Parkleksepoken

Milan hette parkleken som låg närmast mitt barndomshem i en förort söder om Stockholm. En parklek var en sorts lekpark där man kunde leka och umgås. Barn kunde träffa andra barn och föräldrar andra föräldrar.

För er som är yngre och inte upplevt parkleksepoken känner jag att jag behöver beskriva lite närmare vad parklekarna fyllde för funktion. Förutom att det fanns sandlådor, klätterställningar, hopprep och gungor fanns det också ett hus där kommunanställd personal jobbade. Man kunde köpa sig en fika, gå på toan eller bli omplåstrad ifall man gjort sig illa. När man blev så stor att en förälder inte behövde vara med kunde man sticka dit själv och träffa kompisar.

Det var en utmärkt mötesplats för föräldrar och barn. Men så hände något. Jag vill minnas att det var i slutet sjuttiotalet parklekarna plötsligt blev utrotningshotade. Politikerna hade bestämd att parklekarna skulle läggas ner. Sakta men säkert stängdes parklek efter parklek. Barn skulle minsann inte leka helt fritt utan pedagoger närvarande. Kvinnorna skulle befrias från sina barn. Kvinnorna skulle befrias från KVINNOFÄLLAN. De hade nämligen gått i en försåtlig fälla: Att vara förälder på heltid, att vara med sina egna barn.

Denna hemska fälla skulle alla befrias ifrån. Det spelade ingen roll om man ville befrias eller ej. För politikerna visste bättre än barnen och föräldrarna själva vad barnen och föräldrarna behövde. Följaktligen försvårade politikerna för föräldrar som inte förstod sitt och sina barns bästa. Dels genom att stänga parklekar, dels genom att införa särbeskattning, men också genom att närmast maniskt propagera för förskolans förträfflighet. Alla barn behövde förskolan för att utvecklas till sociala individer. (Ni förstår hur asociala generationerna som inte gått på förskola måste ha varit!) Sist men inte minst såg man till att subventionera föräldrarnas kostnad för att ha barn i förskolan.

Att parklekarna lades ner kom förstås inte som en blixt från klar himmel. O nej! Det låg planering och ideologi bakom. Idéerna kom bland annat från makarna Myrdals sociala ingenjörskonst. Planering och implementering har huvudsakligen sossarna och vänstern stått för. Numera driver även moderater, centerpartister och liberaler den familjefientliga politiken som en del av den s.k. arbetslinjen.

De envisa 5 procenten

Nu, ungefär fyrtio år senare har ca. 95% av föräldrarna ”befriats” från arbetet med att ta hand om sina egna barn på dagtid. Föräldrar jobbar med alla möjliga jobb förutom att ta hand om sina egna barn. Målet är nästan uppnått. Men bara nästan. För fortfarande finns ca 5% som envisas med att ta hand om sina barn själva. Trots att de får en rabatt på cirka 15 000 kronor i månaden per barn, per heltid om de lämnar dem till förskolan (de flesta föräldrar känner förmodligen inte ens till att en förskoleplats kostar någonstans mellan 15 000 -17 000 i månaden per barn/per heltid.)  Trots att politikerna signalerar att deras val inte är värt en krona. För det är precis så mycket de hemmavarande föräldrarna får – noll kronor.

Skulle  föräldrar argumentera för att deras barn mår bättre av att vara hemma så spelar det föga roll, därför att staten ju vet bäst, och alla barn måste gå i förskola. Och för all del glöm inte att de måste vistas i förskolan för att bli sociala.

Att 5% av barnen fortfarande har tillgång till en förälder på heltid är ett missförhållande som sossarna tänkt råda bot på genom att helt enkelt tvinga in alla barn i förskolan. Planen är att göra det olagligt att sköta barnomsorgen själv. Där är vi snart, mycket snart. Fiffigt bytte man namn på dagis till förskola, så att betoningen hamnade på lärandet. Och lätt som en plätt kan de nu hävda att det är en del i skolgången. Barnen har i stor utsträckning blivit förstatligade. Så exproprierade man barnen från föräldrarna.

Naturligtvis finns ytterligare ett syfte med den hårdföra familjepolitiken. Barn är lätta att påverka och forma. Den som formar barnen formar samhället och de blivande väljarna.

Spisen är utbytt

Om vi för ett ögonblick återgår till den förhatliga kvinnofällan. Ingen har väl undgått att man liknat den vid att kvinnor kedjats fast vid spisen? Då bestod fällan i att kvinnor inte kunde yrkesarbeta i samma utsträckning som män. Nu är kvinnan fastkedjad med översittar-attityden hos politiker som tror sig veta bäst, och som fullständigt struntar i små detaljer som att barn och familjer är olika. Som omyndigförklarar familjens fria vilja och som beskär valfriheten för familjen.

Spisen slängdes ut men fortfarande är kvinnors valmöjligheter beskurna.

Skostorlek 40 obligatorisk

Tänk tanken att alla skoaffärer upphör att sälja olika skostorlekar, utan bestämmer sig för att alla skor man ska sälja endast ska  finnas i storlek 40. Om du nu händelsevis inte har storlek 40 på dina fötter, då skulle skorna sitta riktigt illa, och till och med kunna skada dina fötter. Inte svårt att förstå. Hur kan det då vara så svårt att förstå att alla barn, av olika skäl,  inte passar på förskolan? Hur kan det vara så svårt att förstå att det finns föräldrar som anser att barnen får sina behov av trygghet, kontinuitet och omsorg bäst tillgodosedda hos sina egna föräldrar? Det kan till och med vara skadligt för barnet att tvinga in ett barn som helt enkelt inte trivs/passar  på förskolan. En storlek passar inte alla. Skulle vi på allvar och med både hjärta och hjärna bry oss om barnens hälsa mer än politiska ideologier, så skulle valfrihet i barnomsorgen vara en självklarhet. Det är barnens behov som ska vara i fokus – inte politiska ideologier och genusteorier.

Larmet går

Larmet går men är det någon som tar det på allvar?

Vi behöver inte gissa längre, barn mår sämre idag än förut. Det märks i skolan, det märks hos Bris. När ska politiker våga göra kopplingen mellan barns ohälsa och deras behov av närvarande föräldrar? Den relation till föräldrarna som grundläggs i barndomen är extremt viktig för barnens välmående, även upp i vuxen ålder. Barndomen följer oss livet ut. Det är inget nytt. Med den vetskapen är det extra sorgligt att barns tillgång till sina föräldrar försvåras av politiska beslut. Hur högt ska larmet ljuda för att politikerna ska dra ut de ideologiska öronpropparna och lyssna?

Värdet av värderingar

Värderingar handlar om val. Det handlar om vilket värde vi sätter, medvetet eller omedvetet på olika saker. Något som vi anser har ett högt värde kommer prioriteras framför det vi väljer att värdera lägre. I Sverige har politikerna, från höger till vänster, värderat yrkesarbete framför föräldraskap.  

Följden av att prioritera ner föräldraskapet är i förlängningen en nedprioritering av barnens behov. Det är helt galet. Bakvänt. Som att bygga ett hus utan en god grund. Sprickorna  i grunden på samhällets familjepolitiska fuskbygge syns tydligt.

Spelplanen behöver jämnas ut

Vi behöver lyfta det arbete som hemmavarande föräldrar utför. Deras arbete måste erkännas som den viktiga samhällsinsats det är. För visst har det ett värde att vi får trygga barn som växer upp till trygga vuxna! Den snedvridna subventioneringen av förskolan på bekostnad av all annan barnomsorg, i synnerhet hemmaföräldrarna, är inte bara orättvis och upprörande. Den kostar också samhället i form av stress hos både barn och vuxna.  De enda vinnarna är politruker med en vision om ett samhälle där barnen förstatligats helt.

Det är hög tid att utjämna spelplanen. Barnen är inte statens egendom. Politiker ska inte och bör inte tillåtas ta makten över allt i våra liv. Särskilt inte bestämma vem som ska ta hand om barnen. Den frågan skall avgöras av föräldrarna som känner sina barn bäst.

Kristna Värdepartiet vill ge makten åter till föräldrarna.
För barnens skull.

Maria Brodd Hemmelin
Talesperson för området barnomsorg