Reflektioner kring Pride, del 2: ÄR JAG HOMOFOB?

caricature-1295909_1280

Är jag homofob?

Jag förmodar att jag med råge lever upp till den etiketten. Men vad innebär ordet ”homofob”? Tar man det bokstavligt betyder det en obefogad rädsla för homosexuella människor eller för homosexualiteten som sådan. Personer med verklig fobi blir verkligen helt nippriga av att möta det de är rädda för. Har du sett någon med spindelfobi närma sig en spindel? Det är inte något litet obehag, utan snarare skräckslagenhet.

Skulle jag i ordets rätta bemärkelse vara homo-fob, alltså skräckslagen, så borde ingen bli arg på mig. Alla borde tycka synd om mig – åtminstone i den mån jag tvingas närma mig homosexualitet som företeelse. Av ren barmhärtighet borde alla som lever ut sin homosexualitet lägga band på sig så fort jag närmar mig. Förståelse borde vara allas – i synnerhet de homosexuellas – attityd i relation till mig. Att kalla mig hatiskt blir löjligt. Min homofobi är knappast någon läggning jag valt själv. Jag föddes förmodligen sådan. Därför kräver jag respekt – full respekt, fullt accepterande och 100% tolerans och kärlek – vilket innebär att alla homosexuella döljer sin läggning i min närhet. Detta borde jag i den tidsanda som nu råder ha rätt att kräva som min mänskliga rättighet! Jag är ju homofob!

”Vet du verkligen hur jobbigt det kan vara! Kan du ens föreställa dig hur det är att vara homofob? Jag kan bara inte titta på pride-paraden – som ett långt tåg med stora otäcka spindlar. Ja, det är jobbigt att bara se reklam om det!”

Nej, det kan inte vara verklig psykologisk fobi som åsyftas. Kanske syftar man istället på själva åsikten att homosexualitet är en psykisk identitetsstörning, och att det är moraliskt förkastligt att leva ut denna störning – inte minst eftersom man förnekar goda potentialer som hör till ens kön. Så tycker jag. På allvar! Jag tror verkligen inte att det är individen som kan besluta över den mänskliga naturen. Och homosexualitet är en trasighet i den mänskliga naturen.

Denna min övertygelse är säkert en starkt bidragande faktor till att jag ska kallas homofob. Jag tycker helt enkelt fel, utifrån gayrörelsens moraliska referensram. Okej. Och? Jag tycker gayrörelsen har fel. De tycker att jag (och mina gelikar) har fel. Så låt oss börja kalla varandra saker! Det är väl en bra lösning? Eller?

”Ni, era hatiska och intoleranta heterofober. Ni hatar olika, men det gör inte vi. Vi älskar olika, så det så!”

Men jag tror inte att min homofobi enbart beror på mina åsikter. Varför använda ordet ”fobi”, som står för en oerhört stark känsla, om det endast var åsikter vi talade om? Nej, jag tror det är något djupare som etiketten är ägnad att kritisera, nämligen mina (och mina gelikars) äckelkänslor. Föreställer jag mig homosexuella handlingar – försöker jag se det framför mig – så är det något djupt inne i mig som känner avsmak. Det är äckligt och genuint motbjudande. Det är min genuina instinkt och ärliga känsla. Gör det mig till ”homofob”? Jag gissar det.

Som kristen betraktar jag sådana äckelkänslor som en tydlig moralisk fingervisning som säger: ”Gör inte så, det är fel – allvarligt fel”. Det är inte samma sak som att känna avsmak för människor. Min tro bjuder mig att älska min nästa som mig själv. Men det är faktiskt möjligt, trots att vår samtid ofta inte begriper det, att göra skillnad på sak och person, människor och beteenden. Bibeln och 2000 års kristen moralisk tradition, tillsammans med alla andra världsreligioner säger samma sak. Lev inte homosexuellt. Det är fel.

Men vore jag ateist hade jag förmodligen haft dessa äckelkänslor i lika hög grad. Då skulle jag förmodligen resonera som så, att evolutionen har format dessa äckelkänslor och att de har tjänat oss väl. I evolutionens ljus är det faktiskt märkligt att homosexualitet fortfarande existerar. I den mån homosexualiteten är genetisk, borde den ha dött ut för ett antal miljoner år sedan. Det är ju ingen variant som gynnar artens överlevnad direkt. Homosexuellas drift och vilja utgör ju en effektiv återvändsgränd för all gen-spridning. Även om vissa homosexuella valt att ändå leva heterosexuellt, gifta sig och få barn, borde deras gener ändå långsamt ha dött ut. I långa loppet har de inte en chans mot den lika starka heterosexuella driften, som faktiskt har den lilla evolutionära fördelen att sprida sina gener.

Äckelkänslorna gentemot homosexuella handlingar tycks vara befogade oavsett om man är religiös eller inte. Dessutom, om jag som individ verkligen känner så, så har väl ingen rätt att komma till mig och säga att jag känner fel (för att tala med tidsandan)? Då kan jag bara skrika tillbaka:

”Jag känner mig kränkt av att du prackar på dina normer på mig, för nu känner jag faktiskt så här, och jag finns i det här samhället och det får du vackert lära dig att acceptera!

Och så kunde jag sedan, som en glad, trygg och stolt homofob, vifta vidare med min homofobflagga i homofobparaden…

Har man gjort fullblods-individualismen till sitt fundament, så har man. Och då har alla lika rätt att hävda sina känslor – även vi homofober. Så det så!

 

ljk

Mats Selander
Partiordförande

Det här inlägget postades i Familjen. Bokmärk permalänken.