Integrationspolitik är inget för politiker

migration-3129340_1920Det här är ett svårt ämne för mig som kristen. Egentligen inte – men att göra politik av det är oerhört svårt. Det enkla i denna fråga är min syn på människovärde. Alla är lika mycket värda – så jag ser flyktingen som jämlik mig i den aspekten. Jag har absolut inga som helst svårigheter med att verkligen se människorna som vill komma hit till Sverige. Jag ser dem – och jag har ett oerhört medlidande. Jag älskar dem.

Så – det här var den enkla delen av detta ämne. Nu till det mer komplicerade.

Hur ska alla dessa älskvärda människor bli en del av det svenska samhället? Hur ska vi ta hand om dem? Hur ska de få bostad? Hur ska de kunna bli helt självförsörjande? Hur ska de passa in? Hur ska svenskar kunna umgås mer med invandrare?

När den stora flyktingströmmen kom till Sverige, 2015, bodde jag i Dalarna. Där märktes inte strömmen nämnvärt. Det enda jag hade att förlita mig på, gällande hur vi tog emot alla flyktingar, var medias bild. Jag köpte den.

Men så kom senhösten, 2016. Jag skulle åka till Stockholm på ett ärende. Men för att få se, med egna ögon, hur allt detta såg ut, bestämde jag mig för att lämna bilen hemma och ta tåget. Då skulle jag få gå bland alla flyktingar, alla kärleksfulla svenskar, som enligt media, stod och välkomnade alla flyktingar.

Efter denna dag förändrades min bild av medias bild.

Jo, där stod många personer och delade ut frukt och Festis till alla hungriga flyktingar. Det var så härligt att se. Men problemet var bara hjälpen, ca 30-50 personer, som stod på en yta som motsvarade 40 X 40 m, bara fanns just på denna yta. I samma ögonblick som jag klev över gränsen till resten av Stockholm, brydde sig inte svensken. Då var det andra saker som var viktigare. Den där nya jackan, som skulle köpas på NK, TV-apparaten som skulle inhandlas eller bara allmänt snack om andra helt triviala saker – samtidigt som man klev över hemlösa som låg och sov vid gathörnen. Jag mådde, ärligt talat, riktigt dåligt. Jag betraktade detta – och påmindes av var Sverige hamnade i en undersökning som gjordes några år tidigare, i det som kallas World Values Survey. http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp

bild patrik

Jag har hört otaliga tolkningar av denna undersökning, men det man kan konstatera – hur man än vänder och vrider – är att Sverige sticker ut. Vi är så otroligt mycket, som inget annat land är i närheten av, milt uttryckt. Vi är ett av de mest sekulära länderna i hela världen. Men vi är också det land med den mest individualistiska befolkningen av alla länder. Och mot den bakgrunden ska vi ta emot flyktingar som kommer från motsatta sidan av skalan.

Nu ska alltså vi, samtidigt som vi ska hinna köpa vår nya jacka och TV-apparat, hinna med att hjälpa flyktingar att bli integrerade i samhället. Jo, jag skrev ”vi”. Det är vår uppgift! Det är inte en myndighet eller en institution som ska hjälpa våra nyanlända. Det är vi. Det är vi som ska öppna våra hem. Det är vi som ska umgås med dem på fritiden. Det är vi som ska vara deras vänner – med allt vad vänskap innebär. Politiker kommer aldrig att kunna ta åt sig äran av en lyckad integration. De kan bara ge medborgare de rätta verktygen. Nyanlända kommer inte att integreras med hjälp av politiker – utan med hjälp av medborgare. Om du bara säger att vi ska hjälpa dem men inte gör det kommer din grupp, ditt politiska parti, din religiösa tillhörighet, din aktivistgrupp – du – att få smaka på ett ordentligt bakslag den dagen då de nyanlända märker att allt bara varit en fasad. Om vi ljuger, litar de inte på oss. Då vänder de sig till något de själva litar på. Då säger de att det var bättre förr – och tänker på sin bakgrund, som de flydde ifrån, på grund av krig, förtryck eller hat. Då blir det ingen integration. De blir det i stället en segregation.

Att ta ansvar är inte bara att stå och hålla upp dörren. Det är det enkla jobbet. Men arbetet börjar när de nyanlända kommit in i vårt land. Arbetet som du och jag  ska göra – om vi vill vara konsekventa i vår kärlek till våra medmänniskor.

Jag ser så många som redan gör detta. Framför allt i våra kyrkor. Men jag ser även en frustration, där dessa eldsjälar vädjar till våra politiker om bättre redskap. ”Vi vill hjälpa mer, men vi får inte göra det där, det där, det där och det där…”. Våra politiker, som inte hjälper till med integrationen, men som vill ta åt sig av äran, sätter käppar i hjulen. Litar våra ledare på sin egen befolkning? Varför vill de hellre se att flyktingar sitter på institutioner än att de vistas bland medborgarna?

Vi i Kristna Värdepartiet vill göra det enklare för alla dem med ett stort hjärta att verkligen hjälpa. Vi tror inte på politiker eller institutioner när det gäller integration. Vi tror inte på statsanställda som säger: ”Vi bryr oss.” Vi tror mer på medborgare, som ideellt och fritt från sina hjärtan säger:”Jag bryr mig.”

Vi tror att detta är den enda vägen. Det är den här vägen – eller ingen alls. Det andra har vi redan provat här i Sverige, och den fungerar fruktansvärt dåligt.

I vårt partiprogram, avdelning migrationspolitik, skriver vi om integration:

Staten kan inte tvinga människor att integreras. Vi är därför skeptiska till statligt finansierade integrationsinitiativ. Verklig integration bygger på engagemang från båda parter men sker i de naturliga mänskliga mötesplatserna, i bostadsområden, föreningar, skolor, kyrkor mm.

Antingen ger vi bollen till alla människor i Sverige, som har ett riktigt hjärta för andra människor. Eller så måste vi fundera på om dörren in till Sverige verkligen måste stå på vid gavel.

Jag älskar dem. Men är de värda mer än din jacka och TV-apparat? I så fall – agera! Inte bara prata!

pt

Patrik Tikkanen
Utrikespolitisk talesperson

Det här inlägget postades i Migration, Sverige och världen. Bokmärk permalänken.