Utbildning och skola – Lars Borgströms tal i Almedalen 2018

lars.png

Detta tal hölls av vår skolpolitiska talesperson Lars Borgström i Almedalen i år.

Svensk skola befinner sig i djup kris! Det finns så mycket som behöver förändras och förbättras att det inte råder brist på skolpolitiska åtgärder, som genast måste göras. Då problemen också är lätt identifierbara är det bara att sätta igång. På hundra dagar skulle den rödgröna regeringen fixa skolan. Det sade den blivande utbildningsministern Gustav Fridolin inför valet 2014. Så blev det inte. Problemet är att de rödgröna själva mer än andra utgjort svensk skolas problem – då kan de inte bidra med några lösningar. De förmår inte identifiera problemen och är därför inkompetenta till att förbättra svensk skola. Med Kristna Värdepartiets politik skulle det däremot på hundra dagar bli en radikal kursändring i svensk skola, som genast skulle föra utvecklingen i rätt riktning. Jag ska presentera fem centrala punkter, där genomgripande förändringar behöver ske.

  1. Pedagogisk grundsyn

Den nuvarande pedagogiska grundsynen bottnar i en felaktig människosyn. Länge har en romantisk, alltför optimistisk tro på människans inneboende godhet och ansvarskännande härskat. Man har haft en övertro till elevernas egen vilja till lärande och utveckling. Den gamla pedagogiken, föraktfullt kallad katederundervisning eller ”korvstoppnings-metoden”, har förkastats till förmån för ett nytt tänkande, där elevernas eget sökande efter kunskap ställs i centrum. Ända ned till mellanstadienivå förses eleverna med datorer för att själva ”forska” (som det kallas) sig fram till olika kunskaper. Men barn kan inte hantera en sådan frihet. Det är mycket roligare att spela datorspel eller läsa den senaste uppdateringen på facebook eller favoritbloggen, än att söka kunskap. Det är detta lektionstiden till stor del går åt till. Det felriktade upphöjandet, avgudningen, av barnets inneboende möjligheter och drivkrafter har gjort att Sverige, som länge var ett av världens rikaste länder med enorma ekonomiska resurser som plöjdes ned i skolverksamheten, sjunkit allt djupare i internationella jämförelser vad gäller elevernas resultat i olika kärnämnen.

Vad ska då göras? Skolorna bör återinföra och stärka den på felaktiga grunder föraktade ”katederundervisningen”. Särskilt i grundskolan behöver eleverna få lära sig ordentligt med baskunskaper. Först på gymnasienivå kan i viss mån uppgifter ges som kräver mer självständig bearbetning och eget kunskapssökande.

 Läraren ska ha mer makt, eleven mindre. Ju fler styrmedel läraren har, desto bättre. De disciplinära åtgärder som läraren har att tillgå ska tydligt definieras och klargöras för alla inblandade parter.

En skärpning av ordningen i skolan är ett av de viktigaste redskapen för såväl förbättrade skolresultat som i kampen mot mobbning. I en stökig miljö minskar lärarens överblick och förmåga att sätta stopp för trakasserier, och de utsatta barnen lär sig att det är den starkes rätt som råder. I takt med att skolorna får större befogenheter att stävja disciplinproblem ska också kraftigt ökade krav ställas på skolledningen att skapa en skolmiljö fri från trakasserier. Övervakning av vad som sker på rasterna är nödvändigt, liksom en tät kontakt med både den mobbades och mobbarens föräldrar.

I skolorna ska ordentlig och icke stötande klädsel vara påbjuden och en god språklig miljö värnas. Svordomar, köns- och skällsord och respektlöst tilltal till lärarna ska vara strängt förbjudet.

Kampen för återupprättandet av lärarens auktoritet måste föras på flera plan. Det sker bl.a. genom att

a) de ideologiska tankegångar i den akademiska världen som ifrågasätter all auktoritet motarbetas. Barm behöver möta vuxenauktoritet.

b) lärarutbildningen bli attraktiv igen genom en dramatisk kvalitetshöjning, där den verklighetsfrånvända grundsynen på elever och lärarande överges.

c) lärarbanan blir attraktiv igen, dels som en följd av den förbättrade utbildningen, dels på grund av höjda löner

d) eleverna åläggs att behandla lärarna med aktning och möter konsekvenser när så inte sker

e) lärarna får ett betydligt starkare mandat att vara ledare i klassrummet.

f) studiemedlet ska vara kopplat inte bara till närvaron utan också till att eleven klarar kurserna. Upprepade sena ankomster ska också leda till studiemedelsavdrag.

  1. Differentierade utbildningar

Det ska finnas en rad alternativ för dem som inte vill eller kan gå på gymnasiet. Rent praktiska program ska erbjudas, där det utarbetats lärlingsplatser för alla olika inriktningar. På detta sätt undviks att praktiskt lagda elever, som har anlag för annat än teoretisk gymnasieutbildning, får sitt självförtroende förstört. Istället utvecklar de en yrkesstolthet som också bidrar till en sund självkänsla.

Skolan ska verka för verklig mångfald, acceptera att alla inte är lika och positivt bejaka denna olikhet. ”Alla ska med” gäller inte på det sättet att alla ska följas åt i samma klasser ända fram till gymnasieexamen. När de praktiskt inriktade eleverna går på yrkesskolor kan nivån höjas på de teoretiska programmen och de studiestarka eleverna kommer då längre i sin utveckling. Alla tjänar på differentierad skolgång.

  1. Förstatligande av skolan

Av effektivitets- och kostnadsskäl menar vi att skolan åter bör drivas av staten, inte av kommunerna. Det blir då enklare att kvalitetssäkra skolorna. På kommunal nivå är det svårare, och dyrare, att uppbringa nödvändig expertis. När skolan sköts kommunalt ligger också frestelsen närmare till hands att göra otillbörliga besparingar.

  1. Slopa verklighetsfrånvända genusteorier och portförbjud RFSL och RFSU!

Sedan flera år bedrivs så kallad genusvetenskap vi svenska lärosäten. Det är egentligen fråga om pseudovetenskap. Genusvetenskapen bygger på obevisade antaganden och är att betrakta som ideologi snarare än som vetenskap. Det är dessutom fråga om en skadlig ideologi, som skapar förvirring och psykisk ohälsa hos den unga generationen och det uppväxande släktet. Dessa teorier indokrineras blivande lärare med på lärarutbildningarna, och för sedan med sig detta ut i skolorna.

Många unga mår extremt dåligt på grund av detta. Förutom det ofta mödosamma identitetsarbete som ungdomar i alla tider varit tvungna att kämpa sig igenom, och de svåra livsval som görs, får dagens barn och tonåringar höra att de inte har något bestämt kön, utan även detta måste de söka sig fram till. Att de indoktrineras med sådana uppenbart förvirrade idéer gör att de far psykiskt illa. Könstillhörigheten blir inte något att finna trygghet och vila i, utan något att ifrågasätta och experimentera med.

Staten ska inte med skattemedel finansiera ovetenskaplig och skadlig verksamhet. Den som vill ägna sig åt sådana verklighetsfrånvända fantasier får göra det på egen hand, utanför den statligt bekostade akademiska utbildningen. Kristna Värdepartiet ”vill som ett första steg mot en förändring verka för att alla statliga bidrag till s.k. genusteoretisk och s.k. ‘normkritisk’ verksamhet – och all annan verksamhet med vag eller obefintlig vetenskaplig grund – skall dras in” (ur partiprogrammet).

Lobbyorganisationer som RFSL och RFSU, vars förkortningar borde uttydas Riksförbundet för sexuell lössläppthet och Riksförbundet för sexuell upplösning, ska inte få tillträde till skolorna. Istället för skadlig propaganda och uppmaningar till vårdslös sexualitet ska eleverna få lära sig värdet av livslång kärlek, ömsesidigt ansvar och sexuell trohet.

  1. Religiösa friskolor

Då och då gör politiska partier utspel där de säger att de vill begränsa utrymmet för religiösa friskolor, eller helt och hållet förbjuda dem. Socialdemokraterna har varit hårdast på den fronten. De har återkommande angripit den i Europakonventionen stadgade rätten för föräldrar att  ”… tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” Europakonventionen, som tillkom efter andra världskrigets erfarenheter av totalitära ideologier, gäller som svensk lag. Barnen är föräldrarnas, inte statens.

Socialdemokraterna kritiserar religiösa skolor för ”ensidig religiös påverkan”, för ”bristande undervisning” och att de bidrar till segregation och isolering. De hymlar inte om målet: ”Att förbjuda religiösa friskolor är nödvändigt om vi ska kunna nå målet om en likvärdig kunskapsskola som sätter barnets bästa i centrum. I svensk skola ska barns rätt till undervisning som utgår från demokratisk värdegrund alltid stå i centrum”, säger man.

Dessa attacker är populistiska och fega. De är populistiska eftersom Socialdemokraterna räknar med att vinna röster genom denna valfråga. Drygt 70% av svenska folket säger sig nämligen vara emot religiösa friskolor. De slagord som används är svepande och träffar inte på något sätt de kristna friskolorna. Jag har själv arbetat på två kristna skolor, en grundskola och ett gymnasium, och vågar påstå att de kristna skolorna både bedriver god undervisning och gör ett fantastiskt arbete. Och att de skulle utgöra en fara för jämställdheten och demokratin är ett helt och hållet verklighetsfrånvänt påstående.

Angreppen på religiösa skolor är dessutom fega. Man vågar nämligen inte precisera på vilka religiösa skolor nämnda problem förekommer, om de ens är verkliga. Hade de 70% av svenskarna som i opinionsundersökningen var negativa till religiösa friskolor fått ta ställning till vilket slags skolor de ogillade, kristna eller muslimska, hade resultatet blivit annorlunda. Naturligtvis är majoriteten av dem som är negativt inställda till religiösa friskolor rädda för tilltagande islamism, att muslimska barn radikaliseras genom religiös indoktrinering. Detta vet Socialdemokraterna men det vågar de inte säga. Istället drar de alla religiösa skolor över en kam och säger att de alla, alltså även de kristna, är farliga för demokratin, integrationen och jämställdheten.

Angreppen är dessutom ointelligenta. De skolor som gör ett utmärkt arbete och lyckas bra med att ge eleverna god utbildning – de kristna skolorna – bestraffas och angrips. Istället för att motarbeta och jaga skolor som gör ett bra arbete, som skänker hopp och framtidstro till elever, borde Socialdemokraterna samla sina krafter till att komma till rätta med den svenska skolan som helhet. Denna befinner sig i djup kris efter decennier av misslyckad socialdemokratisk skolpolitik. Misstanken är dock att Socialdemokraterna egentligen inte vill analysera skolsituationen på ett seriöst sätt och utforma sin politik därefter, utan endast är ute efter politiska poäng inför stundande riksdagsval.

Lyckligtvis är rätten att bedriva skola med religiös inriktning starkt förankrad i europeisk och svensk rätt, så Socialdemokraterna lär få mycket svårt att genomdriva sitt vallöfte om de skulle vinna riksdagsvalet. Nu är det upp till svenska folket att genom sina valsedlar se till att de inte ens får chansen.

Fram för en rättvis, modig och intelligent skolpolitik där den effektiva pedagogiken återinförs, där ordning och disciplin återställs och där lag och rätt följs. Fram för en skola där föräldrarätten respekteras och religionsfriheten tas på allvar! Fram för Kristna Värdepartiet!

Lars Borgström, skolpolitisk talesperson

Det här inlägget postades i Familjen, Staten, Utbildning för barn. Bokmärk permalänken.