Vi i Kristna Värdepartiet förordar en begränsad stat. Statens främsta uppgift är att skydda invånarna från inre och yttre hot, genom polismakt och försvar. Vi menar också att det är befogat att staten har ett övergripande ansvar för viktiga samhällsfunktioner som infrastruktur, utbildning och vård. Däremot ska staten inte uppfostra sina medborgare, försöka möta alla deras behov eller lägga sig i deras privat- och familjeliv.

Tyvärr är detta en tanke är ganska främmande i Sverige. För varje problem som uppstår föreslås en statlig lösning av något slag.  Vi blir marinerade i detta sätt att resonera från tidig ålder och kan så att säga inte tänka bort staten. Det har gått så långt att om man för fram åsikten att något inte ska skötas av staten, så tror folk att man inte vill ha det alls. Om man till exempel hävdar att kultur inte ska finansieras av statliga bidrag är det många som drar slutsatsen att man är kulturfientlig. Dessutom tror man att kulturen kommer att dö ut om inte staten håller den under armarna. Det menar jag bottnar i en pessimistisk syn på människors förmåga och kreativitet.

Detta naiva förtroende för en välfärdsstat som ska möta alla våra behov från vaggan till graven leder oss också till att vi sänker garden när det gäller statliga ingripanden i våra liv. Vi accepterar utan att reflektera över det en mängd inskränkningar i vår frihet. Vi har ett enormt skattetryck parat med brist på transparens och en obehaglig självsvåldighet från statens sida. Perspektivet att det faktiskt är medborgarnas pengar man handskas med och ska använda till allas bästa lyser i många fall med sin frånvaro.

Vi har vidare en skolplikt som tvingar föräldrar att sätta sina barn i ett system som kanske inte alls överensstämmer med deras tro och värderingar. Inte ens den svårt mobbade eleven, för vilken det faktiskt kan handla om liv eller död, får utebli från undervisningen i den skola där hans plågoandar befinner sig, och föräldern fråntas därmed rätten att skydda sitt barn.

Föräldrar ja – dessa är misstänkliggjorda i vårt land och antas inte veta särskilt mycket om vad som är bra för deras egna avkomma. Vi utövar ett ekonomiskt tvång gentemot föräldrar för att få dem att lämna barnen i statens vård från mycket tidig ålder. Därutöver har vi en mycket problematisk situation när det gäller socialens ingripanden i familjelivet, där man inte sällan arbetar mot familjerna istället för med dem. En extrem åtgärd – att skilja barn från sina föräldrar med våld – används alltför ofta och besluten fattas, eller influeras starkt av, personer som inte besitter den juridiska och utredningsmetodiska kompetens som krävs.

Det här är kontroversiella områden och det kan vara bra att förtydliga vad vi (KV) inte säger. Vi menar inte att skatt är stöld. Vi vill inte ”tvinga kvinnor tillbaka till hemmen”. Vi vill heller inte att barn ska hindras att få en utbildning, och självklart inte att barn som far illa ska lämnas åt sitt öde. I vårt partiprogram redogör vi för hur vi ser på ekonomiska frågor, barnomsorg, skolplikt kontra läroplikt och LVU-problematiken. Läs gärna det. Vi inser att det är komplicerade frågor, men ett genomgående tema i det vi här har nämnt är en maktfullkomlig stat som inte ser visar vederbörlig respekt för medborgarnas fri- och rättigheter.

Samtidigt försummar staten i Sverige idag det den egentligen ska göra. Alltför många medborgare lider svårt av den ökande kriminaliteten. Polisen klarar knappt av de grova brotten och har inte på långa vägar nog med resurser att stävja bus, skadegörelse och snatterier – allt sådant som förstör livet för den vanlige, speciellt den ekonomiskt resurssvage, medborgaren. Vårt militära försvar har under flera år nedrustats och den skrämmande sanningen är att vi idag är inte beredda att möta en fiende. Men staten har också brustit i sitt försvar av våra gränser när det gäller vilka personer som kommer in i och vistas i Sverige, vilket bland annat ledde till det oerhört tragiska terrordådet i Stockholm.

Ett annat exempel, på ett helt annat plan men viktigt för de människor det berör, är de problemskolor som vi hört om på senare tid där såväl barn – till och med mycket små barn –  som personal utsätts för attacker av våldsamma elever. Staten tvingar alltså barnen att gå till skolan, men förmår uppenbarligen inte att skydda barnen från fysiskt våld på den plats där de är tvungna att tillbringa hela dagen. Detta är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt.

Min avsikt är att i några kommande blogginlägg titta närmare på områden där staten inte gör det den ska, och där den gör det den inte ska. Tyvärr råder det ingen brist på uppslag.

Annette Westöö
Talesperson Staten och familjen