I internationella jämförelser är Sverige ett extremt land. Vi är både ett av världens mest sekulariserade länder och ett av världens mest individualistiska länder. (Se t.ex. World Value Survey: http://www.worldvaluessurvey.org/WVSContents.jsp)

Våra kulturella värden står förstås i en nära samverkan med svensk politik. I Svenska Dagbladet skrev Madeleine Lidman och Susanne Nyman Furugård nyligen en mycket viktig artikel om hur svenska forskare och politiker blundar för vedertagna vetenskapliga fakta om barns utveckling och behov. Detta styr svensk familjepolitik på ett sätt som med stor sannolikhet skadar hela generationer av barn. Och detta inte tycks ändra sig. Det fortgår år från år.

Man kan undra hur det blivit så? Låt mig ge dig mina spekulationer om varför. Jag tror World Value Survey ger oss två viktiga ledtrådar:

1. Sekularisering

I en avkristnad (icke-religiös) kultur tror man inte särskilt mycket på ”naturgivna” rättigheter och skyldigheter. Den mänskliga naturen tros inte kunna ge någon moralisk vägledning. Idéer om att människan inte har någon ”natur” alls smyger sig också in. Kanske det främsta exemplet är queer-teorin som säger att människan saknar sexuell natur, och skapar sin sexualitet helt på egen hand. Att då påstå att människan är gjord för att vara ”mamma-pappa-barn” är att svära i den queer-teoretiska kyrkan.

Överfört på familjepolitik innebär det att barnen inte heller har någon ”given” natur, och därför antas vara ”formbara” efter vuxnas önskemål och värderingar. Att forma familjepolitiken efter vad barn faktiskt behöver (utifrån den bästa biologin och psykologin vi har tillgänglig) blir en variant av ”biologism”, något som låser in människan och definierar henne på ett sätt som inskränker hennes ”frihet”. Men då måste man blunda för all biologi och psykologi som tydligt pekar på att människobarn visst har en natur, och att vi ofta vet säkert vad barn mår bra och dåligt av.

2. Individualism

Ju mindre ”eviga värden” betyder för en kultur, desto mer kan vi anta att andra värderingar tar deras plats. I Sverige har det i hög grad blivit individualismen som fyllt det tomrummet efter sekulariseringen. Det betyder att god familjeekonomi (så att familjen kan åka på utlandssemester eller kunna betala av på villan), karriärmöjligheter (som väger tyngre än moraliska föräldrar-skyldigheter) och fria relationsval (som bryter upp barns trygga familjesituation och skapar två ensamstående föräldrar som båda måste jobba) ses som självklara rättigheter.

Med stark sekularisering blir den traditionella moralen ingen tung motvikt. Och utan moral blir pengar, självförverkligande och individuell frihet de klarast lysande ledstjärnorna för vuxnas livsval. Och då står barnen i vägen. En tidig förskolestart är då ett måste! Vår extrema kultur skapar alltså en extrem familjepolitik.

Att då (som jag gör nu) kritisera denna sekulariserade individualism och propsa på kristna (mer traditionella) värderingar kallas då för att ”moralisera” och att ”fördöma”. Detta är symptomatiskt. I denna typ av diskussioner får man sällan intelligenta svar. Istället blir man anklagad. Skälet är förstås att de traditionella värderingarna talar till folks samveten, och skapar skuld. Detta vill man utjämna genom att slunga ut motanklagelser. För meningsmotståndarna har sällan något substantiellt att säga. Tystnaden är deras bästa vän.

Därför var Lidmans och Nyman-Furugårds väckarklocka så välkommen och viktig (må de fortsätta!). Man undrar bara hur många väckarklockor det kommer att behövas innan Sverige vaknar ur denna extremt djupa förnekelsesömn.

Mats Selander, ordförande och talesperson för Kristna Värdepartiet