Barnet som inte fick leva

window-view-1081788_1920

(Kvinnan på bilden har inget att göra med texten.)

Med tanke på att ca 38 000 kvinnor varje år genomgår en abort i vårt land ville jag få en intervju med en av dessa kvinnor och fråga hur mår man efter ett sådant ingrepp. Vi träffades, och jag blev mycket förvånad hur hon ville berätta helt naket och ogenerat hur hon fattade beslutet att avsluta det liv hon bar på.

”Jag var inte så jätteung, 21 år och visste mycket väl att det fanns en chans att bli gravid eftersom jag hade en sexuell förbindelse. Vi hade inte alltid skyddat sex, vilket idag är för mig helt oansvarigt, men så var det.”

Jag ser att kvinnan inte alls är oberörd av det hon berättar utan tvärtom. Jag frågar igen om hon fortfarande vill berätta. Det vill hon.

”När jag förstod att jag var gravid visste jag inte vad jag skulle göra. Killen-pappan blev helt annorlunda och ville absolut inte ha ett barn på halsen. Han propsade på abort och jag lät mig övertalas, det var ju bara en cellklump.”

Jag frågar om hon är av samma uppfattning i dag, att det är en cellklump.

”Nej!” svarar hon med en märkbar sorg i rösten. ” Inte alls, det smärtar mig fortfarande efter så många år sedan aborten. Idag skulle jag aldrig vilja göra en abort, jag ångrar mig så och tänker ofta hur gammalt barnet skulle varit nu. Nu vet jag att det var ett barn jag dödade, ingen cellklump. Jag har haft det jättesvårt att förlåta mig själv, fastän Gud har förlåtit mig. Långa perioder har jag varit deprimerad vilket jag tror är en följd av aborten.”

”Jag var i vecka 12 när aborten gjordes och har efteråt tittat på bild av ett foster i den åldern och det syns tydligt att det är ett barn, ingen cellklump. Jag fattar inte att ingen kunde varnat mig och erbjudit stöd att behålla mitt barn då hade jag nog mått bättre. Inte ens på mödravården gavs något alternativ.”

”Anledning till att ställa upp för denna intervju är för att berätta för andra kvinnor som finns i samma situation där jag befann mig. Det finns en utväg som inte behöver vara att döda ett barn.  Man kan inte göra ett misstag ogjort med ett annat misstag”

”Jag är mamma idag men tänker ofta på det barnet som inte fick leva. Om jag möter det barnet i himlen en dag vad ska jag säga då?”

Tack för att du varit öppenhjärtig och delat din sanna historia.

Jag är ännu mer övertygad om hur många liv som blir berörda/ krossade av den abortlagstiftning vi har i Sverige. Vi får inte glömma att det finns en pappa som inte har något att sätta emot om kvinnan vill göra abort. Mor- och farföräldrar som blir berövade ett barnbarn.

Som kristen blir jag mycket upprörd av att det finns så lite abortmotstånd bland troende personer i kristna församlingar. Där det borde vara självklart att stå upp för livet. Har vi rätt att räkna med Guds välsignelse när vi väljer att blunda för detta organiserade dödande av barn?

För mig finns inget annat val än att stå för ett nej till abort, och ett ja till livet. Det är bara Kristna Värdepartiet som för en sådan politik.

karin

Karin Hansson Lindgren
Talesperson Vård och omsorg

 

Det här inlägget postades i Abort och vår livsbejakande politik. Bokmärk permalänken.