Jag talade häromdagen med en släkting om invandring och integration. Hon har ungefär de åsikter man kan förvänta sig hos en genomsnittlig DN-läsare. Mitt i samtalet utbrister hon: ”Men jag vill vara naiv!” Detta fastnade hos mig. Varför vill man vara naiv? Jag tror jag vet varför. Här kommer min gissning …

Sverige är förmodligen världens mest individualistiska kultur. Vi vill se varje individ som just en individ. Vi vill inte klumpa ihop folk – i alla fall inte folk som är svaga och behöver vår hjälp (att man sen utan att blinka klumpar ihop vita män är en annan sak). Denna individ-respekterande hållning är eftersträvansvärd i våra privata relationer. När vi möter en ny människa vill vi inte ta för givet att personen tänker lura oss. Vi vill bemöta henne med ett visst mått av självvald godtrogenhet. Vi vill inte döma i förväg. Vi vill börja med att tro gott om människor tills de själva bevisat motsatsen. Om misstro vore vårt ideal skulle vårt samhälle förlora mycket av den tillit som får en samhällsgemenskap att fungera. Skepsis, misstänksamhet och ”ond tro” föder falska anklagelser och bryter ner relationer. Det är ingen bra utgångspunkt. Men allt detta gäller i våra privata relationer, inte i politiken.

Tänk dig att säkerställd sociologisk forskning om en viss folkgrupp visar att 50% av den folkgruppen inte skulle dra sig för att lura en utomstående. Den andra hälften är å andra sidan ärlig och rättskaffens. Om du privat möter en person ur denna folkgrupp, och om du är medveten om denna statistik, hur skulle du bemöta en sådan person? Du skulle förmodligen vara lite misstänksam men ändå ge personen möjligheter att visa att hon tillhör den ärliga halvan av gruppen. Du skulle vilja tro på personen. Du skulle ”vilja vara naiv”. För på det sättet lägger du ”glödande kol” på personen huvud. Om personen sviker så är det inte för att du redan från början behandlade personen som en svikare. Som ”naiv” svensk kan jag säga att detta är min privata hållning. Och jag tycker det är ett gott ideal.

Men överför nu detta på politiken. Låt oss säga att 50 000 personer ur denna befolkning söker asyl i Sverige. Du vet statistiskt att 25 000 av dessa inte kommer att dra sig för att utnyttja systemet. De har inga skrupler. Borde du som politiker – eller tjänsteman – anta den rätta privata attityden till dessa 50 000 individer? Eller borde du krasst se verkligheten och försöka hitta en policy som antingen filtrerar bort den oärliga halvan, eller som kraftigt försvårar oärlighet men till priset av att det ställs en massa jobbiga krav också på den ärliga halvan? Som politiker måste du ”döma” hela gruppen eftersom du omöjligtvis vet vem som är ärlig och vem som är oärlig. Om du inte gör det, utan medvetet vill behandla alla som om de vore ärliga – om du som politiker vill vara naiv – så kommer du att blunda för problem som du vet kommer att uppstå. Då blundar du för verkligheten – och vet att du gör just det. Då överför du den moraliskt rätta attityden i ditt privatliv till den politiska sfären. Då kan du känna dig som en ”god” politiker.

Men då har du inte gjort skillnad på å ena sidan den rätta privata attityden till en individ och å andra sidan ditt ansvar som politiker som handlar om att skapa policys och regler för stora grupper av människor. Privat möter du individer. Som politiker handskas du med grupper och helheter. Och du kan omöjligen möta dem som individer. Att då vara snäll är att blunda. Men att vara god är att vilja se verkligheten för vad den är och sedan skapa så rättvisa och realistiska regler som någonsin går – i syfte att stävja oärlighet och fusk, och främja ärlighet och ansvarstagande. Politiker som inte kan skilja på den rätta privata attityden och den rätta politiska attityden blir naiva och snälla, men inte goda, och framför allt inte goda politiker.

I den extremt individualistiska kultur som Sverige har blivit har vi därför fått en hel hög snälla politiker, men tyvärr inte så många goda.

Mats Selander, ordförande Kristna Värdepartiet