I ett tidigare inlägg inleddes en serie reflektioner kring statens uppgift och omfattning. På en mängd områden ser vi att staten tar sig för stora friheter gentemot medborgarna. Detta förtryck – för det är i en mening ett förtryck – är något som medelsvensson oftast inte ens reflekterar över. Vi har blivit så vana vid att staten ska tillgodose alla våra behov från vaggan till graven att vi knappt kan föreställa oss något annat och inte reagerar när våra rättigheter kringskärs.

Den svenska skolan är ett sådant område.

Det första och största problemet med vårt utbildningssystem är skolplikten, alltså att den svenska staten tvingar alla föräldrar att skicka sina barn till skolan. Men vadå?, säger vän av ordning. Är det inte självklart att alla barn ska gå i skolan? Nej, det är det faktiskt inte. Alla barn har rätt till utbildning, men utbildning kan äga rum på olika sätt.

I dagens läge bestraffas föräldrar som av olika anledningar vill undervisa sina barn i hemmet hårt och skoningslöst av staten. En familj i Mörbylånga belades med ett vite på sanslösa 50 000 kronor för att ha hemundervisat sina barn. Trots att barnen, enligt socialtjänstens utredningar, mådde bra i hemmet. Trots att barnen hade lyckats väl med sina studier. Andra hemundervisande familjer har gått i skolpolitisk exil, alltså flyttat till ett annat land där de tillåts ge sina barn den utbildning som de anser tjänar barnen bäst. Det är svårt att ta till sig, detta att människor faktiskt flyttar från Sverige av politiska och ideologiska skäl.  Så långt har det alltså gått.

Tvånget som idag råder har svåra konsekvenser för våra barn. Skolorna i Sverige ser naturligtvis olika ut, och man ska inte dra alla över en kam. Men det är nog allom bekant att många skolor i Sverige har stora problem med bråk och stök. Vi får ständigt höra om fall där både aggressiva elever utsatt både lärare och skolkamrater för våld. Ibland är det personer utifrån som tar sig in på skolorna och hotar och slår. Skolorna står ofta handfallna. Dessa problem förefaller ha ökat under de senaste åren, vilket kanske delvis kan förklaras med misslyckad invandringspolitik, men den svenska skolans problem med våld, mobbning och brist på disciplin är absolut inget nytt fenomen. Vi har alltså länge haft en situation där föräldrar är skyldiga att skicka sina barn till en plats där barnens säkerhet inte kan garanteras.

En annan negativ effekt av skolplikten är att elever som utsätter sina kamrater för våld och mobbing inte definitivt kan avstängas från skolan. Ofta blir det en ond cirkel där elever som stökar flyttas runt till olika skolor och till slut kommer tillbaka till skolan där det började. Detta är naturligtvis en tragik för offren till de stökiga eleverna. Inte sällan är det istället dessa offer som tvingas flytta på sig.

För hemundervisande föräldrar, eller rättare sagt för föräldrar som skulle vilja hemundervisa sina barn, kan det handla om barnet är mobbat i skolan. Men ofta är det andra, mer ideologiska och pedagogiska, aspekter som väger in. Det kan röra sig om att man anser att skolan strömlinjeformar eleverna och vill se större självständighet hos sitt barn. Det kan handla om att man vill att barnet ska ha mer vuxenkontakt. Man vill att barnet ska fostras och påverkas av vuxna och inte av sina kamrater. Ofta rör det sig om att man anser att skolan inte passar alla barn. Barnet är uttråkat i skolan och lär sig mycket bättre hemma. Det finns olika skäl till att man önskar hemundervisning. Varför skulle det inte vara tillåtet, så länge barnen lär sig saker och mår bra? Det verkar inte vara sunt förnuft som styr politiken på detta område utan snarare ett kontrollbehov från statens sida.

Ett annat problem relaterat till medborgarens fri- och rättigheter är det som skolorna lär ut. Att det i en obligatorisk skola förekommer obligatoriska inslag som strider mot föräldrarnas övertygelse är djupt problematiskt. Det kan till exempel handla om att barnen förväntas utöva yoga eller delta i pride-arrangemang, eller får det serverat som sanning att det finns fler än två kön. Notera den viktiga skillnaden mellan att å ena sidan lära sig om olika idéer och företeelser och att å andra sidan bli påtvingad dem. Man ska lära sig fakta om yoga och österländsk religion i skolan. Man kan naturligtvis diskutera könsidentitet och genus ur olika aspekter på en religions- eller filosofilektion. Men skolan ska inte pressa barnen att inta en viss hållning eller tvinga dem att själva delta i något som inte harmonierar med familjens övertygelse.

Friskolorna då? Dessa är som bekant tillåtna idag, och det ska vi vara glada för. Emellertid är de är de i själva verket inte så fria, utan kontrolleras hårt av staten, och dels höjs regelbundet röster för att de ska förbjudas. Friskolorna ska självklart utvärderas på samma sätt som de kommunala skolorna, speciellt med avseende på hur eleverna behandlas. Dock ska friheten för varje friskola att själv utforma sin pedagogik och profil vara mycket stor. Målet ska vara det samma för alla barn – vi vill till exempel se en nationell utbildningsstandard – men vägarna dit kan se mycket olika ut.

Kristna Värdepartiet  vill ersätta skolplikten med en läroplikt.  Vi vill ge makten tillbaka till föräldrarna.

Barn ska kunna få sin utbildning ske i den statliga (kommunala) skolan, i friskolor, i små föräldrakooperativ eller i hemmen. Vi vill att friskolorna ska få vara verkligt fria. Vi vill också att barn i de statliga (kommunala) skolorna, på samma sätt som övriga medborgare, ska skyddas från våld, kränkningar och indoktrinering. På detta sätt tar vi ett stort steg mot ett frihetligare samhälle där människors och familjers rättigheter respekteras.

Annette Westöö
talesperson Staten och familjen