Barnet som inte fick leva

window-view-1081788_1920

(Kvinnan på bilden har inget att göra med texten.)

Med tanke på att ca 38 000 kvinnor varje år genomgår en abort i vårt land ville jag få en intervju med en av dessa kvinnor och fråga hur mår man efter ett sådant ingrepp. Vi träffades, och jag blev mycket förvånad hur hon ville berätta helt naket och ogenerat hur hon fattade beslutet att avsluta det liv hon bar på.

”Jag var inte så jätteung, 21 år och visste mycket väl att det fanns en chans att bli gravid eftersom jag hade en sexuell förbindelse. Vi hade inte alltid skyddat sex, vilket idag är för mig helt oansvarigt, men så var det.”

Jag ser att kvinnan inte alls är oberörd av det hon berättar utan tvärtom. Jag frågar igen om hon fortfarande vill berätta. Det vill hon.

”När jag förstod att jag var gravid visste jag inte vad jag skulle göra. Killen-pappan blev helt annorlunda och ville absolut inte ha ett barn på halsen. Han propsade på abort och jag lät mig övertalas, det var ju bara en cellklump.”

Jag frågar om hon är av samma uppfattning i dag, att det är en cellklump.

”Nej!” svarar hon med en märkbar sorg i rösten. ” Inte alls, det smärtar mig fortfarande efter så många år sedan aborten. Idag skulle jag aldrig vilja göra en abort, jag ångrar mig så och tänker ofta hur gammalt barnet skulle varit nu. Nu vet jag att det var ett barn jag dödade, ingen cellklump. Jag har haft det jättesvårt att förlåta mig själv, fastän Gud har förlåtit mig. Långa perioder har jag varit deprimerad vilket jag tror är en följd av aborten.”

”Jag var i vecka 12 när aborten gjordes och har efteråt tittat på bild av ett foster i den åldern och det syns tydligt att det är ett barn, ingen cellklump. Jag fattar inte att ingen kunde varnat mig och erbjudit stöd att behålla mitt barn då hade jag nog mått bättre. Inte ens på mödravården gavs något alternativ.”

”Anledning till att ställa upp för denna intervju är för att berätta för andra kvinnor som finns i samma situation där jag befann mig. Det finns en utväg som inte behöver vara att döda ett barn.  Man kan inte göra ett misstag ogjort med ett annat misstag”

”Jag är mamma idag men tänker ofta på det barnet som inte fick leva. Om jag möter det barnet i himlen en dag vad ska jag säga då?”

Tack för att du varit öppenhjärtig och delat din sanna historia.

Jag är ännu mer övertygad om hur många liv som blir berörda/ krossade av den abortlagstiftning vi har i Sverige. Vi får inte glömma att det finns en pappa som inte har något att sätta emot om kvinnan vill göra abort. Mor- och farföräldrar som blir berövade ett barnbarn.

Som kristen blir jag mycket upprörd av att det finns så lite abortmotstånd bland troende personer i kristna församlingar. Där det borde vara självklart att stå upp för livet. Har vi rätt att räkna med Guds välsignelse när vi väljer att blunda för detta organiserade dödande av barn?

För mig finns inget annat val än att stå för ett nej till abort, och ett ja till livet. Det är bara Kristna Värdepartiet som för en sådan politik.

karin

Karin Hansson Lindgren
Talesperson Vård och omsorg

 

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik

Abort handlar inte om kvinnans rätt till sin kropp

pregnancy-2390428_1920

Jag har rätt att svinga min näve i vilket luftrum som helst, så länge din haka inte befinner sig där. Din kropp sätter begränsningar för mina kroppsliga rättigheter. Den regeln gäller i alla mellanmänskliga relationer, och borde därför gälla mellan en gravid kvinna och hennes ofödda barn. Den självklara utgångspunkten är alltså denna: Man får inte handla så med sin kropp att man medvetet skadar eller dödar en annan människas kropp. Men det är precis vad abort gör! Abortens själva syfte är att döda det ofödda barnet. Av lagliga handlingar i Sverige är detta den grövsta kränkning av människors värde som pågår idag.

Intressant nog tror inte ens abortliberaler på ”kvinnans rätt till sin kropp”, åtminstone inte som en grundläggande moralisk princip. De accepterar ju svensk abortlagstiftning som säger att abort inte är tillåtet efter att det ofödda barnet kan överleva utanför livmodern. Om kvinnan har denna oinskränkta, autonoma rättighet – och om varje människa har en sådan absolut rätt över sin kropp – så borde abortliberaler förfäras över att svensk lag begränsar kvinnans rätt till sin kropp efter graviditetsvecka 22. Den genomsnittlige abortliberalen tycker istället att det är helt okej att fostret har rätt till kvinnans kropp vid en tidpunkt då fostret faktiskt kan klara sig utan kvinnans kropp! En minst sagt bakvänd logik. Vi anser ju alltid annars att den som har större behov, den som inte ens skulle överleva utan en viss hjälp, har desto större rätt att få just den hjälpen. Men den regeln gäller tydligen inte ofödda små människor.

Om vi ska tillämpa denna absoluta syn på kroppsligt självbestämmande som abortliberaler retoriskt lutar sig på, så borde vi inte heller vilja begränsa droganvändning, prostitution, självskadebeteende eller självmord. Om folk har en absolut rätt att göra vad de vill med sina kroppar, så bör väl inte staten – eller vi andra – komma med moraliska pekpinnar. Men någon sådan konsekvens ser vi inte hos abortliberaler. De använder ”kvinnans rätt till sin kropp” som en slogan, inte som en verklig moralisk princip som bör vara vägledande i all moralisk diskussion. Och de tillämpar den inte ens konsekvent i abortfrågan.

I kontrast till detta hävdar jag bestämt att vi abortmotståndare använder en retorik som är moraliskt hållbar. Vi tror på alla människors grundläggande värde, och att detta värde inbegriper vissa grundläggande rättigheter, där rätten till liv är den viktigaste. Detta kan vi vara konsekventa med både i abortfrågan och i andra moraliska diskussioner. Vi kan bejaka kvinnans rätt till sin kropp, med de moraliska begränsningar det innebär att vi rör oss i en värld där det finns andra människor som har sina kroppar och sina rättigheter. Kroppsligt självbestämmande är därför aldrig absolut, och får aldrig användas som förevändning för att kränka någon annans mest grundläggande rättighet, nämligen rätten till liv.

Diskussioner om abort har fått mig att inse att vi lever i en extremt individualistisk tid där många har blivit ideologiska egoister. Ofta är man så självcentrerad att man inte ens kan (eller vill?) förmå sig att intellektuellt förstå oss som kritiserar denna fullblods-individualism. Den enda moraliska auktoritet de erkänner är sig själva. Men då snärjer man snart in sig i motsägelser av olika slag – motsägelser som man ofta är märkligt blind för. Här kommer några:

”Kvinnan har rätt till sin kropp.” vs ”Ofödda kvinnor har inte rätt till sin kropp”.
”Vi ska ha fri abort upp till vecka 18.”

 

”Det är fel att göra abort bara för att man inte vill ha en flicka”.
”Abort är en rättighet.”

 

”Man får inte använda abort som ett preventivmedel.”
”Abort måste vara lagligt och därmed mer hygieniskt, eftersom kvinnor gör det ändå och kan skadas eller dö i olagliga aborter.”

 

”Kvinnlig könsstympning måste vara olagligt trots att laglig könsstympning skulle vara mer hygieniskt, eftersom det sker ändå och flickor skadas eller dör av ingreppet.”
”Abort är okej eftersom fostret är omedvetet.”

 

”Man får inte döda eller kränka medvetslösa eller komatösa människor.”

När man skrapar lite på den abortliberala fernissan hittar man så många inkonsekvenser att man inser att det inte handlar om att hitta en intellektuellt hållbar moral. Det handlar om att ”jag ska få göra som jag vill”. Det handlar om en livsstil – a way of life, som man sa i den amerikanska södern när man försvarade slaveriet. Och precis som tidigare kränkningar av människovärdet försvarar man sin dödsbringande kultur med näbbar och klor. För att få sin vilja fram är man villig att gå över lik, bokstavligt talat.

ljk1-e1525640624365.png

Mats Selander
Ordförande Kristna Värdepartiet

 

Publicerat i Abort och vår livsbejakande politik

Slopa genusvetenskap vid svenska universitet och högskolor!

feet-984260_1920.jpg

Sedan flera år bedrivs så kallad genusvetenskap vi svenska lärosäten. Det är egentligen fråga om pseudovetenskap. Genusvetenskapen bygger på obevisade antaganden och är att betrakta som ideologi snarare än som vetenskap. Det är dessutom fråga om en skadlig ideologi, som skapar förvirring och psykisk ohälsa hos den unga generationen och det uppväxande släktet. Många unga mår extremt dåligt. Förutom det ofta mödosamma identitetsarbete som ungdomar i alla tider varit tvungna att kämpa sig igenom, och de svåra livsval som görs, får dagens barn och tonåringar höra att de inte har något bestämt kön, utan även detta måste de söka sig fram till. Att de indoktrineras med sådana uppenbart förvirrade idéer gör att de far psykiskt illa. Könstillhörigheten blir inte något att finna trygghet och vila i, utan något att ifrågasätta och experimentera med.

Staten ska inte med skattemedel finansiera ovetenskaplig och skadlig verksamhet. Den som vill ägna sig åt sådana verklighetsfrånvända fantasier får göra det på egen hand, utanför den statligt bekostade akademiska utbildningen. Kristna Värdepartiet ”vill som ett första steg mot en förändring verka för att alla statliga bidrag till s.k. genusteoretisk och s.k. ‘normkritisk’ verksamhet – och all annan verksamhet med vag eller obefintlig vetenskaplig grund – skall dras in” (Partiprogrammet, Utbildning för vuxna).

 

talespersoner

Lars Borgström
Skolpolitisk talesperson, Kristna Värdepartiet

Publicerat i Utbildning för vuxna

Människovärde – en grundkurs

hand-1917895_1920.png

Vad tänker du på när du hör ordet ”människovärde”? I vårt samhälle känns det som om vi använder ordet – inte som en måttstock för människans värde – utan mer som ett samlingsnamn för hur man ska behandla sina medmänniskor. Vi, inom Kristna Värdepartiet, vill hävda att människan har ett konkret värde – alltså ett människovärde. Vilket värde du sätter på människan, påverkar nämligen hur du tolkar väldigt mycket i din omgivning.

Människovärdet, sättet man skall definiera människans värde på, finns inbyggt i själva ordet ”människovärde” – alltså värdet människan har. Men man måste även fortsätta med en förklaring, ett ”därför att”.

Varför har människan ett värde? Jo, av den enkla anledningen att hon är människa. Människovärdet definieras således som följer: ”Värdet människan har, därför att hon är människa.”

Dr Martin Luther King sade i sitt berömda ”I have a dream”-tal:

Jag hoppas att mina fyra barn en dag lever i ett land där de blir behandlade utifrån sin karaktär – och inte sin hudfärg.

Att han sade just så här, tyder på att han har just denna människosyn, som jag precis beskrivit – där alla är lika mycket värda och att man, utifrån att man är människa, ser på personens egenskaper (positiva eller negativa). Positiva eller negativa karaktärsdrag är något man kan arbeta på eller ändra.

Vad händer om man ändrar synen på människans värde eller väljer att betona någonting annat hos en människa? Jag skulle hävda att människans värsta historiska felsteg har just denna gemensamma nämnare: betoningen på någonting annat än människans lika värde/människovärdet. När det varit som värst har människor valt att värdera andra mindre – eller ta bort deras värde totalt. Slaveri, nazism, kommunism, eller islamism är bara några få exempel på detta. Jag tror inte en normalt funtad människa skulle klara av att begå ett massmord utan att först eliminera offrens människovärde.

Men det finns också andra exempel på att man väljer att värdera en grupp människor högre än en annan – av någon anledning. Om man väljer att se en grupp som offer för speciella omständigheter, och en annan grupp som förövare finns stor risk att man även värderar den ena gruppen högre än den andra. Inom politiken kallas detta för identitetspolitik – att man väljer att identifiera sig med en grupp människor, som man ser som offer och så värderar andra människor mindre. Exempel på detta: Under Sydrafrikas förskräckliga apartheid-regim värderades svarta lägre än vita. Svarta var offer och betraktades med rätta som offer av omvärlden. Men apartheid avskaffades och Sydafrika blev ett fantastiskt exempel på hur människor kunde förlåta och gå vidare sida vid sida. Tills nu. Just nu pågår nämligen en helt vidrig förföljelse av vita markägare och bönder. Det här blir inte bara ett problem för de förföljda, utan även för journalister som har ett identitetspolitiskt synsätt. Hur ska man beskriva en händelse där offer väljer att bli förövare?

”Ja, men de ger sig ju på dem som förtryckte dem förr!”

”De tar ju marken med rätta! De svarta tar ju bara tillbaka marken som de vita tog av dem!”

Identitetspolitik.

För det första: Apartheid-regimen pågick för mer än 30 år sedan. De som de svarta anfaller är bara vita. De har inte något med politiken som fördes mellan 1948-1994 att göra – mer än deras medfödda hudfärg. Det vore samma sak som att anklaga alla tyskar för att vara nazister, en hel generation senare.

För det andra: De vita markägarna äger sin mark. De har ingenting med den historiska koloniala erövringen att göra. De svarta stjäl marken av dem därför att de är vita och äger mark – alltså på grund av rasism.

Så genom att se på Sydafrikas händelser utifrån ett enögt perspektiv, har man aldrig tagit avstånd från varken apartheid eller rasism – även fast man säger det. Med ett identitetspolitiskt synsätt kan man alltså tillåta att fruktansvärda saker pågår mot människor, trots att man samtidigt säger sig stå för människovärdet och allas lika värde.

Dr Martin Luther Kings citat fungerar inte alls i Sydafrika just nu.

Jag hoppas att mina fyra barn en dag lever i ett land där de blir behandlade utifrån sin karaktär – och inte sin hudfärg.

Ett annat exempel är abortfrågan. Denna oerhört laddade fråga handlar definitivt om människovärdet. Är verkligen alla människor värda lika mycket? Barnets perspektiv sopas under mattan när man är för abort. Ofta får barnet finna sig i att byta namn till cellklump, parasit eller livmoderinnehåll. Man vill ju inte ta livet av en människa. Här är orsaken till att många inom prolife-rörelsen använder bilder på aborterade foster. Bilderna avslöjar vad det i själva verket rör sig om – människor.

I bästa fall hittar man på en hemsk framtid för barnet, för att rättfärdiga ingreppet.

”Barnet kommer inte att bli älskat om det är oönskat.”

”Tänk dig vilken framtid det blir för en person som är oönskad.”

Dessa argument bottnar inte i verkligheten, då de endast är vilda spekulationer. Ingen kan sia om ett barns framtid. Skulle det vara så fruktansvärt hemskt att växa upp i Sverige – ett av världens bästa länder att födas, växa upp i och leva i? Varför skulle vi då vilja ta emot ensamkommande flyktingbarn?

Jag vet att jag provocerar dig när jag skriver detta – men jag vill bara att du ska förstå det hemska i att jämföra människor med människor. I det här exemplet använder jag barn som vårt samhälle inte vill ha – och barn som vårt samhälle valt att värdera väldigt högt. Identitetspolitik.

Jag menar att alla är lika mycket värda, då de faktiskt är människor.

Folk som är emot abort är för allas lika värde. Barnet och den havande kvinnan är värd lika mycket. Vi vill det bästa för dem båda. Vi vill inte lämna en kvinna som råkat bli gravid av någon anledning i sticket. Vi är inte emot kvinnan.

Vi inom Kristna Värdepartiet har människovärdet som vår grund och vill bygga vår politik på just detta.

 

pt

Patrik Tikkanen
Talesperson Sverige och världen

 

Publicerat i Sverige och världen

Grunden för lag och rätt

lady-justice-2388500_1920På en arbetsplats som jag jobbade på tidigare i livet hade vi ett mycket öppet samtalsklimat. Vi diskuterade allt från himmel till jord. Det var någonting som jag tyckte mycket om. Vi som jobbade där var både muslimer, ateister och en kristen. Det var jag som var den kristne!

En dag så fick jag frågan: ”Om du fick bevis, tydliga bevis, på att det inte finns någon Gud, vad skulle du göra då?”

En enastående bra fråga! Vad skulle jag göra?

Jag behövde lite betänketid sade jag, men det dröjde inte länge innan jag hade tänkt klart och svarade: ”Jag hade slagit ihjäl alla mina fiender och roffat åt mig allt vad jag hade kunnat!”

”Hm”, tänker du nog precis som mina arbetskamrater, ”det där låter lite hårt och inte särskilt medmänskligt.”

Nej, det är verkligen inte medmänskligt, men, sade jag, när du just nu har tagit bort Garanten för vad som är rätt och fel, samt att det inte längre finns något hot om straff, så varför inte?

Hela vårt västerländska tänk när det gäller lag och rätt bygger i stort på de tio budorden. Så vad är annars rätt och fel?

Ni har antagligen tyckt precis som jag att det borde vara självklart att en viss dom ska falla över den och den brottslingen. Till exempel när jag var ung, så var det en mordrättegång rörande två män som hade slagit ihjäl en tredje. Eftersom det inte gick att bevisa vem av de två som hade utdelat det dödande slaget så blev båda friade från mordåtalet. Det var oerhört frustrerande. Samtidigt kunde en inbrottstjuv begära skadestånd om denne halkade på farstutrappan vintertid, då du inte hade tagit bort hal is från trappan. Detta retade upp den där inre känslan av vad som är rätt och fel, i mig. Hur kan en inbrottstjuv få skadestånd? Många gånger märker vi att det som är självklart fel inte alltid får en fällande dom och vice versa.

En annan fråga man kan fundera över, är hur en stam som varit isolerad i djungeln, och som aldrig stött på ett modernt civiliserat samhälle, ändå kan veta vad som är rätt och fel. Varför tycks vi vara i behov av att skapa regler för vår samvaro? Skulle det inte bara fungera med ett anarkistiskt samhälle där alla skötte sig själva så länge vi inte gjorde ingrepp på någon annans område? Ja, gillar man kaos så är antagligen det en alldeles strålande idé.

Inom Kristna Värdepartiet arbetar vi politiskt och naturligtvis får även vi tampas med alla begrepp som rör lag och rätt. Men vi har en solid grund att stå på om vi står på en kristen värdegrund. Att lagar stiftas demokratiskt är självklart. Men vad gör vi när ett helt samhällssystem har tappat sin moraliska kompass? För konsten att stifta goda och bra lagar är inte en självklarhet, det kan vi helt tydligt och klart se genom historien.

Vi har sett att det har varit lagligt att äga andra människor, så kallat slaveri. Detta praktiseras fortfarande i en del områden i världen. En stor del kvinnor i en del kulturer lever också under liknande förhållanden idag. I tredje riket var det lagligt att industriellt mörda judar för att de just var judar. Även idag verkar detta tyvärr vara gångbart i vissa regioner. I flera länder så är aborter lagliga i olika variationer.

Det finns en uppsjö av överträdelser och allt handlar om att vi gör skillnad på människovärdet hos olika individer. Svarta, judar, fysiskt och mentalt funktionsnedsatta, ofödda barn och andra som vi sett vara annorlunda alla dessa har i olika tider och olika kulturer inte haft något värde. Vi ser inte på en del personer som riktiga människor och konsekvensen blir att vi har rätten att ta livet av dessa. Det ironiska är att det aldrig drabbar de som stiftar lagarna.

Även om krig är någonting fruktansvärt, så skriver vi krigslagar för att vi ska ”sköta oss” när vi krigar, vilket är en intressant tanke. Detta för att skydda icke vapenbärande befolkning, som trots alla dessa lagar ofta drabbas hårt i alla fall. Detta visar på hur viktigt vi tycker det är att skapa ett människovärdigt samspel mellan både individer och stater, även under svåra förhållanden.

Om vi återgår till den berättelsen som jag startade med, så ser vi att det har en betydelse vilken grund man bygger lag och rätt på. Vi kan konstatera att allt inte blir bra trots att vi lever under den bästa av förutsättningar – i en demokrati.

Med detta vill jag säga att det är viktigt att man bygger lag och rätt på en större och bredare grund än att sätta upp fingret i luften och känna vilket håll som det blåser åt. Detta är något som jag tror Kristna Värdepartiet har alla förutsättningar att lyckas med.

 

roger

Roger Gillberg
Talesperson Lag och rätt

 

Publicerat i Lag och rätt, Uncategorized

Håll dig på din plats, staten! Del 1

control-427510_1920

Vi i Kristna Värdepartiet förordar en begränsad stat. Statens främsta uppgift är att skydda invånarna från inre och yttre hot, genom polismakt och försvar. Vi menar också att det är befogat att staten har ett övergripande ansvar för viktiga samhällsfunktioner som infrastruktur, utbildning och vård. Däremot ska staten inte uppfostra sina medborgare, försöka möta alla deras behov eller lägga sig i deras privat- och familjeliv.

Tyvärr är detta en tanke är ganska främmande i Sverige. För varje problem som uppstår föreslås en statlig lösning av något slag.  Vi blir marinerade i detta sätt att resonera från tidig ålder och kan så att säga inte tänka bort staten. Det har gått så långt att om man för fram åsikten att något inte ska skötas av staten, så tror folk att man inte vill ha det alls. Om man till exempel hävdar att kultur inte ska finansieras av statliga bidrag är det många som drar slutsatsen att man är kulturfientlig. Dessutom tror man att kulturen kommer att dö ut om inte staten håller den under armarna. Det menar jag bottnar i en pessimistisk syn på människors förmåga och kreativitet.

Detta naiva förtroende för en välfärdsstat som ska möta alla våra behov från vaggan till graven leder oss också till att vi sänker garden när det gäller statliga ingripanden i våra liv. Vi accepterar utan att reflektera över det en mängd inskränkningar i vår frihet. Vi har ett enormt skattetryck parat med brist på transparens och en obehaglig självsvåldighet från statens sida. Perspektivet att det faktiskt är medborgarnas pengar man handskas med och ska använda till allas bästa lyser i många fall med sin frånvaro.

Vi har vidare en skolplikt som tvingar föräldrar att sätta sina barn i ett system som kanske inte alls överensstämmer med deras tro och värderingar. Inte ens den svårt mobbade eleven, för vilken det faktiskt kan handla om liv eller död, får utebli från undervisningen i den skola där hans plågoandar befinner sig, och föräldern fråntas därmed rätten att skydda sitt barn.

Föräldrar ja – dessa är misstänkliggjorda i vårt land och antas inte veta särskilt mycket om vad som är bra för deras egna avkomma. Vi utövar ett ekonomiskt tvång gentemot föräldrar för att få dem att lämna barnen i statens vård från mycket tidig ålder. Därutöver har vi en mycket problematisk situation när det gäller socialens ingripanden i familjelivet, där man inte sällan arbetar mot familjerna istället för med dem. En extrem åtgärd – att skilja barn från sina föräldrar med våld – används alltför ofta och besluten fattas, eller influeras starkt av, personer som inte besitter den juridiska och utredningsmetodiska kompetens som krävs.

Det här är kontroversiella områden och det kan vara bra att förtydliga vad vi (KV) inte säger. Vi menar inte att skatt är stöld. Vi vill inte ”tvinga kvinnor tillbaka till hemmen”. Vi vill heller inte att barn ska hindras att få en utbildning, och självklart inte att barn som far illa ska lämnas åt sitt öde. I vårt partiprogram redogör vi för hur vi ser på ekonomiska frågor, barnomsorg, skolplikt kontra läroplikt och LVU-problematiken. Läs gärna det. Vi inser att det är komplicerade frågor, men ett genomgående tema i det vi här har nämnt är en maktfullkomlig stat som inte ser visar vederbörlig respekt för medborgarnas fri- och rättigheter.

Samtidigt försummar staten i Sverige idag det den egentligen ska göra. Alltför många medborgare lider svårt av den ökande kriminaliteten. Polisen klarar knappt av de grova brotten och har inte på långa vägar nog med resurser att stävja bus, skadegörelse och snatterier – allt sådant som förstör livet för den vanlige, speciellt den ekonomiskt resurssvage, medborgaren. Vårt militära försvar har under flera år nedrustats och den skrämmande sanningen är att vi idag är inte beredda att möta en fiende. Men staten har också brustit i sitt försvar av våra gränser när det gäller vilka personer som kommer in i och vistas i Sverige, vilket bland annat ledde till det oerhört tragiska terrordådet i Stockholm.

Ett annat exempel, på ett helt annat plan men viktigt för de människor det berör, är de problemskolor som vi hört om på senare tid där såväl barn – till och med mycket små barn –  som personal utsätts för attacker av våldsamma elever. Staten tvingar alltså barnen att gå till skolan, men förmår uppenbarligen inte att skydda barnen från fysiskt våld på den plats där de är tvungna att tillbringa hela dagen. Detta är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt.

Min avsikt är att i några kommande blogginlägg titta närmare på områden där staten inte gör det den ska, och där den gör det den inte ska. Tyvärr råder det ingen brist på uppslag.

a

Annette Westöö
Talesperson Staten och familjen

 

Publicerat i Familjen, Staten

Därför säger vi nej till samkönade äktenskap

heart-1721592_960_720

Någon har sagt, att för att få ett lyckat äktenskap måste man tro minst lika mycket på själva idén om äktenskapet som man tror på den man gifter sig med. Äktenskapet är ungefär som demokratin. Om folk inte tror på den, så urholkas den och upphör att fungera. Vad består då äktenskapets idé av? Äktenskapets kärna är ett livslångt löfte om sexuell och relationell trohet. Men vad är poängen med det? Varför är ett sådant löfte viktigt? Varför livslångt? Om en man och en kvinna är fertila kommer deras sexuella samliv leda till att nya människor blir till. Det är på många sätt fantastiskt, men vanligtvis också en ganska ansträngande historia. Det är ett stort ansvarstagande som helt plötsligt läggs i kvinnans och mannens knän, bokstavligt talat.

Frestelsen att på olika sätt fly bort från det ansvaret kommer i vanliga fall som ett brev på posten. Det är en frestelse som tar sig otaliga uttryck. Men det som håller ihop bilden – när den hålls ihop – är kärlek. Barnen börjar sina dagar med en naturlig och stark kärlek till sina föräldrar. Det är en kärlek som säger till föräldrarna ”älska mig!” och ”älska varandra!”. Barnen vill ha båda sina föräldrar. Och barnen vill ha harmoni mellan föräldrarna. Barnen vill helt enkelt att alla i familjen ska tycka om varandra – nu och alltid. Det är inte en önskan som försvinner med åren, även om barnen naturligtvis blir mindre beroende av föräldrarna. Som en röd tråd går kärleken mellan alla i familjen. Även om denna kärlek kan ansträngas, bytas ut mot besvikelse, och till och med trasas sönder, så är kärleken ändå utgångspunkten och ”normen” i en familj.

Kärleken i en familj är förstås ofta en känsla. De flesta föräldrar älskar sina barn så mycket att det nästan gör ont. Men kärleken måste också vara en idé om att man vill den andre väl, parat med en viljemässig överlåtelse till detta. Viljan, inte känslan bör vara styrande för kärleken. Det är därför man kan välja att ”älska tills döden skiljer oss åt”. Det är denna kärleksvilja som varje äktenskap måste vila på, om det ska vara ett stabilt äktenskap. Och det är endast en sådan robust vilja som motsvarar barnens självklara önskan att familjen ska hålla ihop som en familj. Det är för att ge denna vilja det starkas möjliga uttrycket, och så att säga cementera den, som äktenskapets kärna är ett löfte. I de flesta kulturer tolkas detta löfte som ett heligt löfte, ett löfte inför människor och Gud. Det är inte ett godtyckligt löfte, utan ett löfte som matchar barnens naturliga kärlek till föräldrarna och följaktligen barnens önskan om att föräldrarna ska hålla ihop. Biologin, barnens naturliga kärlek och föräldrarnas val att älska smälter samman i det traditionella, monogama, heterosexuella äktenskapet.

Poängen med äktenskapet är att göra den viljemässiga överlåtelsen mellan mannen och kvinnan maximalt stark. Äktenskapslöftet blir den bärande balken som familjebildningen vilar på. Men för att så ska ske måste de två som gifter sig själva förstå detta, tro på det och viljemässigt överlåta sig åt det. Tar man inte löftet på fullaste allvar så förstår man inte vad man gör. Då tror man inte på äktenskapets idé. Här finns det nog många som gifter sig utan att förstå vad de gör. De kanske tror att de avger ett allvarligt menat löfte, eftersom de känner en genuin förälskelse. Men förälskelsen är så överväldigande att de inte ens tror sig behöva involvera viljan. Viljan kommer liksom inte med i beräkningen. Och den dag förälskelsen inte längre finns där, tänker man att själva villkoret för äktenskapet nu ändrats så radikalt att man har rätten att skilja sig, för att på nytt ”hitta kärleken”. Man har då i grunden missförstått äktenskapets idé.

Eller så tar trötthet, stress, orealistiska förväntningar, besvikelser och frustration ut sin rätt – och så vill man inte vara med längre. Löftet blir som bortblåst, för ”jag lovade ju inte något som skulle innebära att jag skulle bli olycklig för resten av livet!” Eller var det inte just det man gjorde? Lovade man inte ”i nöd” – eller som den engelsktalande världen säger ”i sjukdom”, ”i fattigdom” och när det blir ”värre”? ”Det var ju bara en fin ceremoni – och jag tänker inte kasta bort mitt liv bara för några ord i en ceremoni!”. Nej, just det. Man trodde aldrig på äktenskapets idé.

Som du säkert förstår om du läst så här långt, så är tron, åtminstone den robusta tron, på äktenskapets idé något ganska ovanligt i vår tid. Vi lever i en extremt individualistisk och njutningsinriktad kultur som odlar minst sagt orealistiska förväntningar om vad livet har att ge. Ett livslångt löfte om relationell och sexuell trohet i ”nöd och lust” passar in ganska dåligt i en sådan kultur. Blir min hustru förlamad i en bilolycka en månad efter bröllopet, så är mitt löfte att stå vid hennes sida, stötta henne, och älska henne tills döden skiljer oss åt. Många tuffa år ligger framför. Kärleken sviker inte. Det är denna sorts kärlek man lovar när man gifter sig. För det är denna typ av kärlek som är den enda som matchar det man ger sig in på när man påbörjar en sexuell relation som kan leda till barn. Det är därför exklusiv sexuell trohet hör till äktenskapets idé. Det hör ihop som ett paket.

Vi i Kristna Värdepartiet tillhör de som fortfarande tror på äktenskapets idé. Vi tror att det är en god idé, ja en nödvändig idé, för ett gott samhälle, i synnerhet för att få en så god uppväxtmiljö som möjligt för barnen. Kärleken kommer att få sig många törnar. Därför måste den vara fast förankrad i ett heligt löfte som båda parter betraktar som just ett heligt löfte.

Vi vet att många betraktar oss som hopplöst naiva. Vi vet att ”verkligheten ser inte ut så”. Men för oss handlar det om en norm. Det är detta vi är förpliktigade att sikta på. Det är detta äktenskapet betyder. Därför är vi emot sambolagstiftningen – som inbjuder män och kvinnor att bilda familjer utan den robusta överlåtelse som de själva och deras barn skulle må allra bäst av (icke förvånande spricker också samborelationer oftare än äktenskap). Det är därför vi är emot skilsmässolagar som gör att man kan skilja sig lätt och snabbt. Vi är inte enbart emot abort därför att varje abort dödar en liten människa, utan också för att abort fungerar som en utväg bort från överlåtelse.

Det är i ljuset av detta som man måste förstå vårt motstånd mot samkönade äktenskap. För oss blir en sådan omdefinition av äktenskapet bara ytterligare en spik i äktenskapets kista. Det blir bara ytterligare ett led i den uppluckring av äktenskapets idé – en idé som vi faktiskt tror på, och som vi menar att hela samhället borde tro på. För ytterst sett handlar det om barnen. Äktenskapet som institution, som en del av samhällets sociala infrastruktur, är till för att få föräldrarna att överlåta sig till sin maka/make och till sin familj, lika helhjärtat som barnen betraktar den självklara enhet de kallar ”mamma, pappa, barn”. Det handlar om att med vår kultur skydda de mest basala relationerna; de mellan föräldrarna sinsemellan och mellan föräldrarna och barnen. Och här blir biologin i högsta grad relevant.

Äktenskapet gäller därför endast den sortens relation som i princip har den biologiska möjligheten att skapa sådana enheter. Det gäller även ett heterosexuellt par som inte kan få barn. Deras relation är på alla sätt gjord för barn. Den biologiska förmågan att få barn är skadad hos mannen eller kvinnan, eller båda, men de adopterar ett barn är det helt i linje med deras den naturliga förmåga de borde haft. Det är rätt sorts relation för barn. Barnet får då en mamma och en pappa – en förälder av vardera kön, och som därmed har förmågan att komplettera varandra på det sätt ett barn har rätt att förvänta sig av sina föräldrar.

Men detta gäller inte ett homosexuellt par. De kan vara helt fertila. Det är istället deras relation som är principiellt infertil. De kan få barn – men aldrig med varandra. På grund av den sortens relation de ingått har de valt bort den biologiska komplementaritet som är en förutsättning för att barn ska bli till. De har också valt bort den psykologiska komplementaritet som kan ge barnen den bästa möjliga uppväxten. Vi tror att barn behöver en mamma och en pappa. Vi är övertygade om att detta motsvarar djuppsykologiska behov hos barnet. Vi tror att biologi och psykologi har en intim relation till varandra. Precis som barn behöver manligt och kvinnligt för att ens börja existera, behöver de manligt och kvinnligt hos sina närmaste vårdare, för att växa upp som psykologiskt hela och välfungerande individer. Detta betraktar vi som en rättighet barn har.

Vi accepterar därför inte samlevnadsformer som redan i utgångsläget bryter mot detta ideal. Barn existerar inte i första hand för att fylla vuxnas behov. Barn har förtur. Därför måste alltid adoption ses som en nödlösning. Adoption av barn får aldrig bli en nödvändig och krävd ingrediens i en ny definition av familj och äktenskap. Då har man rent strukturellt satt barnens behov på undantag. Det kan aldrig vara acceptabelt.

När det gäller adoption ska man alltid försöka återställa det som barnet förlorat – en mamma och en pappa. Att sikta på något annat är fel mot barnet. Barnets rättighet till en så hel familj som möjligt frontalkrockar med äktenskapsdefinitioner som enbart utgår från vuxnas önskemål. Det är inte konstigt att samkönade äktenskap har blivit möjligt i en kultur som tappat bort äktenskapets idé. För många – kanske de flesta – har äktenskapet blivit en fin ritual utan djupare betydelse. Så varför skulle inte gayrörelsen kunna använda denna ritual i sin kamp för att normalisera den homosexuella livsstilen? Det är begripligt, men ändå tragiskt. För det är de minsta som kommer att få betala det högsta priset för ett samhälle som omdefinierar äktenskapet efter vuxnas önskemål och självdefinierade ”rättigheter”.

ljk

Mats Selander, ordförande Kristna Värdepartiet

Publicerat i Familjen