Någon har sagt, att för att få ett lyckat äktenskap måste man tro minst lika mycket på själva idén om äktenskapet som man tror på den man gifter sig med. Äktenskapet är ungefär som demokratin. Om folk inte tror på den, så urholkas den och upphör att fungera. Vad består då äktenskapets idé av? Äktenskapets kärna är ett livslångt löfte om sexuell och relationell trohet. Men vad är poängen med det? Varför är ett sådant löfte viktigt? Varför livslångt? Om en man och en kvinna är fertila kommer deras sexuella samliv leda till att nya människor blir till. Det är på många sätt fantastiskt, men vanligtvis också en ganska ansträngande historia. Det är ett stort ansvarstagande som helt plötsligt läggs i kvinnans och mannens knän, bokstavligt talat.

Frestelsen att på olika sätt fly bort från det ansvaret kommer i vanliga fall som ett brev på posten. Det är en frestelse som tar sig otaliga uttryck. Men det som håller ihop bilden – när den hålls ihop – är kärlek. Barnen börjar sina dagar med en naturlig och stark kärlek till sina föräldrar. Det är en kärlek som säger till föräldrarna ”älska mig!” och ”älska varandra!”. Barnen vill ha båda sina föräldrar. Och barnen vill ha harmoni mellan föräldrarna. Barnen vill helt enkelt att alla i familjen ska tycka om varandra – nu och alltid. Det är inte en önskan som försvinner med åren, även om barnen naturligtvis blir mindre beroende av föräldrarna. Som en röd tråd går kärleken mellan alla i familjen. Även om denna kärlek kan ansträngas, bytas ut mot besvikelse, och till och med trasas sönder, så är kärleken ändå utgångspunkten och ”normen” i en familj.

Kärleken i en familj är förstås ofta en känsla. De flesta föräldrar älskar sina barn så mycket att det nästan gör ont. Men kärleken måste också vara en idé om att man vill den andre väl, parat med en viljemässig överlåtelse till detta. Viljan, inte känslan bör vara styrande för kärleken. Det är därför man kan välja att ”älska tills döden skiljer oss åt”. Det är denna kärleksvilja som varje äktenskap måste vila på, om det ska vara ett stabilt äktenskap. Och det är endast en sådan robust vilja som motsvarar barnens självklara önskan att familjen ska hålla ihop som en familj. Det är för att ge denna vilja det starkas möjliga uttrycket, och så att säga cementera den, som äktenskapets kärna är ett löfte. I de flesta kulturer tolkas detta löfte som ett heligt löfte, ett löfte inför människor och Gud. Det är inte ett godtyckligt löfte, utan ett löfte som matchar barnens naturliga kärlek till föräldrarna och följaktligen barnens önskan om att föräldrarna ska hålla ihop. Biologin, barnens naturliga kärlek och föräldrarnas val att älska smälter samman i det traditionella, monogama, heterosexuella äktenskapet.

Poängen med äktenskapet är att göra den viljemässiga överlåtelsen mellan mannen och kvinnan maximalt stark. Äktenskapslöftet blir den bärande balken som familjebildningen vilar på. Men för att så ska ske måste de två som gifter sig själva förstå detta, tro på det och viljemässigt överlåta sig åt det. Tar man inte löftet på fullaste allvar så förstår man inte vad man gör. Då tror man inte på äktenskapets idé. Här finns det nog många som gifter sig utan att förstå vad de gör. De kanske tror att de avger ett allvarligt menat löfte, eftersom de känner en genuin förälskelse. Men förälskelsen är så överväldigande att de inte ens tror sig behöva involvera viljan. Viljan kommer liksom inte med i beräkningen. Och den dag förälskelsen inte längre finns där, tänker man att själva villkoret för äktenskapet nu ändrats så radikalt att man har rätten att skilja sig, för att på nytt ”hitta kärleken”. Man har då i grunden missförstått äktenskapets idé.

Eller så tar trötthet, stress, orealistiska förväntningar, besvikelser och frustration ut sin rätt – och så vill man inte vara med längre. Löftet blir som bortblåst, för ”jag lovade ju inte något som skulle innebära att jag skulle bli olycklig för resten av livet!” Eller var det inte just det man gjorde? Lovade man inte ”i nöd” – eller som den engelsktalande världen säger ”i sjukdom”, ”i fattigdom” och när det blir ”värre”? ”Det var ju bara en fin ceremoni – och jag tänker inte kasta bort mitt liv bara för några ord i en ceremoni!”. Nej, just det. Man trodde aldrig på äktenskapets idé.

Som du säkert förstår om du läst så här långt, så är tron, åtminstone den robusta tron, på äktenskapets idé något ganska ovanligt i vår tid. Vi lever i en extremt individualistisk och njutningsinriktad kultur som odlar minst sagt orealistiska förväntningar om vad livet har att ge. Ett livslångt löfte om relationell och sexuell trohet i ”nöd och lust” passar in ganska dåligt i en sådan kultur. Blir min hustru förlamad i en bilolycka en månad efter bröllopet, så är mitt löfte att stå vid hennes sida, stötta henne, och älska henne tills döden skiljer oss åt. Många tuffa år ligger framför. Kärleken sviker inte. Det är denna sorts kärlek man lovar när man gifter sig. För det är denna typ av kärlek som är den enda som matchar det man ger sig in på när man påbörjar en sexuell relation som kan leda till barn. Det är därför exklusiv sexuell trohet hör till äktenskapets idé. Det hör ihop som ett paket.

Vi i Kristna Värdepartiet tillhör de som fortfarande tror på äktenskapets idé. Vi tror att det är en god idé, ja en nödvändig idé, för ett gott samhälle, i synnerhet för att få en så god uppväxtmiljö som möjligt för barnen. Kärleken kommer att få sig många törnar. Därför måste den vara fast förankrad i ett heligt löfte som båda parter betraktar som just ett heligt löfte.

Vi vet att många betraktar oss som hopplöst naiva. Vi vet att ”verkligheten ser inte ut så”. Men för oss handlar det om en norm. Det är detta vi är förpliktigade att sikta på. Det är detta äktenskapet betyder. Därför är vi emot sambolagstiftningen – som inbjuder män och kvinnor att bilda familjer utan den robusta överlåtelse som de själva och deras barn skulle må allra bäst av (icke förvånande spricker också samborelationer oftare än äktenskap). Det är därför vi är emot skilsmässolagar som gör att man kan skilja sig lätt och snabbt. Vi är inte enbart emot abort därför att varje abort dödar en liten människa, utan också för att abort fungerar som en utväg bort från överlåtelse.

Det är i ljuset av detta som man måste förstå vårt motstånd mot samkönade äktenskap. För oss blir en sådan omdefinition av äktenskapet bara ytterligare en spik i äktenskapets kista. Det blir bara ytterligare ett led i den uppluckring av äktenskapets idé – en idé som vi faktiskt tror på, och som vi menar att hela samhället borde tro på. För ytterst sett handlar det om barnen. Äktenskapet som institution, som en del av samhällets sociala infrastruktur, är till för att få föräldrarna att överlåta sig till sin maka/make och till sin familj, lika helhjärtat som barnen betraktar den självklara enhet de kallar ”mamma, pappa, barn”. Det handlar om att med vår kultur skydda de mest basala relationerna; de mellan föräldrarna sinsemellan och mellan föräldrarna och barnen. Och här blir biologin i högsta grad relevant.

Äktenskapet gäller därför endast den sortens relation som i princip har den biologiska möjligheten att skapa sådana enheter. Det gäller även ett heterosexuellt par som inte kan få barn. Deras relation är på alla sätt gjord för barn. Den biologiska förmågan att få barn är skadad hos mannen eller kvinnan, eller båda, men de adopterar ett barn är det helt i linje med deras den naturliga förmåga de borde haft. Det är rätt sorts relation för barn. Barnet får då en mamma och en pappa – en förälder av vardera kön, och som därmed har förmågan att komplettera varandra på det sätt ett barn har rätt att förvänta sig av sina föräldrar.

Men detta gäller inte ett homosexuellt par. De kan vara helt fertila. Det är istället deras relation som är principiellt infertil. De kan få barn – men aldrig med varandra. På grund av den sortens relation de ingått har de valt bort den biologiska komplementaritet som är en förutsättning för att barn ska bli till. De har också valt bort den psykologiska komplementaritet som kan ge barnen den bästa möjliga uppväxten. Vi tror att barn behöver en mamma och en pappa. Vi är övertygade om att detta motsvarar djuppsykologiska behov hos barnet. Vi tror att biologi och psykologi har en intim relation till varandra. Precis som barn behöver manligt och kvinnligt för att ens börja existera, behöver de manligt och kvinnligt hos sina närmaste vårdare, för att växa upp som psykologiskt hela och välfungerande individer. Detta betraktar vi som en rättighet barn har.

Vi accepterar därför inte samlevnadsformer som redan i utgångsläget bryter mot detta ideal. Barn existerar inte i första hand för att fylla vuxnas behov. Barn har förtur. Därför måste alltid adoption ses som en nödlösning. Adoption av barn får aldrig bli en nödvändig och krävd ingrediens i en ny definition av familj och äktenskap. Då har man rent strukturellt satt barnens behov på undantag. Det kan aldrig vara acceptabelt.

När det gäller adoption ska man alltid försöka återställa det som barnet förlorat – en mamma och en pappa. Att sikta på något annat är fel mot barnet. Barnets rättighet till en så hel familj som möjligt frontalkrockar med äktenskapsdefinitioner som enbart utgår från vuxnas önskemål. Det är inte konstigt att samkönade äktenskap har blivit möjligt i en kultur som tappat bort äktenskapets idé. För många – kanske de flesta – har äktenskapet blivit en fin ritual utan djupare betydelse. Så varför skulle inte gayrörelsen kunna använda denna ritual i sin kamp för att normalisera den homosexuella livsstilen? Det är begripligt, men ändå tragiskt. För det är de minsta som kommer att få betala det högsta priset för ett samhälle som omdefinierar äktenskapet efter vuxnas önskemål och självdefinierade ”rättigheter”.

Mats Selander, ordförande Kristna Värdepartiet