Kristna Värdepartiets blogg

Europas judar är under attack. Judar misshandlas och hånas på öppen gata. Synagogor vandaliseras. Judiska gudstjänster och firanden av judiska högtider måste hårdbevakas av polis. Många är vittnesmålen från judar om att man inte längre vågar visa sig i kippa eller med en davidsstjärna runt halsen. Detta sker inte i avlägsna hålor på landsbygden i Europas periferi,  utan i de ledande europeiska länderna, i städer som Paris och Berlin. I Frankrike, säger president Macron själv, är situationen för judar sämre nu än den varit någon gång sedan andra världskriget. I Tyskland ökade antalet antisemitiska händelser och våld mot judar under 2018, och Judiska centralrådets ordförande hävdade redan 2017 att judiskt liv i landet bara är möjligt under polisskydd. Även i Storbritannien var 2018 ett ”rekordår” när det gäller antalet antisemitiska händelser – mer än 100 i månaden.

Här uppe i Sverige är situationen inte bättre. Malmö har blivit ett skräckexempel, men även i andra städer i Sverige har vi sett mycket av både verbala och fysiska attacker mot judar. Många judar ser tyvärr ingen annan utväg än att lämna landet.

Hatet kommer från olika politiska och religiösa håll men hämtar näring från ungefär samma antisemitiska mylla. Vissa lögner om judarna verkar aldrig dö och dyker upp i vitt skilda sammanhang i olika skepnader. Sådant kommer förstås från de övervintrade nazisterna och vit makt-rörelsen.  Men antisemitismen dyker även upp bland etablerade politiker som hos Jeremy Corbyn och hans Labourparti, lätt förklädd men helt igenkännbar. Gränserna för vad man kan säga och komma undan med töjs bit för bit.

Samtidigt går det inte att förneka att en stor del av dagens antisemitism har kommit med invandringen – främst den muslimska invandringen. Det är väl egentligen inte förvånande. Om stora mängder människor som i sina hemländer matats med propaganda mot judar flyttar in i Europa är det inte konstigt att antisemitism och antijudiska attacker ökar i de europeiska länderna. Särskilt inte om en stor del av de inflyttade är unga män, och i synnerhet inte om propagandan tillåts fortsätta på europeisk mark, vilket inte alls är ovanligt. Här kan det vara värt att notera att en del av den antisemitism som kommer från Mellanöstern hämtat inspiration från europeiska källor. Sion Vises protokoll, en tsarrysk fabrikation från sekelskiftet som beskriver en judisk världskonspiration, är till exempel en populär skrift i arabländerna. Sådant tankegods som vi hoppades att vi hade lämnat bakom oss kommer nu tillbaka med full kraft från utanför Europas gränser.

Vår behandling av våra judiska minoriteter kan fungera som en termometer, och vi kan bara konstatera att Europa har svår feber.

Vi behöver mer tolerans. Vi behöver också mindre tolerans.

Vi behöver mer tolerans mellan människor. Det är inte den sorts ”tolerans” som betyder att man ska bejaka alla slags påfund,  aldrig dra gränser, tycka som alla andra, slänga sig med progressiva floskler och vifta med regnbågsflaggor. Jag menar den sortens tolerans som är nära besläktad med civilisation, en inställning som hjälper oss att leva sida vid sida i vardagen. Fast den andre skiljer sig från mig vad gäller tro, kultur, etnicitet och åsikter – fast den andre, enligt mig kanske har fel på alla punkter – så kan jag visa den människan respekt. Aktningen för människors värdighet och frihet, förmågan att skilja på sak och person – det behöver vi mycket av.

Samtidigt behöver vi mindre tolerans. Vi behöver dra gränser och skydda gränser, i alla bemärkelser.  Melanie Phillips skriver om paradoxen i vårt moderna samhälle:

We tell ourselves that we stand for human rights, freedom, democracy, tolerance – and yet we also tell ourselves that we cannot uphold those rights, because to prefer one culture over another is racist or xenophobic, even if the culture  being so preferred is our own. So a liberal society by definition cannnot defend itself but, in the interest of equality, must apparently accept its own obliteration.

Man kan inte vara tolerant mot ondska. De ideologier som vill förstöra våra samhällen och förklarar krig mot allt vi står för måste bekämpas. De som söker sig till Europa med ont i sinnet måste stoppas. De som uppmanar till hat och våld måste uppmärksammas och lagföras. De som vandaliserar, misshandlar och dödar måste straffas. Hårt. Det är inte barbariskt. Det är  att försvara vår civilisation.

Vi är för att de europeiska länderna – alla europeiska länder, inte bara de som är med i EU – samarbetar kring frågor som berör oss alla. Hoten mot Europas judar är definitivt en av dessa. Nu är det tid att handla.

Annette Westöö

Nu har två tredjedelar av rösterna räknats och Kristna Värdepartiet ser ut att göra ett sämre val än 2014. Det verkar som att vi får cirka 3000 röster, det vill säga 0,05% (mot 2014 då vi fick 3553 röster eller 0,06%). Det är en besvikelse. Jag hade hoppats på minst en fördubbling. Skälet till mitt hopp var enkelt. Vid valet 2014 hade vi existerat i nio månader och det fanns många kristna som inte ens visste att vi existerade. Nu har vi funnits i fyra år och nio månader och då borde många fler veta om vår existens.

Jag levde också i tron att det borde finnas åtminstone 10 000 kristna som för sitt samvetes skull inte kan rösta på något parti som bejakar den förintelse av ofödda som pågår i vårt land. Organisationen Ja till livet (som nyligen bytt namn till Människovärde) hade uppåt 18 000 medlemmar under sina storhetsdagar. Jag trodde att åtminstone hälften borde rösta på det enda parti som vill värna de ofödda. Men jag hade fel. Nu får vi cirka 3000 röster. Det är 3000 personer som valt sitt samvete framför allt annat. Det är min enda ljuspunkt.

Låt oss sätta dessa 3000 röster i perspektiv. Jag utgår ifrån att den överväldigande majoriteten av dessa 3000 kallar sig kristna. Cirka 9% av svenskarna (alltså 900 000 personer) besöker en gudstjänst någon gång i månaden. Av dessa är cirka 250 000 frikyrkliga. Cirka 150 000 är katoliker. (Jag nämner särskilt frikyrkliga och katoliker eftersom båda dessa grupper gör anspråk på att stå upp för kristna värderingar på ett klart och tydligt sätt.)

Av gudstjänsfirande svenskar är det maximalt 0,3% som röstat på Kristna Värdepartiet.

Av frikyrkliga är det maximalt 1,2% som röstat på Kristna Värdepartiet.

Av katoliker är det maximalt 2% som röstat på Kristna Värdepartiet.

Även om KV fått dubbelt så många röster så är proportionerna fortfarande allt annat än uppmuntrande. Min slutsats blir: Svensk kristenhet är starkt påverkad av sekulariseringen, och det på flera sätt. Jag ser åtminstone tre sätt varpå svensk kristenhet påverkats.

1.    Ett sätt varpå svensk kristenhet sekulariserats är att man gjort sin kristna tro till en privat angelägenhet. När en kristen röstar går man in på ”världens planhalva”, och så letar man efter de alternativ som bjuds, och röstar på det man uppfattar som minst dåligt. ”Världens tänkande” blir utgångspunkten, och i bästa fall styr de kristna värderingarna hur man navigerar bland dessa sekulariserade alternativ. Man tänker inte ”utanför lådan”, och man tar inte spjärn i sitt eget samvete och frågar sig: hur kan jag ta ställning för tydliga kristna värderingar i det sekulära Sverige? Trots att Kristna Värdepartiet motsvarar vad många kristna anser – åtminstone i våra huvudfrågor – så blir vi inte ens ett alternativ.

2.    Många kristna är dessutom oklara över vad ”kristna värderingar” innebär. Allt fler kristna – även bibeltroende och frikyrkliga – accepterar svensk abortlagstiftning. Jag har mött pingstvänner som gjort, utfört och försvarat abort. En av dem var ordförande i en stor pingstkyrka, en annan var en högt respekterad medlem. Utan undervisning förgås folket. I kontroversiella ämnen brukar pastorer vara så försiktiga generaler att deras församlingar lämnas vind för våg. Då kommer också ”världens” värderingar att smyga sig in och till sist börja dominera kristnas vägval. Det gäller inte minst abort och äktenskapssynen, vilket är Kristna Värdepartiets två viktigaste frågor.

3.    Ett tredje sätt varpå kristenheten sekulariserats, är församlingssynen. Om man inte privatiserar tron, så blir ofta församlingen den enda plats där den kristna tron kan förväntas få inflytande. Detta är en stark så kallad anabaptistisk trend, särskilt inom den karismatiska kristenheten. Denna betoning har sina starka, men också sina svaga sidor. Det är självfallet den kristna församlingen som är platsen där den kristna tron och de kristna värderingarna ska tillämpas rakt av. Det är inom församlingen vi har rätt att förvänta oss efterföljelse. Detta perspektiv skapar lätt följande attityd: ”Vad som händer ute i samhället är helt oviktigt. Det är ändå djävulens territorium, och därför spelar det inte någon större roll hur man röstar eller vilken roll man har i ’världen’”. Detta perspektiv är fel. Bibeln är tydlig med att också ”hedniska” nationer (det vill säga icke-judiska nationer) är ansvariga inför Gud. Läs de två första kapitlen i Amos bok så ser du hur Gud kommer att döma flera folk på grund av deras orättfärdighet – en orättfärdighet som inte definieras utifrån ”lagen” (alltså Bibeln och Guds förbund med sitt egendomsfolk) utan som definieras utifrån den lag som är skriven också i hedningarnas hjärtan (som Paulus säger i Romarbrevet 2:14-15). Att dra gränsen för Guds vilja runt församlingen är alltså obibliskt och oförenligt med Jesu befallning att vi ska vara salt och ljus i världen. Guds rikes påverkan gäller hela Guds skapelse och alla dess aspekter.  Och som Paulus säger i Romarbrevet 13:4 så är ”överheten en Guds tjänare”.  Gud är hela världens Gud, och därmed också Sveriges Gud. Många kristna tycks tro att Kungars Kung har abdikerat i Sverige.

I detta val har kristna i mångtusental röstat på partier som inte bara passivt bejakar abortdödandet, utan som aktivt stöder det och dessutom vill påtvinga abort på abortrestriktiva länder som exempelvis Polen. Man vill att hela världen ska delta i dödandet. Även Kristdemokraterna bejakar abortdöden. De har till och med aktivt medverkat till att ytterligare liberalisera svensk abortlag genom att låta utländska kvinnor göra abort i Sverige utan prövning. Sverigedemokraterna är inte mycket bättre. De bejakar 90% av alla aborter (eftersom endast ca 10% av aborterna sker efter vecka 12). Dessutom säger SD att detta är en oviktig fråga. Sen har vi alla kristna som röstat på partier som ser abort som en rättighet: Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna. Alla dessa partier bejakar att cirka 37 000 ofödda små människor dödas i sin moders liv, varje år, år efter år. Det är en icke-fråga för dem. De kallar den pågående förintelsen för ”en rättighet”.

Och 100 000-tals kristna lägger sina röster på dessa partier.

Kristnas samveten sover. Därför har vi kristna blod på våra händer.

Herre förbarma dig!

Mats Selander
partiordförande