Den som i en diskussion eller debatt försvarar de ofödda människornas rätt till liv, får med största sannolikhet ganska snart höra: ”Men våldtäkterna då…?” . Vad ska man svara på denna invändning?

Det första man bör framhålla är att av de nära 40 000 barn som aborteras varje år i Sverige sannolikt färre än en procent blivit till genom våldtäkter. Det är bra att ha detta i åtanke när man diskuterar abort. Abortförespråkare tar nämligen ofta snabbt till våldtäkterna som ett argument för fri abort – som om de vore det stora problemet, när ca 100 ofödda barn dödas varje dag året runt!

Men låt oss då betrakta de fåtaliga fall, där kvinnan blivit gravid genom våldtäkt. Om vi menar allvar med alla människors lika värde gäller detta även de ofödda barnen, vare sig de blivit till genom våldtäkt eller inte. Det är inte rätt att döda någon därför att hans eller hennes far är en våldtäktsman. Och kvinnan har visserligen rätt till sin egen kropp (vilket repeteras närmast som ett mantra), men här är det fråga om att döda en annan människas kropp (som för tillfället befinner sig inuti moderns kropp).

Naturligtvis är det ett fruktansvärt trauma att ha blivit våldtagen och absolut ingenting att förringa. Självfallet ska den våldtagna kvinnan få allt stöd och all hjälp hon behöver. Men hon blir inte hjälpt av att man till den första oförrätten (våldtäkten) adderar ytterligare en oförrätt (mord), som är värre än den första oförrätten och som dessutom gör den tidigare oskyldiga kvinnan till förövare. Abort löser inte problemet. Kvinnan kommer att förbli våldtagen och bära på sitt trauma ändå, dessutom kommer hennes samvete (om det är någorlunda intakt och inte förhärdat) att framöver påminna henne om att hon varit med om att besluta om en oskyldig människas död. Det lönar sig alltid att göra det rätta, även i svåra situationer. Det finns många fall där mor och barn, som blivit till genom våldtäkt, haft en fin och kärleksfull relation. Och är situationen för svår för modern finns alltid adoption som ett alternativ. Det finns många barnlösa par som längtar efter att få ta hand om ett litet barn.