Därför har Kristna Värdepartiet den bästa ekonomiska politiken

piggy-2889042_1920

Alla är överens om att en fungerande ekonomi är avgörande för ett samhälle. Men vad är ekonomi egentligen?

Termen ekonomi kommer från klassisk grekiska oikos, ”hus”, och nomos, ”lag”), och betyder alltså ”lagen om hushållande av resurser”. Enkelt kan man säga att ekonomi är läran om att hantera tillgängliga men begränsade resurser i relation till den totala mängden önskemål och behov. Den svenska termen ekonomi används i vardagligt tal i mycket vid bemärkelse och kan syfta både på system för resurshantering såväl som det vetenskapliga studiet av sådana system.

Vad är det som får en ekonomi att växa? Om det handlar om att hushålla med begränsade resurser är det lätt att tänka att tillväxt alltid måste nå en absolut gräns eftersom begränsade resurser är just begränsade. Men det är ett tankefel. Tillväxt och ökat välstånd kommer alltid att ske så länge samhället presterar en överproduktion som investeras i ytterligare produktionsökning samtidigt som människor specialiserar och utnyttjar komparativa fördelar. Samma resurser kan återanvändas eftersom våra önskemål och behov ändras alltefter som den teknologiska och ekonomiska utveckling fortskrider. Tidigare hade vi behov av specialister på att laga hästvagnar, men inga behov av programmerare, idag har vi inte behov av specialister på hästvagnar, men däremot behov av programmerare. Den metall som tidigare ingick i hästvagnar används idag istället i bilar och flygplan. Exemplen på hur samma resurser återanvänds är otaliga och visar att det som hindrar tillväxt inte har att göra med begränsningen av resurser i sig utan hur resurserna används och utvecklas.

Motorn i ekonomisk utveckling är den fria marknaden. Den fria marknaden är inget som påtvingas oss utifrån. Den existerar inte i sig själv, utan består i att du och jag ingår avtal för att utbyta varor och tjänster därför att vi båda har nytta av det. Den fria marknadens effekter är en biprodukt av människors fria val. Du och jag kommer överens om priset för en vara/tjänst av den enkla anledningen att en av oss är beredd att betala ett visst pris för varan/tjänsten samtidigt som den andre är beredd att avyttra varan/tjänsten för den vinsten. En konsument är beredda att betala ett visst pris för en tjänst/vara därför att konsumenten anser att varans/tjänstens värde överstiger priset och säljaren är beredd att sälja varan för det priset eftersom vinsten överstiger produktionskostnaden eller det värde säljaren anser varan/tjänsten har för honom. Av detta följer en mycket grundläggande ekonomisk lag: nämligen att en vara/tjänst bara kan bidra till högre välstånd hos befolkningen om den för målgruppen – köparna – har ett värde som överstiger produktionskostnaden. Det betyder att det alltid är en ekonomisk förlust för oss, folket, alltså både för köpare och säljare, om en tredje part (staten) lägger sig i och bestämmer priset. De statliga subventionerna får tjänsten/varan att framstå som mer prisvärd än den är, vilket leder till en artificiell efterfrågan. Samhället, alltså vi – folket, tvingas därför att avsätta resurser via skatten för att producera tjänsten/varan, till kostnader som inte alls motsvarar dess verkliga värde. Ty det verkliga värdet hos en vara/tjänst bestäms av två saker: den mellanskillnad mellan produktionskostnad och vinst som säljaren anser vara acceptabel och det pris köparen är villig att betala för tjänsten/varan.

Den statliga inblandningen är inte bara hämmande för den ekonomiska utvecklingen utan rentav kontraproduktiv och består alltid av samma felslut: att inte räkna konsekvenserna för alla parter i samhället och/eller inte räkna de långtgående konsekvenserna. Ett bra exempel är de miljarder som slösas på olika arbetsmarknadsåtgärder som till exempel Arbetsförmedlingen ägnat sig åt (Jobb- och utvecklingsgarantin, anställningsstöd, AMS-jobb, Aktivitetsgarantin, Plusjobb, Instegsjobb, Nystartsjobb, OSA-anställning, friår, jobbklubb, särskilt anställningsstöd, beredskapsarbete, nyfriskjobb, förstajobbet). Det som händer är att massor av resurser används för att skapa artificiella jobb i hopp om att på sikt minska arbetslösheten.

Problemet med detta är inte bara att detta är ett stort skatteslöseri och att samtliga utvärderingar visat att sådana åtgärder inte alls minskar den verkliga arbetslösheten.[1] Det leder också till att antalet verkliga jobb minskar, vilket man kan förstå ut helt utan någon vetenskaplig undersökning. Gör ett enkelt tankeexperiment och tänk dig att världen bara består av 12 personer varav endast två – Kalle och Olle – är arbetslösa. De andra har jobb och resurser. En av personerna (staten) tar nu resurser av de tio andra för att dels bekosta sitt eget arbete (det vill säga arbetet att ta pengar från de andra och administrera dem) och dels för att skapa artificiella jobb åt Kalle och Olle som egentligen inte är efterfrågade utan enbart är till för att minska arbetslösheten. Det som händer här är inte bara att inga verkliga jobb skapas utan dessutom förhindras skapandet av nya, riktiga jobb. Man glömmer att de övriga nio personerna har fått mindre resurser att investera som kunde ha utvecklat deras verksamhet vilket skulle ha skapat fler verkliga jobb! En granskning visade att arbetsförmedlingen slösat bort 70 000 miljoner som till och med hamnat i organiserad brottslighet.[2] Det värsta är att detta bara är en del av skatteslöseriet och det finns inte här utrymme att gå in på ett så stort ämne.

En vanlig marxistisk myt som omhuldas av socialister är att höga skatter och en stor välfärdsstat är bra för de minst bemedlade. Men inget kan vara längre från sanningen. Höga skatter leder till sämre ekonomiskt välstånd, mindre arbeten och mindre resurser att använda till sjukvård och annat för de som har det sämst ställt. När ett land får sämre välstånd är det alltid de sämst bemedlade som först råkar illa ut.  Sverige är självt ett bra bevis för detta – oaktat alla floskler om den ”svenska modellen”.  Vi betalar över 70% i skatt(!) och trots det har vi ett nedrustat försvar, en skola i katastrofläge, ett polisväsende som inte fungerar, och socialvård och sjukvård med allvarliga problem. Den som är rik kan alltid införskaffa privata alternativ för att hjälpa sig själv, men det kan inte den som är fattig. Forskning och statistik visar i själva verket att Sveriges stora stat alltid varit kontraproduktiv för svensk ekonomisk utveckling.[3] Stora forskningsöversikter visar att det generellt gäller att ju högre skattetrycket är, desto lägre är den ekonomiska tillväxten.[4]

Vem tror du lider mest av detta, de fattiga eller de rika? De rika har alltid möjlighet till skatteplanering och skatteflykt just därför att de äger stora resurser. Det har inte de fattiga. Kristna Värdepartiet är ett parti som har ett särskilt hjärta för de svagaste i samhället och just därför är vi så mycket emot socialismen. Den ideologin är den värsta tänkbara för alla, men främst för de som har det sämst ställt. Kristna Värdepartiet baserar sin ekonomiska politik på verkligheten – att den fria marknaden består av människors val och att marknaden mellan människor mår bäst av att helt lämnas ifred från en klåfingrig stat. Problemet idag är att politiker med sina ständiga och godtyckliga, regleringar, subventioneringar, bidrag, skattehöjningar och byråkrati helt slår ut de fria marknadskrafterna, vilket inte bara motverkar den generella ekonomiska utvecklingen men också förhindrar kreativitet och entreprenörskap. De politiker vi har idag vill gärna inpränta i oss att den stora ”välfärdsstaten” gör oss oberoende och fria, fastän de höga skatterna i själva verket inte bara motverkar ekonomisk utveckling utan också gör oss livegna åt staten och beroende av byråkratiska myndigheter.

Denna insikt utesluter inte nödvändigtvis att samhället kan förse medborgare med något slags grundläggande skyddsnät. Poängen är att systemet måste ha stabila ramar, lika regler för alla aktörer och att ramarna är tillräckligt vida så att enskilda aktörers kreativitet inte hämmas. Skulle skattepengar enbart gå till de grundläggande ramarna (försvar, utbildning, polisväsende, infrastruktur, sjukvård) utan skatteslöseri och kontraproduktiva statliga styrningar så skulle ett totalt skattetryck på max 30%, till skillnad från idag över 70%, vara fullt tillräckligt för att ge bättre ramar samtidigt som det ger förutsättningar för ekonomisk frihet och tillväxt.

Summa summarum, en ekonomisk politik med mycket vida men starka ramar inom vilka det råder ren Laissez faire-ekonomi är optimalt; ett sådant system ger både trygghet och frihet och de bästa förutsättningarna för ekonomiskt välstånd. Det enda parti som driver en sådan ekonomisk politik är Kristna Värdepartiet.

andre j

André Juthe
Ekonomisk talesperson

 

 

 

[1] https://www.arbetsvarlden.se/ny-forskning-dalig-effekt-av-aktiv-arbetsmarknadspolitik/; se också; Sanandaji (2016).

[2] http://www.ifn.se/wfiles/wp/wp858.pdf

[3] http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=161101020957

[4] https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1467-6419.2011.00697.x

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.