Europas judar är under attack. Judar misshandlas och hånas på öppen gata. Synagogor vandaliseras. Judiska gudstjänster och firanden av judiska högtider måste hårdbevakas av polis. Många är vittnesmålen från judar om att man inte längre vågar visa sig i kippa eller med en davidsstjärna runt halsen. Detta sker inte i avlägsna hålor på landsbygden i Europas periferi,  utan i de ledande europeiska länderna, i städer som Paris och Berlin. I Frankrike, säger president Macron själv, är situationen för judar sämre nu än den varit någon gång sedan andra världskriget. I Tyskland ökade antalet antisemitiska händelser och våld mot judar under 2018, och Judiska centralrådets ordförande hävdade redan 2017 att judiskt liv i landet bara är möjligt under polisskydd. Även i Storbritannien var 2018 ett ”rekordår” när det gäller antalet antisemitiska händelser – mer än 100 i månaden.

Här uppe i Sverige är situationen inte bättre. Malmö har blivit ett skräckexempel, men även i andra städer i Sverige har vi sett mycket av både verbala och fysiska attacker mot judar. Många judar ser tyvärr ingen annan utväg än att lämna landet.

Hatet kommer från olika politiska och religiösa håll men hämtar näring från ungefär samma antisemitiska mylla. Vissa lögner om judarna verkar aldrig dö och dyker upp i vitt skilda sammanhang i olika skepnader. Sådant kommer förstås från de övervintrade nazisterna och vit makt-rörelsen.  Men antisemitismen dyker även upp bland etablerade politiker som hos Jeremy Corbyn och hans Labourparti, lätt förklädd men helt igenkännbar. Gränserna för vad man kan säga och komma undan med töjs bit för bit.

Samtidigt går det inte att förneka att en stor del av dagens antisemitism har kommit med invandringen – främst den muslimska invandringen. Det är väl egentligen inte förvånande. Om stora mängder människor som i sina hemländer matats med propaganda mot judar flyttar in i Europa är det inte konstigt att antisemitism och antijudiska attacker ökar i de europeiska länderna. Särskilt inte om en stor del av de inflyttade är unga män, och i synnerhet inte om propagandan tillåts fortsätta på europeisk mark, vilket inte alls är ovanligt. Här kan det vara värt att notera att en del av den antisemitism som kommer från Mellanöstern hämtat inspiration från europeiska källor. Sion Vises protokoll, en tsarrysk fabrikation från sekelskiftet som beskriver en judisk världskonspiration, är till exempel en populär skrift i arabländerna. Sådant tankegods som vi hoppades att vi hade lämnat bakom oss kommer nu tillbaka med full kraft från utanför Europas gränser.

Vår behandling av våra judiska minoriteter kan fungera som en termometer, och vi kan bara konstatera att Europa har svår feber.

Vi behöver mer tolerans. Vi behöver också mindre tolerans.

Vi behöver mer tolerans mellan människor. Det är inte den sorts ”tolerans” som betyder att man ska bejaka alla slags påfund,  aldrig dra gränser, tycka som alla andra, slänga sig med progressiva floskler och vifta med regnbågsflaggor. Jag menar den sortens tolerans som är nära besläktad med civilisation, en inställning som hjälper oss att leva sida vid sida i vardagen. Fast den andre skiljer sig från mig vad gäller tro, kultur, etnicitet och åsikter – fast den andre, enligt mig kanske har fel på alla punkter – så kan jag visa den människan respekt. Aktningen för människors värdighet och frihet, förmågan att skilja på sak och person – det behöver vi mycket av.

Samtidigt behöver vi mindre tolerans. Vi behöver dra gränser och skydda gränser, i alla bemärkelser.  Melanie Phillips skriver om paradoxen i vårt moderna samhälle:

We tell ourselves that we stand for human rights, freedom, democracy, tolerance – and yet we also tell ourselves that we cannot uphold those rights, because to prefer one culture over another is racist or xenophobic, even if the culture  being so preferred is our own. So a liberal society by definition cannnot defend itself but, in the interest of equality, must apparently accept its own obliteration.

Man kan inte vara tolerant mot ondska. De ideologier som vill förstöra våra samhällen och förklarar krig mot allt vi står för måste bekämpas. De som söker sig till Europa med ont i sinnet måste stoppas. De som uppmanar till hat och våld måste uppmärksammas och lagföras. De som vandaliserar, misshandlar och dödar måste straffas. Hårt. Det är inte barbariskt. Det är  att försvara vår civilisation.

Vi är för att de europeiska länderna – alla europeiska länder, inte bara de som är med i EU – samarbetar kring frågor som berör oss alla. Hoten mot Europas judar är definitivt en av dessa. Nu är det tid att handla.

Annette Westöö

Nr. 2 på EU-listan