Kristna Värdepartiets blogg

Idag läser jag Lukas Berggrens ledare i tidningen Världen Idag. Jag har alltid uppskattat Lukas och betraktar honom som en vän (hallå Lukas!). Men det han skriver om Kristna Värdepartiet får mig ändå att reagera. Han skriver: ”En del missnöjda KD-väljare har sökt sig till Kristna Värdepartiet. Utan att recensera partiets politik måste det ändå konstateras att en sådan röst i praktiken blir en röst till stöd för nuvarande regering.”

Det är inte svårt att förstå poängen även om retoriken känns väl tillspetsad (och faktiskt orättvis), och jag kommer att ”return the favor” i slutet av detta inlägg. Men först vill jag försöka bena upp vad som står på spel.

1. Partipolitik eller kristna värderingar i allmänhet? Det är på sätt och vis uppfriskande att en chefredaktör tar tydlig partipolitisk ställning. Många går som katten kring het gröt. Men Lukas hoppar här rakt ner i gröten. Då vet vi i alla fall var han befinner sig! Ett problem med detta är att Världen Idag vill ta ställning för kristen tro och kristna värderingar på ett bredare sätt än vad kristna politiker tvingas göra. Berggren tar inte här enbart ställning för kristna värderingar generellt, utan vägleder sina läsare i hur en kristen specifikt bör lägga sin röst. Det är en fråga där tro, värderingar och inte minst pragmatiska hänsyn blandas. Den underliggande frågan är hur man som kristen ska väga sådana hänsyn i relation till varandra. Hur tungt bör exempelvis samvetet väga? Och om man har flera samvetsfrågor som kristen att ta hänsyn till, bör man offra en samvetsfråga för en annan? Hur mycket ska man ta hänsyn till vad en djupt sekulariserad opinion anser? Hur mycket bör man anpassa sig efter ”denna världens” värderingar – som faktiskt totalt dominerar svensk politik, och som gjort det sedan länge. Det är inte lätta frågor som Berggren tar tydlig ställning i. I mina ögon präglas hans ställningstagande av tre brister: kortsiktighet, en för ytlig analys av hur djupt Sverige sjunkit och en otillräcklig hänsyn till samvetet.

2. Kortsiktighet. Det är inte svårt att förstå den iver med vilken Berggren (och andra) vill ”rädda det som räddas kan”. Men när man stirrar på de små förbättringsmöjligheter som finns inom den djupt sekulariserade svenska politiken, så har man en allt för liten bild. Här behövs ett moraliskt och andligt systemskifte som inget av de gängse partierna står för – och som ytterst sett politiken aldrig kan skapa. En framtida högerregering kommer inte förhindra att var fjärde människa i varje årskull förintas redan i moderlivet. En högerregering kommer inte respektera äktenskapet, eller erkänna folkmordet av kristna 1915. En högerregering kommer fortfarande präglas av starkt anti-kristliga värderingar. Det kan även visa sig naivt att tro att en sådan regering kommer att ta tydlig ställning för Israel. Visst finns det grader i helvetet. Men ska vår målsättning som kristna endast vara att göra helvetet någon grad kallare – för att fortsätta liknelsen – eller ska vi stå upp för värderingar som långsiktigt kan kasta hela Sverige ut ur helvetets eld? Ibland kan man jobba för båda målsättningarna, men ibland måste man välja. Och tvingas vi välja strategi tycker Berggren att vi ska göra Sverige lite bättre, medan jag hellre lägger min röst på ett andligt och moralisk systemskifte – oavsett hur lång tid det tar. Den förändring vi ber och arbetar för kräver tålamod och långsiktighet. Iver och tron på snabba reella förbättringar är inte realistiskt.

3. Hur djupt har Sverige sjunkit? Som kristna ska vi vara salt och ljus i förruttnelsen. Det vill Kristna Värdepartiet vara, och det vill tidningen Världen idag vara. Men en fråga man måste ställa sig är då hur långt förruttnelsen har gått? Hur illa ställt är det? Går det att rädda skeppet Sverige? Vad kan räddas och vad har redan sjunkit till botten? Här är min bedömning att Sveriges bortvändhet från Gud är djup och otroligt hårdnackad. Vi har blivit välsignade med välstånd under mer än 100 år. Det beror inte minst på att kristen tro och kristna värderingar genomsyrade vårt land. Idag är vi ett av världens mest sekulariserade länder som dessutom sticker ut med sin extrema individualism. Ska vi som kristna försöka stå för en politik som systematiskt kompromissar med sådana värderingar, eller ska vi börja göra som de kristna gjorde när det västromerska imperiet föll, nämligen att sluta identifiera civilisation med det hedniska Rom, och istället börja identifiera civilisation med sin egen kristna tro. Ska vi hela tiden förhålla oss till en icke-kristen, starkt sekulariserad kultur, eller ska vi börja tala frimodigt utifrån våra hjärtan, och påbörja en kultur och ett samhällsbygge utifrån detta? Berggrens iver att se en högerregering (med KD) andas en i mina ögon obefogad optimism; att det inte är så illa ställt trots allt. Här tror jag han har fel. Det är verkligen illa ställt. Och för att tala med bibliska termer: De oföddas blod ropar till himlen. Inte ens vår israelvänlighet kan rädda oss. Gud kan uppväcka israelvänner ur dessa stenar! Det andliga och moraliska förfallet är massivt. Om det är röda eller blå politiker som leder oss in i helvetet spelar faktiskt inte någon större roll.

4. Vilket för oss till nästa punkt: Samvetet. Vissa frågor är viktigare än andra. Därom är vi alla överens. Som kristen bör jag ge samvetsfrågorna extra dignitet. Pragmatiska hänsyn må ha sin plats. Men de kan aldrig – och får aldrig – döva våra samveten. Ofta får man höra att ”abortfrågan är ju bara en av många frågor”. Men föreställ dig en tysk kristen som 1942 säger:

”Ja men judefrågan är ju bara en av många politiska frågor – du kan ju inte låta den avgöra hur du ska rösta”.

Mitt samvete förbjuder mig att rösta på något parti som godkänner dödandet av ca 38 000 små människor varje år. Detta är – och borde vara för varje kristen – den absolut viktigaste frågan. En fråga som inte är lika viktig men som hamnar i samvets-kategorin är frågan om äktenskapet. När äktenskapet monteras ner och omdefinieras, kommer framför allt barnen att ta skada, eftersom vuxna då upphör att ha de värderingar som det traditionella äktenskapet står för – värderingar som är designade inte minst för att skydda barnen. Berggren vet att KD upphört att stå för kristna värderingar i dessa två samvetsfrågor. Men hans kommentar om KD i detta sammanhang är tyvärr en besvikelse. Han skriver: ”KD är inte perfekta i allt, men de behövs definitivt i regeringen”. ”Inte perfekta i allt”?! Sveket i abortfrågan och äktenskapsfrågan tycks här vara små skönhetsfläckar. Detta är att nedvärdera samvetsfrågorna till förmån för en kortsiktig pragmatisk bedömning. Det är förståeligt, men är det kristet? Inte i mina ögon.

5. Till sist: retoriken. Jag tror i ärlighetens namn att Berggren inte skulle gilla om jag använde exakt samma retorik mot Världen Idag som han använt mot Kristna Värdepartiet. Låt oss se hur det skulle bli.

”Utan att recensera Världen idags ledartexter och artiklar, måste det ändå konstateras att en prenumeration på Världen idag, i praktiken blir ett stöd för en abortliberal och äktenskapsfientlig högerregering”

Lukas Berggren (som jag fortfarande betraktar som en god vän) och hans tidning Världen Idag, tar i och med denna ledartext ställning för ett regeringsalternativ som bejakar abortdöd och fortsatt äktenskapupplösning. Inte ens KD är någon motkraft här. Precis som Lukas vet att Kristna Värdepartiet motarbetar socialdemokratin, så vet jag att Världen Idag (med Lukas i spetsen) motarbetar abort, Pride och annat som krockar med kristna värderingar. Men ska vi lägga den retoriska ribban där Berggren lagt den, kan jag inte dra någon annan slutsats än att Världen Idag tagit ställning för pragmatism – och därmed för fri abort och för Pride – och mot det kristna samvetet.

Lukas, känns det som en orättvis bedömning av Världen idag?

I så fall förstår du hur jag känner det.

Raka men fortfarande mycket varma och vänliga hälsningar

Mats Selander
ordförande Kristna Värdepartiet

Pride? Jag känner ingen stolthet. Jag skäms. Jag skäms när jag ser alla partiledare för riksdagspartierna (och Fi) stå där och leende vifta med prideflaggan. Jag skäms över att tusentals svenskar glatt firar självdestruktivitet och pervers sexualitet. Jag skäms som svensk.

Mänskliga rättigheter handlar inte om att få rispa sig själv, syssla med ”drog-sex”, prostituera sig, eller ens omdefiniera äktenskapsbegreppet. Pride har väldigt lite med mänskliga rättigheter att göra, och väldigt mycket med sex – pervers sex – att göra.

I vårt samhälle har ”mänskliga rättigheter” kommit att utvidgas till att omfatta alla (o)möjliga saker som individer känner att de har rätt till.  Samkönade ”äktenskap” är ett tydligt exempel på detta. Om homosexuella inte får gifta sig så kränks deras människovärde, heter det. Men rent logiskt innebär det att det är en mänsklig rättighet att få omdefiniera själva äktenskapsbegreppet. Men om detta är en mänsklig rättighet, så har faktiskt alla denna rättighet i samma grad. I så fall betyder det att den som vill gifta sig med sin mamma, med en 9-åring eller med sin katt, ska få omdefiniera äktenskapet så att också deras ”kärlek” respekteras. Annars kränker samhället deras mänskliga rättigheter! Med en sådan syn på mänskliga rättigheter tycks det oundvikligt att samhället kränker någons mänskliga rättigheter. Detta urholkar både begreppet ”rättighet” och begreppet ”kränkning”.

Ett annat exempel är abort. Om kvinnans situation är sådan att hon starkt känner att hon inte vill ha barnet, så har hon rätt att kräva att vårdpersonal dödar barnet åt henne. Det ser många som en mänsklig rättighet – trots att den mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Detta visar hur dessa nydefinitioner av mänskliga rättigheter urholkar och hotar de verkliga mänskliga rättigheterna.

Drivkraften bakom dessa nya rättigheter är en stark egofixering som i första hand är emotionell. Det individen känner är rätt, är just rätt för henne. Individen är den yttersta auktoriteten – och detta har också blivit en del av den politiska retoriken med hjälp av vilken många politiska beslut rättfärdigas.

Vi ser ett samhälle med uppsvällda egon växa fram. Det ligger i sakens natur att tonläget i en sådan kultur blir mycket gällt. Det starkaste argumentet i en sådan tidsanda är förmodligen offer-argumentationen. Den egofixerade lättkränktheten utmålar sig gärna och ofta som ett offer för förtryckande strukturer. Dessa strukturer ska därför förstöras genom politiska beslut och en helomfattande kulturell omdaning, med pridefestivaler, HBT-certifiering och normkritisk pedagogik i förskolan. Alla ska med – så enkelt är det. Även barnen ska indoktrineras i att bryta alla normer. Om pojkarna leker med dockor, flickorna med bilar och tillsammans leker ”pappa-pappa-barn” så jublar förskole-ideologerna. Målet är en omdaning i grunden – en ny människa. Homo sekularis individualis. Den sekulariserade, autonoma individen. När den omdaningen är fullbordad förverkligas äntligen ”friheten”.

I själva verket blir detta en kultur med frustrerade, arga och djupt olyckliga människor som ”fläker ut sig” över allt och alla. En kultur som blir ideologiskt hänsynslös, eftersom man menar att alla vi andra som står för traditionella värderingar kränker deras mänskliga rättigheter. Vi som tror på en objektiv och mer traditionell moral blir onda i dessa människors ögon. Vi förtjänar att föraktas. Vi förtjänar starkaste intolerans – för vi är ju intoleranta per definition. Vi förtjänar att hatas – eftersom vi genom vår moralsyn automatiskt är de ”hatiska”.

Men kan inte detta tänkesätt i lika hög grad finnas hos oss konservativa? Nej, eftersom vi tror på en moral som vi faktiskt ger en auktoritet över vårt eget känsloliv. Som kristna tror vi på Honom som sa ”älska era fiender” och ”vänd andra kinden till”. Det är inte riktigt sånt som kommer naturligt. Det är sällan något man ”känner för”. Traditionell moral handlar om att kanalisera – och ibland kväsa – mänskliga känslor och instinkter. Tusenårig mänsklig historia ligger bakom denna dyrköpta etik. Men den nya tidsandan ser en sådan moral som ond – som något som fjättrar människan, som gör henne inskränkt och bigott. Nej istället ska vi vara ”öppna” (dvs för att följa våra ohämmade känslor och instinkter).

En intressant fråga är vad som händer med människovärdet i en sådan kultur. Åtnjuter vi som är traditionellt religiösa, kritiska till homosexuell utlevnad, abortmotståndare osv, några mänskliga rättigheter? Det vanliga svaret är nog ”ja, men bara så länge ni inte försöker pracka på era normer på oss”. Men betyder det att vi inte längre har kvar den mänskliga rättighet som heter yttrandefrihet? Får vi organisera oss politiskt? Får vi stå upp för våra värderingar och vår vision av det goda samhället? Om inte, varför får inte vi uttrycka vad vi känner? Vi känner ju starkt att vi har rätt. Vi känner så. Det är en del av vår identitet att vi känner så. Varför får vi inte uttrycka det? Varför får vi inte fläka ut oss lika ”vulgärt” som i pridefestivalen fast med religiöst, amerikaniserat, högerkristet och homofobiskt innehåll – om vi nu känner så?

Ett problem med en individualism som är moralisk frikopplad från allt vad traditionella värden heter, är att den kommer att krocka med sig själv på alla möjliga sätt. När en kultur gör den autonoma – frikopplade och självtillräcklige – individen till samhällets yttersta norm och moraliska auktoritet, kommer alla konflikter mellan individer att bli grundläggande konflikter som helt enkelt saknar lösning. Det finns ju inga normer som går djupare än individen själv. Om ingen tror på en moral som står över individen (och med rätta styr samspelet mellan individer) oavsett vad personen i fråga känner och vill, finns inte längre något utrymme för en rationell moralisk diskussion som – åtminstone i princip – skulle kunna lösa konflikter individer emellan. Om individen är sin egen slutgiltiga domare får vi ett samhälle med en massa domare som dömer varandra utifrån vad de själva känner och vill. Och i ”rättvisans” namn kommer många av dem inte nöja sig med att endast döma. Man kommer betrakta det som rätt och riktigt att också utmäta det lämpliga straffet. Var och en blir således både domare och bödel i relation till alla de individer som man anser har förbrutit sig mot ens egna känsla och vilja. De har ju kränkt mig och mitt människovärde – och för detta ska de straffas!

Pride är ett extremt uttryck för en sådan tidsanda. Därför oroas jag. Och därför skulle jag skämmas om jag – likt partiledarna för en tid sedan – stod och viftade med en pride-flagga.

Mats Selander, partiordförande 

Sverige skakades för några veckor sedan av den oerhört tragiska händelse då 20-årige Eric Torell sköts till döds av polisen. Eric hade Downs syndrom och beskrivs som en glad och härlig kille som under sitt korta liv fick vara till stor glädje och föräldrar och vänner.

Som en hyllning till honom och som ett uttryck för deltagande i sorgen ordnades den 5 augusti en motorcykelkortege i centrala Stockholm. Evenemanget fick mig att tänka vidare. På samma sätt sörjer vi alla ofödda barn med Downs syndrom som aborteras och inte får chansen att födas och vara en del i familjer och samhälle. Under lång tid har det fötts mellan 200 och 300 barn om året med kromosomavvikelser. 2014 föddes 226 sådana barn, varav 183 med Downs syndrom. 2016 var antalet ca 160, av dessa 122 med Downs – en minskning av antalet downs-barn med 33% på två år, allt enligt Socialstyrelsen. Detta beror till stor del på de KUB- eller NIPT-tester som erbjuds gravida kvinnor.

Vi vill inte ha ett samhälle där barn i mammas mage selekteras bort och olikheter inte får finnas. Vi önskar se en folkrörelse där livet hyllas och alla inser att människovärdet är okränkbart.

Karin Hansson Lindgren
Talesperson, vård och omsorg