Jag har rätt att svinga min näve i vilket luftrum som helst, så länge din haka inte befinner sig där. Din kropp sätter begränsningar för mina kroppsliga rättigheter. Den regeln gäller i alla mellanmänskliga relationer, och borde därför gälla mellan en gravid kvinna och hennes ofödda barn. Den självklara utgångspunkten är alltså denna: Man får inte handla så med sin kropp att man medvetet skadar eller dödar en annan människas kropp. Men det är precis vad abort gör! Abortens själva syfte är att döda det ofödda barnet. Av lagliga handlingar i Sverige är detta den grövsta kränkning av människors värde som pågår idag.

Intressant nog tror inte ens abortliberaler på ”kvinnans rätt till sin kropp”, åtminstone inte som en grundläggande moralisk princip. De accepterar ju svensk abortlagstiftning som säger att abort inte är tillåtet efter att det ofödda barnet kan överleva utanför livmodern. Om kvinnan har denna oinskränkta, autonoma rättighet – och om varje människa har en sådan absolut rätt över sin kropp – så borde abortliberaler förfäras över att svensk lag begränsar kvinnans rätt till sin kropp efter graviditetsvecka 22. Den genomsnittlige abortliberalen tycker istället att det är helt okej att fostret har rätt till kvinnans kropp vid en tidpunkt då fostret faktiskt kan klara sig utan kvinnans kropp! En minst sagt bakvänd logik. Vi anser ju alltid annars att den som har större behov, den som inte ens skulle överleva utan en viss hjälp, har desto större rätt att få just den hjälpen. Men den regeln gäller tydligen inte ofödda små människor.

Om vi ska tillämpa denna absoluta syn på kroppsligt självbestämmande som abortliberaler retoriskt lutar sig på, så borde vi inte heller vilja begränsa droganvändning, prostitution, självskadebeteende eller självmord. Om folk har en absolut rätt att göra vad de vill med sina kroppar, så bör väl inte staten – eller vi andra – komma med moraliska pekpinnar. Men någon sådan konsekvens ser vi inte hos abortliberaler. De använder ”kvinnans rätt till sin kropp” som en slogan, inte som en verklig moralisk princip som bör vara vägledande i all moralisk diskussion. Och de tillämpar den inte ens konsekvent i abortfrågan.

I kontrast till detta hävdar jag bestämt att vi abortmotståndare använder en retorik som är moraliskt hållbar. Vi tror på alla människors grundläggande värde, och att detta värde inbegriper vissa grundläggande rättigheter, där rätten till liv är den viktigaste. Detta kan vi vara konsekventa med både i abortfrågan och i andra moraliska diskussioner. Vi kan bejaka kvinnans rätt till sin kropp, med de moraliska begränsningar det innebär att vi rör oss i en värld där det finns andra människor som har sina kroppar och sina rättigheter. Kroppsligt självbestämmande är därför aldrig absolut, och får aldrig användas som förevändning för att kränka någon annans mest grundläggande rättighet, nämligen rätten till liv.

Diskussioner om abort har fått mig att inse att vi lever i en extremt individualistisk tid där många har blivit ideologiska egoister. Ofta är man så självcentrerad att man inte ens kan (eller vill?) förmå sig att intellektuellt förstå oss som kritiserar denna fullblods-individualism. Den enda moraliska auktoritet de erkänner är sig själva. Men då snärjer man snart in sig i motsägelser av olika slag – motsägelser som man ofta är märkligt blind för. Här kommer några:

När man skrapar lite på den abortliberala fernissan hittar man så många inkonsekvenser att man inser att det inte handlar om att hitta en intellektuellt hållbar moral. Det handlar om att ”jag ska få göra som jag vill”. Det handlar om en livsstil – a way of life, som man sa i den amerikanska södern när man försvarade slaveriet. Och precis som tidigare kränkningar av människovärdet försvarar man sin dödsbringande kultur med näbbar och klor. För att få sin vilja fram är man villig att gå över lik, bokstavligt talat.

Mats Selander
Ordförande Kristna Värdepartiet