Den palestinska befrielseorganisationen, PLO, bildades 1964 med uppmuntran av Arabförbundet. Sexdagarskriget utbröt 1967. Det hann alltså gå tre år mellan PLO:s bildande och Sexdagarskriget, 1967. Tre år som är så avgörande för att förstå att det ligger en hund begraven i det arabiska ledarskapets grund för att bilda en stat och att få fred i Mellanöstern.

Man kan än idag läsa PLO:s stadgar från 1964, som skiljer sig något från dagens stadgar, som skrevs om efter Sexdagarskriget. Ser ni – det är något med de där tre åren. Varför skriva om stadgarna efter kriget? Vad var skillnaden före och efter?

PLO:s originalstadgar är annars exakt desamma som dagens stadgar, förutom artikel 24. När stadgarna skrevs 1964 valde man att specificera exakt vad som omfattade Palestina – men också vad som INTE omfattade Palestina.

Article 24: This Organization does not exercise any territorial sovereignty over the West Bank in the Hashemite Kingdom of Jordan, on the Gaza Strip or in the Himmah Area…

Artikel 24: Denna organisation (PLO) utövar inte någon territoriell suveränitet över Västbanken, i det hashemitiska kungariket Jordanien, på Gazaremsan eller i Himmahområdet…

Från arabiskt håll gjorde man aldrig något försök att bilda en palestinsk stat på Västbanken. Den jordanska myndigheten vägrade, med motiveringen att området var deras – jordanskt. Inte heller i Egypten kom frågan upp om att bilda en palestinsk stat i Gaza. Inte nog med det. Araberna som bodde på Västbanken hade jordanska pass.

Så kom kriget 1967. När kriget var slut såg kartan annorlunda ut. Nu innefattade Israel även Gaza, Västbanken och Sinai-halvön. De människor som bodde i Västbanken blev statslösa, då Jordanien förklarade deras pass ogiltiga(!). De araber som flydde från Västbanken till Jordanien vägrades medborgarskap. Många av dem bor fortfarande i flyktingläger i Jordanien – och de är, enligt jordansk lag, förbjudna att få arbete eller att bli jordanska medborgare. Varför talar man aldrig om detta? Hur skulle det se ut om vi behandlade flyktingar likadant här i Sverige? Eller ännu värre – om vi gjorde så mot våra egna? Vad är det för tankesätt bakom detta?

Åter till stadgarna:

När vi idag läser om konflikten i nyheterna, får vi höra om ”de palestinska områdena”. Hur gick det tekniskt till när områdena blev deras? Och dessutom menar det palestinska ledarskapet att det är det största hindret för fred att judar bosätter sig i detta område – som de inte ens menade var Palestina, enligt 1964 års stadgar.

Så var ligger hunden begraven, som jag skrev om tidigare? Jo, om man jämför stadgarna från 1964 med de nu gällande stadgarna, som skrevs efter 1967, kan man konstatera en väldigt viktig sak. Den palestinska myndighetens, samt Arabförbundets, mål är att bilda en stat i det som idag är Israel. Israel skall alltså raderas från världskartan. Ingenting annat! Den enda judiska staten i hela världen skall upphöra att existera. Egypten erbjöd palestinierna att bilda en stat i Sinai-halvön (det som stadgarna menade var Palestina), men de avböjde. Varje gång något arabland försökt hjälpa palestinierna med territorium till ett bildande av en stat har svaret varit nej. Varje gång israelerna erbjudit palestinierna land mot fred, har det blivit ett nej – med ett undantag. En gång har man tackat ja till land, Gaza – men det blev inte fred, utan situationen förvärrades.

Så vad blir slutsatsen av detta? Jo, det finns ett palestinskt ledarskap, vars stadgar säger att Israel ska upphöra att existera, samtidigt som retoriken blir allt mer hätsk.

Som nu senast när President Mahmoud Abbas berättade, inför Fatahs Revolutionära Råd i Ramallah, att han inte avser att avsluta sitt liv som en ”förrädare” genom att underteckna något avtal med den judiska staten som inte lever upp till palestinska ambitioner och krav. Med andra ord menar han att man är förrädare om man undertecknar ett fredsavtal med Israel. Kraven är ju stadgarna – och där finns inget utrymme för Israel. Förräderi om man vill ha fred? Känns det här som en vettig förhandlingspartner? Nej, inte enligt mig.

Med detta som bakgrund kanske det inte är så svårt att förstå varför vår socialdemokratiska regerings utrikesminister är den enda europeiska utrikesminister som inte har inresetillstånd till Israel? Socialdemokraterna hävdar ju, av hela sitt hjärta, att det palestinska ledarskapets parti, Fatah (PLO), är socialdemokraternas ”kära systerparti” – samtidigt som Mahmoud Abbas tillåts säga saker som t.ex: ”Vi välkomnar varje droppe blod som spills i Jerusalem. Detta är rent blod, blod på väg till Allah.” Man stödjer alltså ren och skär islamism – på det judiska/israeliska folkets bekostnad.

Inte undra på att ett Facebook-inlägg, som jag skrev förra året, hittills delats över 2180 gånger. Det är nästan skickligt omdömeslöst av LO-basen, Carl-Petter Thorwaldsson, att posera med palestinska representanter, iförd deras halsduk med logotype – och framför en bild av terroristen, Yassir Arafat, samt ännu en logotyp, där Israel är raderat och ersatt med Palestina. Omdömeslöst eller okunnigt. Eller medvetet. Men då är det också anti-judiskt. Och det finns ett annat ord för det: antisemitiskt.

Patrik Tikkanen
Utrikespolitisk talesperson