att de inte ens får chansen.

Fram för en rättvis, modig och intelligent skolpolitik där den effektiva pedagogiken återinförs, där ordning och disciplin återställs och där lag och rätt följs. Fram för en skola där föräldrarätten respekteras och religionsfriheten tas på allvar! Fram för Kristna Värdepartiet!

Lars Borgström, skolpolitisk talesperson

Publicerat i Familjen, Staten, Utbildning för barn

Barnet som inte fick leva

window-view-1081788_1920

(Kvinnan på bilden har inget att göra med texten.)

Med tanke på att ca 38 000 kvinnor varje år genomgår en abort i vårt land ville jag få en intervju med en av dessa kvinnor och fråga hur mår man efter ett sådant ingrepp. Vi träffades, och jag blev mycket förvånad hur hon ville berätta helt naket och ogenerat hur hon fattade beslutet att avsluta det liv hon bar på.

”Jag var inte så jätteung, 21 år och visste mycket väl att det fanns en chans att bli gravid eftersom jag hade en sexuell förbindelse. Vi hade inte alltid skyddat sex, vilket idag är för mig helt oansvarigt, men så var det.”

Jag ser att kvinnan inte alls är oberörd av det hon berättar utan tvärtom. Jag frågar igen om hon fortfarande vill berätta. Det vill hon.

”När jag förstod att jag var gravid visste jag inte vad jag skulle göra. Killen-pappan blev helt annorlunda och ville absolut inte ha ett barn på halsen. Han propsade på abort och jag lät mig övertalas, det var ju bara en cellklump.”

Jag frågar om hon är av samma uppfattning i dag, att det är en cellklump.

”Nej!” svarar hon med en märkbar sorg i rösten. ” Inte alls, det smärtar mig fortfarande efter så många år sedan aborten. Idag skulle jag aldrig vilja göra en abort, jag ångrar mig så och tänker ofta hur gammalt barnet skulle varit nu. Nu vet jag att det var ett barn jag dödade, ingen cellklump. Jag har haft det jättesvårt att förlåta mig själv, fastän Gud har förlåtit mig. Långa perioder har jag varit deprimerad vilket jag tror är en följd av aborten.”

”Jag var i vecka 12 när aborten gjordes och har efteråt tittat på bild av ett foster i den åldern och det syns tydligt att det är ett barn, ingen cellklump. Jag fattar inte att ingen kunde varnat mig och erbjudit stöd att behålla mitt barn då hade jag nog mått bättre. Inte ens på mödravården gavs något alternativ.”

”Anledning till att ställa upp för denna intervju är för att berätta för andra kvinnor som finns i samma situation där jag befann mig. Det finns en utväg som inte behöver vara att döda ett barn.  Man kan inte göra ett misstag ogjort med ett annat misstag”

”Jag är mamma idag men tänker ofta på det barnet som inte fick leva. Om jag möter det barnet i himlen en dag vad ska jag säga då?”

Tack för att du varit öppenhjärtig och delat din sanna historia.

Jag är ännu mer övertygad om hur många liv som blir berörda/ krossade av den abortlagstiftning vi har i Sverige. Vi får inte glömma att det finns en pappa som inte har något att sätta emot om kvinnan vill göra abort. Mor- och farföräldrar som blir berövade ett barnbarn.

Som kristen blir jag mycket upprörd av att det finns så lite abortmotstånd bland troende personer i kristna församlingar. Där det borde vara självklart att stå upp för livet. Har vi rätt att räkna med Guds välsignelse när vi väljer att blunda för detta organiserade dödande av barn?

För mig finns inget annat val än att stå för ett nej till abort, och ett ja till livet. Det är bara Kristna Värdepartiet som för en sådan politik.

karin

Karin Hansson Lindgren
Talesperson Vård och omsorg

 

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik

Abort handlar inte om kvinnans rätt till sin kropp

pregnancy-2390428_1920

Jag har rätt att svinga min näve i vilket luftrum som helst, så länge din haka inte befinner sig där. Din kropp sätter begränsningar för mina kroppsliga rättigheter. Den regeln gäller i alla mellanmänskliga relationer, och borde därför gälla mellan en gravid kvinna och hennes ofödda barn. Den självklara utgångspunkten är alltså denna: Man får inte handla så med sin kropp att man medvetet skadar eller dödar en annan människas kropp. Men det är precis vad abort gör! Abortens själva syfte är att döda det ofödda barnet. Av lagliga handlingar i Sverige är detta den grövsta kränkning av människors värde som pågår idag.

Intressant nog tror inte ens abortliberaler på ”kvinnans rätt till sin kropp”, åtminstone inte som en grundläggande moralisk princip. De accepterar ju svensk abortlagstiftning som säger att abort inte är tillåtet efter att det ofödda barnet kan överleva utanför livmodern. Om kvinnan har denna oinskränkta, autonoma rättighet – och om varje människa har en sådan absolut rätt över sin kropp – så borde abortliberaler förfäras över att svensk lag begränsar kvinnans rätt till sin kropp efter graviditetsvecka 22. Den genomsnittlige abortliberalen tycker istället att det är helt okej att fostret har rätt till kvinnans kropp vid en tidpunkt då fostret faktiskt kan klara sig utan kvinnans kropp! En minst sagt bakvänd logik. Vi anser ju alltid annars att den som har större behov, den som inte ens skulle överleva utan en viss hjälp, har desto större rätt att få just den hjälpen. Men den regeln gäller tydligen inte ofödda små människor.

Om vi ska tillämpa denna absoluta syn på kroppsligt självbestämmande som abortliberaler retoriskt lutar sig på, så borde vi inte heller vilja begränsa droganvändning, prostitution, självskadebeteende eller självmord. Om folk har en absolut rätt att göra vad de vill med sina kroppar, så bör väl inte staten – eller vi andra – komma med moraliska pekpinnar. Men någon sådan konsekvens ser vi inte hos abortliberaler. De använder ”kvinnans rätt till sin kropp” som en slogan, inte som en verklig moralisk princip som bör vara vägledande i all moralisk diskussion. Och de tillämpar den inte ens konsekvent i abortfrågan.

I kontrast till detta hävdar jag bestämt att vi abortmotståndare använder en retorik som är moraliskt hållbar. Vi tror på alla människors grundläggande värde, och att detta värde inbegriper vissa grundläggande rättigheter, där rätten till liv är den viktigaste. Detta kan vi vara konsekventa med både i abortfrågan och i andra moraliska diskussioner. Vi kan bejaka kvinnans rätt till sin kropp, med de moraliska begränsningar det innebär att vi rör oss i en värld där det finns andra människor som har sina kroppar och sina rättigheter. Kroppsligt självbestämmande är därför aldrig absolut, och får aldrig användas som förevändning för att kränka någon annans mest grundläggande rättighet, nämligen rätten till liv.

Diskussioner om abort har fått mig att inse att vi lever i en extremt individualistisk tid där många har blivit ideologiska egoister. Ofta är man så självcentrerad att man inte ens kan (eller vill?) förmå sig att intellektuellt förstå oss som kritiserar denna fullblods-individualism. Den enda moraliska auktoritet de erkänner är sig själva. Men då snärjer man snart in sig i motsägelser av olika slag – motsägelser som man ofta är märkligt blind för. Här kommer några:

”Kvinnan har rätt till sin kropp.” vs ”Ofödda kvinnor har inte rätt till sin kropp”.
”Vi ska ha fri abort upp till vecka 18.”

 

”Det är fel att göra abort bara för att man inte vill ha en flicka”.
”Abort är en rättighet.”

 

”Man får inte använda abort som ett preventivmedel.”
”Abort måste vara lagligt och därmed mer hygieniskt, eftersom kvinnor gör det ändå och kan skadas eller dö i olagliga aborter.”

 

”Kvinnlig könsstympning måste vara olagligt trots att laglig könsstympning skulle vara mer hygieniskt, eftersom det sker ändå och flickor skadas eller dör av ingreppet.”
”Abort är okej eftersom fostret är omedvetet.”

 

”Man får inte döda eller kränka medvetslösa eller komatösa människor.”

När man skrapar lite på den abortliberala fernissan hittar man så många inkonsekvenser att man inser att det inte handlar om att hitta en intellektuellt hållbar moral. Det handlar om att ”jag ska få göra som jag vill”. Det handlar om en livsstil – a way of life, som man sa i den amerikanska södern när man försvarade slaveriet. Och precis som tidigare kränkningar av människovärdet försvarar man sin dödsbringande kultur med näbbar och klor. För att få sin vilja fram är man villig att gå över lik, bokstavligt talat.

ljk1-e1525640624365.png

Mats Selander
Ordförande Kristna Värdepartiet

 

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik

Slopa genusvetenskap vid svenska universitet och högskolor!

feet-984260_1920.jpg

Sedan flera år bedrivs så kallad genusvetenskap vi svenska lärosäten. Det är egentligen fråga om pseudovetenskap. Genusvetenskapen bygger på obevisade antaganden och är att betrakta som ideologi snarare än som vetenskap. Det är dessutom fråga om en skadlig ideologi, som skapar förvirring och psykisk ohälsa hos den unga generationen och det uppväxande släktet. Många unga mår extremt dåligt. Förutom det ofta mödosamma identitetsarbete som ungdomar i alla tider varit tvungna att kämpa sig igenom, och de svåra livsval som görs, får dagens barn och tonåringar höra att de inte har något bestämt kön, utan även detta måste de söka sig fram till. Att de indoktrineras med sådana uppenbart förvirrade idéer gör att de far psykiskt illa. Könstillhörigheten blir inte något att finna trygghet och vila i, utan något att ifrågasätta och experimentera med.

Staten ska inte med skattemedel finansiera ovetenskaplig och skadlig verksamhet. Den som vill ägna sig åt sådana verklighetsfrånvända fantasier får göra det på egen hand, utanför den statligt bekostade akademiska utbildningen. Kristna Värdepartiet ”vill som ett första steg mot en förändring verka för att alla statliga bidrag till s.k. genusteoretisk och s.k. ‘normkritisk’ verksamhet – och all annan verksamhet med vag eller obefintlig vetenskaplig grund – skall dras in” (Partiprogrammet, Utbildning för vuxna).

 

talespersoner

Lars Borgström
Skolpolitisk talesperson, Kristna Värdepartiet

Publicerat i Utbildning för vuxna

Människovärde – en grundkurs

hand-1917895_1920.png

Vad tänker du på när du hör ordet ”människovärde”? I vårt samhälle känns det som om vi använder ordet – inte som en måttstock för människans värde – utan mer som ett samlingsnamn för hur man ska behandla sina medmänniskor. Vi, inom Kristna Värdepartiet, vill hävda att människan har ett konkret värde – alltså ett människovärde. Vilket värde du sätter på människan, påverkar nämligen hur du tolkar väldigt mycket i din omgivning.

Människovärdet, sättet man skall definiera människans värde på, finns inbyggt i själva ordet ”människovärde” – alltså värdet människan har. Men man måste även fortsätta med en förklaring, ett ”därför att”.

Varför har människan ett värde? Jo, av den enkla anledningen att hon är människa. Människovärdet definieras således som följer: ”Värdet människan har, därför att hon är människa.”

Dr Martin Luther King sade i sitt berömda ”I have a dream”-tal:

Jag hoppas att mina fyra barn en dag lever i ett land där de blir behandlade utifrån sin karaktär – och inte sin hudfärg.

Att han sade just så här, tyder på att han har just denna människosyn, som jag precis beskrivit – där alla är lika mycket värda och att man, utifrån att man är människa, ser på personens egenskaper (positiva eller negativa). Positiva eller negativa karaktärsdrag är något man kan arbeta på eller ändra.

Vad händer om man ändrar synen på människans värde eller väljer att betona någonting annat hos en människa? Jag skulle hävda att människans värsta historiska felsteg har just denna gemensamma nämnare: betoningen på någonting annat än människans lika värde/människovärdet. När det varit som värst har människor valt att värdera andra mindre – eller ta bort deras värde totalt. Slaveri, nazism, kommunism, eller islamism är bara några få exempel på detta. Jag tror inte en normalt funtad människa skulle klara av att begå ett massmord utan att först eliminera offrens människovärde.

Men det finns också andra exempel på att man väljer att värdera en grupp människor högre än en annan – av någon anledning. Om man väljer att se en grupp som offer för speciella omständigheter, och en annan grupp som förövare finns stor risk att man även värderar den ena gruppen högre än den andra. Inom politiken kallas detta för identitetspolitik – att man väljer att identifiera sig med en grupp människor, som man ser som offer och så värderar andra människor mindre. Exempel på detta: Under Sydrafrikas förskräckliga apartheid-regim värderades svarta lägre än vita. Svarta var offer och betraktades med rätta som offer av omvärlden. Men apartheid avskaffades och Sydafrika blev ett fantastiskt exempel på hur människor kunde förlåta och gå vidare sida vid sida. Tills nu. Just nu pågår nämligen en helt vidrig förföljelse av vita markägare och bönder. Det här blir inte bara ett problem för de förföljda, utan även för journalister som har ett identitetspolitiskt synsätt. Hur ska man beskriva en händelse där offer väljer att bli förövare?

”Ja, men de ger sig ju på dem som förtryckte dem förr!”

”De tar ju marken med rätta! De svarta tar ju bara tillbaka marken som de vita tog av dem!”

Identitetspolitik.

För det första: Apartheid-regimen pågick för mer än 30 år sedan. De som de svarta anfaller är bara vita. De har inte något med politiken som fördes mellan 1948-1994 att göra – mer än deras medfödda hudfärg. Det vore samma sak som att anklaga alla tyskar för att vara nazister, en hel generation senare.

För det andra: De vita markägarna äger sin mark. De har ingenting med den historiska koloniala erövringen att göra. De svarta stjäl marken av dem därför att de är vita och äger mark – alltså på grund av rasism.

Så genom att se på Sydafrikas händelser utifrån ett enögt perspektiv, har man aldrig tagit avstånd från varken apartheid eller rasism – även fast man säger det. Med ett identitetspolitiskt synsätt kan man alltså tillåta att fruktansvärda saker pågår mot människor, trots att man samtidigt säger sig stå för människovärdet och allas lika värde.

Dr Martin Luther Kings citat fungerar inte alls i Sydafrika just nu.

Jag hoppas att mina fyra barn en dag lever i ett land där de blir behandlade utifrån sin karaktär – och inte sin hudfärg.

Ett annat exempel är abortfrågan. Denna oerhört laddade fråga handlar definitivt om människovärdet. Är verkligen alla människor värda lika mycket? Barnets perspektiv sopas under mattan när man är för abort. Ofta får barnet finna sig i att byta namn till cellklump, parasit eller livmoderinnehåll. Man vill ju inte ta livet av en människa. Här är orsaken till att många inom prolife-rörelsen använder bilder på aborterade foster. Bilderna avslöjar vad det i själva verket rör sig om – människor.

I bästa fall hittar man på en hemsk framtid för barnet, för att rättfärdiga ingreppet.

”Barnet kommer inte att bli älskat om det är oönskat.”

”Tänk dig vilken framtid det blir för en person som är oönskad.”

Dessa argument bottnar inte i verkligheten, då de endast är vilda spekulationer. Ingen kan sia om ett barns framtid. Skulle det vara så fruktansvärt hemskt att växa upp i Sverige – ett av världens bästa länder att födas, växa upp i och leva i? Varför skulle vi då vilja ta emot ensamkommande flyktingbarn?

Jag vet att jag provocerar dig när jag skriver detta – men jag vill bara att du ska förstå det hemska i att jämföra människor med människor. I det här exemplet använder jag barn som vårt samhälle inte vill ha – och barn som vårt samhälle valt att värdera väldigt högt. Identitetspolitik.

Jag menar att alla är lika mycket värda, då de faktiskt är människor.

Folk som är emot abort är för allas lika värde. Barnet och den havande kvinnan är värd lika mycket. Vi vill det bästa för dem båda. Vi vill inte lämna en kvinna som råkat bli gravid av någon anledning i sticket. Vi är inte emot kvinnan.

Vi inom Kristna Värdepartiet har människovärdet som vår grund och vill bygga vår politik på just detta.

 

pt

Patrik Tikkanen
Talesperson Sverige och världen

 

Publicerat i Sverige och världen