Jag välkomnar #metoo-kampanjen

Två saker slår mig angående denna kampanj. ”Sanningen ska göra er fria” sa Jesus. Sanning har en befriande verkan. Kanske särskilt när det gäller smärtsamma eller skamfyllda sanningar. Jag har nu läst många vittnesmål från #metoo om tafsande, sexuella kränkningar, övergrepp och våldtäkter. Uppenbarligen är sexuella övertramp otroligt vanliga i vår kultur. Det sker på arbetsplatser, i hemmet och på offentliga platser. Ofta är det män som ”tar för sig”. Ofta utan någon synbarlig skam i kroppen. Ofta är det kvinnor som ”får finna sig” och ”acceptera” att det är ”lite grabbigt här”. Helt klart finns här ett uppdämt behov av få ur sig sanningen om obehagliga och ibland rent vidriga och kriminella handlingar. Men många har inte vågat berätta. Den som blir utsatt känner ofta skam. Därför är det oerhört bra att allt detta kommer upp i ljuset. Det är bra både för offren och för förövarna (och vissa personer är både offer och förövare). Att sätt ord på smärta och gå emot skammen har en läkande effekt.  Därför välkomnar jag och applåderar denna kampanj.

För det andra slår det mig att vi här har en gräsrotsrörelse som faktiskt tycks krocka med den ”politiskt korrekta” synen på sex. Under många år – kanske allt sedan den sexuella revolutionen på 70-talet – har vi fått höra att sex måste ”avdramatiseras”, att den ”viktorianska, religiösa, neurotiska synen på sex” bara är skadlig och gör folk olyckliga, och att man ska hitta så många och påhittiga sätt som möjligt att njuta av sex. Men #metoo-kampanjen verkar faktiskt vittna om att sex inte är avdramatiserat, och inte heller borde avdramatiseras. Sex är dramatiskt! Och när den sexuella drivkraften inte tyglas så skadar den. Kanske man kan hävda att allt handlar om bristen på frivillighet. Men jag tror det går djupare än så. Förmodligen är det mycket få av förövarna som medvetet skulle säga att ”samtycke är oviktigt”. I stort sett alla ser sig som hyggliga, respektfulla män som fördömer sexuella övergrepp. Men när kåtheten slår till – i kombination med den sexuella-frigörelse-ideologin som avdramatiserat sex – så finns inte tillräckligt med ”motkraft” för att tygla det sexuella begäret. #metoo-kampanjen har inte gått så långt att den föreslår vad som ska göras. Självfallet borde mäns respekt för kvinnor och kvinnors integritet öka. Men förmodligen krävs det en mer djupgående och starkare motkraft. Kanske den etik som de gamla grekerna förordade och som fick starkt genomslag under den kristna medeltiden, är vad som behövs: dygdetiken. Kyskhetens dygd måste kanske komma tillbaka in i vår kultur som något gott. Kyskhet är att träna sig att avstå från att följa sina sexuella begär, eftersom högre värden allt som oftast kräver det. Kärlek och respekt måste bli viktigare värden än sexuell njutning. Nu vittnar många om att sexuella handlingar ofta sker helt bortkopplat från både kärlek och respekt. Den naive sexliberalen tror att det nästan aldrig kan ske. Den naive ser sex som en nästan enbart god kraft. Kanske den ondska som många män släppt lös – just genom att slapphänt låta sitt sexuella begär styra dem – möjliggjorts just genom en stor portion naivitet. Eller ska vi kalla det moralisk blindhet. Man har inte velat se på sig själv och sin sexualitet i sådana moraliska och ”gammalmodiga” termer.  Men människor har genom århundraden varit mycket klokare än så. Man har vetat att sex kan skada – och skada på djupet. Därför målade medeltidens kristna kultur upp en bild av den ridderlige mannen, som var kraftfull både när det gällde aggression och sex, men som tränat sig i att underordna dessa drifter den högre dygdetiken. De fyra klassiska dygderna var rättvisa, vishet samt mod (som kontrollerar aggression) och avhållsamhet (som kyskhet är en version av och som kontrollerar sexuella begär). Dessa kompletterades av de kristna dygderna tro, hopp och kärlek. Dygderna går djupare än regler. Dygdetiken säger att vissa situationer är så svåra, och vissa frestelser så starka, att det krävs medveten och lång träning för att moraliska regler (som tenderar att förbli teoretiska) ska ”komma in i kroppen” och bli en del av mitt handlingsmönster. I mina ögon vittnar #metoo-kampanjen om ett djupt socialt och psykologiskt problem. Det vore naivt att tro att denna kultur av tafsande och övergrepp inte skulle behöva en djupgående motkraft – en motkraft som går på djupet både socialt och psykologiskt. Därför är jag övertygad om att den enda realistiska motkraften är en dygdetisk kultur med män som ser sin ”djuriska sexualitet” i vitögat och likt en kristen riddare beslutar sig för att besegra den. Men då måste vi förpassa den naiva sexualliberala ideologin till historiens skräphög, där den hör hemma. Kanske är denna kampanj ett första avgörande steg i den riktningen.

Mats Selander, ordförande för Kristna Värdepartiet

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.