Inbjudare Rättssäker i Sverige. Moderator: Hanne Kjöller.

Nedanstående sammanfattning för Kristna Värdepartiet är gjord av Anders Löfström.

Konferensen hade föregåtts av en begäran från förbundet för transpersoner, Transsammans, att konferensen skulle stoppas. Denna begäran hade avslagits. En motdemonstration hade då utlysts och konferensdeltagare uppmanades att lämna byggnaden via en bakväg om de behövde lämna lokalen i förtid. Senare kom dock beskedet att polisen inte givit tillstånd till motdemonstrationen eftersom begäran inkommit för sent.

Barnmedicinprofessor Jovanna Dahlgren från Sahlgrenska Göteborg inledde dagen med att tala om diagnos och behandling av könsdysfori. Hon har tidigare varit chef för barnendokrinologen vid Sahlgrenska Akademin och samarbetat med könsdysforienheterna vid 3 andra sjukhus. I dag är hon chef för Institutet för Kliniska Vetenskaper i Göteborg. Häri ingår plastikkirurgi i samband med könsbytesoperationer. Hon betonade att det saknades vetenskapliga bevis för nyttan av pubertetshämmande hormonbehandling, som däremot hade bevisats skapa benskörhet och på sikt ökad risk för blodpropp, hjärtinfarkt, diabetes och fetma.  Hon påpekade i likhet med flera andra talare, att det ofta är flickor med autism, som söker könsbyte i samband med puberteten. Hon var tvungen att avvika efter sitt föredrag för att hinna tillbaka till Göteborg, där hon samma eftermiddag skulle hålla en annan föreläsning i samband med att hon tog emot ett stort forskningsanslag. Innan hon gav sig av hann hon dock svara på en fråga från moderatorn om Socialstyrelsen stödde sig på vetenskapligt underlag när de rekommenderade könskorrigerande behandling för unga. Hennes svar var: ”Nej”. Följdfrågan var om Socialstyrelsen gjorde rätt i att godkänna sådan behandling trots vetskap om alla medicinska risker. Svaret kom på nytt: ”Nej”.

Nästa talare var barnläkare Mats Reimer som hade sin bas på en barnmottagning i Mölnlycke. Han hade börjat sin karriär som barnläkare med att tillsammans med en barnmorska undersöka 1 000 nyfödda barn med avseende på anatomiska könsavvikelser eller tveksamheter i fråga om könstillhörighet. I inget enda av dessa 1 000 fall förelåg det någon tveksamhet om barnet var pojke eller flicka.  Hans slutsats var att det endast finns två kön.

Han visade siffror om könsdysfori hos unga. Dessa visar en drastisk uppgång omkring 2015 med nedgång hos tonåringar (särskilt flickor) efter att Uppdrag Granskning uppmärksammat allvarliga biverkningar med behandlingen. Socialstyrelsen bad statens beredning för medicinsk och social för utvärdering (SBU) göra en omfattande expertutredning av all känd forskning från hela världen kring könsdysfori och könskorrigerande behandling. Resultaten visade att inga säkra slutsatser kunde dras om effekt och säkerhet av könskorrigerande behandling.

Trots detta avrådde inte Socialstyrelsen från sådan behandling, som visar tendens att öka hos unga vuxna. 

Efter förmiddagskaffet intog vänsterfeministen och författaren Kajsa Ekis Ekman talarstolen. Hon är redaktör för Parabol Press och har 2021 givit ut boken Om könets existens. Hon tog upp frågan Vem vinner och vem förlorar på den nya synen på kön? Själva uttrycket ”könskorrigerande behandling” antyder att det är något fel på den man är och den kropp man har. I själva verket är det flest unga tjejer som söker könsbyte. De påverkas oftare än killarna av sociala medier och transkommuniteter som erbjuder enkla lösningar liksom av RFSL vars inflytande i skola och vård måste ifrågasättas. Grundlögnen är att könsskillnader inte existerar annat än i ens inre. I själva verket existerar könsskillnader enbart i biologin medan män och kvinnor i det moderna samhället kan välja alla yrken och livsstilar inom de gränser som biologin sätter.

Den nya synen på kön har snarare varit reaktionär och kvinnoförtryckande än kvinnobejakande och jämlik.  

Nästa talare var Emilie Köhler som genomgått könsbyte från kvinna till man men ändrat sig och gjort resan tillbaka, s.k. detransition. Hon är känd från Uppdrag Gransknings Tranståget och har startat hemsidan detransinfo.se som samarbetar med föräldraföreningen Genid. Via hemsidan kommer Emilie i kontakt med en ständigt ökande skara av unga som påbörjat eller genomfört men ångrat och velat återställa könsbytet. 65 % av dem som genomfört könsbyte ändrade sig efteråt och blev samtidigt mer positiva till sitt ursprungliga kön. Hennes egen slutsats är att man inte ska behöva känna eller vara på ett vis sätt för att vara man eller kvinna, det är något som man bara är. 

Efter lunchen skulle barnpsykiatriprofessor Christopher Gillberg från Gillbergs Centrum och f.d. Sahlgrenska Akademin. Han är en världsberömd forskare om ADHD och neuropsykiatriska och andra störningar hos barn (ESSENCE) , som oftast visar sig redan första levnadsåret men kanske inte leder till diagnos förrän långt senare. Tyvärr kunde professor Gillberg inte närvara annat än via länk eftersom han besvärades av akut bältros. Han redogjorde dock ingående för vikten av tidig upptäckt av avvikelser som föranleder klinisk utvecklingsneurologisk bedömning. Hans och andras forskning har visat att en mängd olika avvikelser hos barn är kopplade till varandra och kan uppträda samtidigt. Eftersom könsdysfori ofta är kopplat till autism eller ADHD, kan denna störning även vara kopplad till andra problem som har förelegat sedan länge eller kan upptäckas vid en fördjupad granskning, som alltid bör förekomma innan man diagnosticerar och behandlar könsdysfori.  

Nästa talare var barnpsykiatern och chefen för Könsidentitetsmottagningen vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Angela Sämfjord. Hon talade om Unga vuxna med könsdysfori – Utvecklingspsykologiska aspekter. Orsakerna till könsdysfori kunde man finna i ett komplext samspel av biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Våld, mobbning, övergrepp, dödsfara och psykosocial belastning kunde ligga bakom. Av de som sökte för könsdysfori hade 75 % ångest, 65 % depression, 28 % autism och 28 % ADHD. Av dem som tidigt i puberteten upplevde könsdysfori blev 70–90 % nöjda med sitt biologiska kön utan behandling. Hennes slutsats var därför att man inte skulle vara snabb med åtgärder utan i första hand invänta den fortsatta identitetsutvecklingen.

Efter eftermiddagskaffet redogjorde docenten i pedagogik Anna-Karin Wyndhamn för Vad gör skolan och vad säger läroplanerna?

För 30 år sedan infördes en ny relativistisk kunskapssyn som innebar att varje individ måste ha rätt till sin egen sanning. Skolverket rekryterar i samråd med RFSL. Lärarna måste medverka till ett ”öppet samhälle” vilket medför bejakande av barn som upplever sig vara motsatt kön, icke binära eller ha djuridentitet. Alla uppfattningar måste bekräftas som lika värdefulla och det anges som en dygd av lärare att visa följsamhet och bejaka könsbyte. Objektiv sanning och tvåkönsperspektiv tillåts inte dominera över elevens inre sanning. En ny läroplan säger sig vilja ta hänsyn till elevens kognitiva utveckling. Ändå kvarstår RFSL:s dominerande roll över undervisningen och hetsen mot den som ifrågasätter det vetenskapliga underlaget för skolstyrelsens agerande i dessa frågor.

Mot slutet av dagen redogjorde advokat Monica Crusner och hennes biträdande jurist Mia Wernström för Vem tar ansvaret när det gått fel?

Vården ansvarar för diagnos, behandling och åtgärd och staten för att vårdens riktlinjer är tillräckligt vetenskapligt underbyggda. Två kvinnor som själva genomgått könsbyte och upplevde sig lurade av ensidigt positiv uppmuntran utan varningar för de svåra biverkningar som de senare drabbats av, berättade själva. Deras upplevelser gav anledning till samtal om hur man kunde ge dem upprättelse rättsligt. Inte så få klienter vill ta upp rättsprocess mot staten för att tvinga fram en ändrad lagstiftning. Eftersom detta rättsområde fortfarande är nytt och delvis outforskat kan man räkna med att en del tvister behöver gå ända upp till Högsta domstolen eller Europadomstolen för att avgöras. De som felaktigt genomgått intima och smärtsamma behandlingar tvekar dock ofta av psykologiska skäl att blotta sig inför domstol och kämpa för sin rätt till ersättning.

Dagen avslutades med ett panelsamtal där alla talare utom de båda Göteborgsprofessorerna deltog. Emilie Köhler tyckte att det vardags att sluta helt att tala om könsidentitet. Angela Sämfjord menade att det nu blivit mer stigmatiserande att vara homo än trans – därför kan en del kalla sig för transpersoner som i annat samhällsklimat skulle kallat sig homosexuella.

Anna-Karin Wyndhamn tyckte att politikerna svikit och krävde att de sätter ner foten mot RFSL i skolan.

Något för Kristna Värdepartiet att tänka på?

Anders Löfström (leg läk, med dr, barnspykiater)