Reflektioner kring Pride, del 1: DÄRFÖR SKÄMS JAG FÖR PRIDE

flag-1184117_1920

Pride? Jag känner ingen stolthet. Jag skäms. Jag skäms när jag ser alla partiledare för riksdagspartierna (och Fi) stå där och leende vifta med prideflaggan. Jag skäms över att tusentals svenskar glatt firar självdestruktivitet och pervers sexualitet. Jag skäms som svensk.

Mänskliga rättigheter handlar inte om att få rispa sig själv, syssla med ”drog-sex”, prostituera sig, eller ens omdefiniera äktenskapsbegreppet. Pride har väldigt lite med mänskliga rättigheter att göra, och väldigt mycket med sex – pervers sex – att göra.

I vårt samhälle har ”mänskliga rättigheter” kommit att utvidgas till att omfatta alla (o)möjliga saker som individer känner att de har rätt till.  Samkönade ”äktenskap” är ett tydligt exempel på detta. Om homosexuella inte får gifta sig så kränks deras människovärde, heter det. Men rent logiskt innebär det att det är en mänsklig rättighet att få omdefiniera själva äktenskapsbegreppet. Men om detta är en mänsklig rättighet, så har faktiskt alla denna rättighet i samma grad. I så fall betyder det att den som vill gifta sig med sin mamma, med en 9-åring eller med sin katt, ska få omdefiniera äktenskapet så att också deras ”kärlek” respekteras. Annars kränker samhället deras mänskliga rättigheter! Med en sådan syn på mänskliga rättigheter tycks det oundvikligt att samhället kränker någons mänskliga rättigheter. Detta urholkar både begreppet ”rättighet” och begreppet ”kränkning”.

Ett annat exempel är abort. Om kvinnans situation är sådan att hon starkt känner att hon inte vill ha barnet, så har hon rätt att kräva att vårdpersonal dödar barnet åt henne. Det ser många som en mänsklig rättighet – trots att den mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Detta visar hur dessa nydefinitioner av mänskliga rättigheter urholkar och hotar de verkliga mänskliga rättigheterna.

Drivkraften bakom dessa nya rättigheter är en stark egofixering som i första hand är emotionell. Det individen känner är rätt, är just rätt för henne. Individen är den yttersta auktoriteten – och detta har också blivit en del av den politiska retoriken med hjälp av vilken många politiska beslut rättfärdigas.

Vi ser ett samhälle med uppsvällda egon växa fram. Det ligger i sakens natur att tonläget i en sådan kultur blir mycket gällt. Det starkaste argumentet i en sådan tidsanda är förmodligen offer-argumentationen. Den egofixerade lättkränktheten utmålar sig gärna och ofta som ett offer för förtryckande strukturer. Dessa strukturer ska därför förstöras genom politiska beslut och en helomfattande kulturell omdaning, med pridefestivaler, HBT-certifiering och normkritisk pedagogik i förskolan. Alla ska med – så enkelt är det. Även barnen ska indoktrineras i att bryta alla normer. Om pojkarna leker med dockor, flickorna med bilar och tillsammans leker ”pappa-pappa-barn” så jublar förskole-ideologerna. Målet är en omdaning i grunden – en ny människa. Homo sekularis individualis. Den sekulariserade, autonoma individen. När den omdaningen är fullbordad förverkligas äntligen ”friheten”.

I själva verket blir detta en kultur med frustrerade, arga och djupt olyckliga människor som ”fläker ut sig” över allt och alla. En kultur som blir ideologiskt hänsynslös, eftersom man menar att alla vi andra som står för traditionella värderingar kränker deras mänskliga rättigheter. Vi som tror på en objektiv och mer traditionell moral blir onda i dessa människors ögon. Vi förtjänar att föraktas. Vi förtjänar starkaste intolerans – för vi är ju intoleranta per definition. Vi förtjänar att hatas – eftersom vi genom vår moralsyn automatiskt är de ”hatiska”.

Men kan inte detta tänkesätt i lika hög grad finnas hos oss konservativa? Nej, eftersom vi tror på en moral som vi faktiskt ger en auktoritet över vårt eget känsloliv. Som kristna tror vi på Honom som sa ”älska era fiender” och ”vänd andra kinden till”. Det är inte riktigt sånt som kommer naturligt. Det är sällan något man ”känner för”. Traditionell moral handlar om att kanalisera – och ibland kväsa – mänskliga känslor och instinkter. Tusenårig mänsklig historia ligger bakom denna dyrköpta etik. Men den nya tidsandan ser en sådan moral som ond – som något som fjättrar människan, som gör henne inskränkt och bigott. Nej istället ska vi vara ”öppna” (dvs för att följa våra ohämmade känslor och instinkter).

En intressant fråga är vad som händer med människovärdet i en sådan kultur. Åtnjuter vi som är traditionellt religiösa, kritiska till homosexuell utlevnad, abortmotståndare osv, några mänskliga rättigheter? Det vanliga svaret är nog ”ja, men bara så länge ni inte försöker pracka på era normer på oss”. Men betyder det att vi inte längre har kvar den mänskliga rättighet som heter yttrandefrihet? Får vi organisera oss politiskt? Får vi stå upp för våra värderingar och vår vision av det goda samhället? Om inte, varför får inte vi uttrycka vad vi känner? Vi känner ju starkt att vi har rätt. Vi känner så. Det är en del av vår identitet att vi känner så. Varför får vi inte uttrycka det? Varför får vi inte fläka ut oss lika ”vulgärt” som i pridefestivalen fast med religiöst, amerikaniserat, högerkristet och homofobiskt innehåll – om vi nu känner så?

Ett problem med en individualism som är moralisk frikopplad frånallt vad traditionella värden heter, är att den kommer att krocka med sig själv på alla möjliga sätt. När en kultur gör den autonoma – frikopplade och självtillräcklige – individen till samhällets yttersta norm och moraliska auktoritet, kommer alla konflikter mellan individer att bli grundläggande konflikter som helt enkelt saknar lösning. Det finns ju inga normer som går djupare än individen själv. Om ingen tror på en moral som står över individen (och med rätta styr samspelet mellan individer) oavsett vad personen i fråga känner och vill, finns inte längre något utrymme för en rationell moralisk diskussion som – åtminstone i princip – skulle kunna lösa konflikter individer emellan. Om individen är sin egen slutgiltiga domare får vi ett samhälle med en massa domare som dömer varandra utifrån vad de själva känner och vill. Och i ”rättvisans” namn kommer många av dem inte nöja sig med att endast döma. Man kommer betrakta det som rätt och riktigt att också utmäta det lämpliga straffet. Var och en blir således både domare och bödel i relation till alla de individer som man anser har förbrutit sig mot ens egna känsla och vilja. De har ju kränkt mig och mitt människovärde – och för detta ska de straffas!

Pride är ett extremt uttryck för en sådan tidsanda. Därför oroas jag. Och därför skulle jag skämmas om jag – likt partiledarna för en tid sedan – stod och viftade med en pride-flagga.

 

ljk

Mats Selander, partiordförande 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.