Har lyssnat på sångaren och vis-kompositören Mikael Wiehe. Hans texter vittnar om en passionerad längtan efter både sanning och rättvisa. Han är tydligt vänster och samtidigt smärtsamt medveten om människans själviskhet och det hyckleri som ofta blir regel i och med att ”proletariatets diktatur” tar makten. Han sjunger om franska revolutionens ideal som i praktiken betyder noll och intet när Frankrike förtrycker Algeriet. Eller när maoisterna fördömer förtrycket i Vietnam men är tysta om Kinas förtryck i Tibet (i sången ”Som om ingenting har hänt”). Wiehe har både en politisk och en moraliskt profetisk ton och tillsammans bildar de ett spänningsfält mellan hopp och förtvivlan. För mig inkarnerar Wiehe det jag vill kalla socialismens religiösa sida. Det är en passionerad dröm om ett frihetens, rättvisans och solidaritetens rike. Det är en längtan efter himlen på jorden. Men hoppet står inte till Gud utan till politiken och till politiker (som likt Wiehe har en självisk och krävande ”gossekung” i sitt bröst – lyssna till hans sång ”Gossekungen”).

Är det något socialismens historia har visat oss så är det att människans moraliska resurser inte räcker till när det socialistiska himmelriket ska förverkligas. Förväntningarna går upp som en sol och kraschlandar i besvikelsens pankaka. Det slår aldrig fel. Socialismen i dess olika versioner (med kommunism, maoism och national-socialism som de värsta varianterna) har skördat miljoner människors liv. Och man kan fråga sig ”varför?” Hur kan så goda (nja, kanske inte alltid så goda) intentioner skapa en så förtryckande verklighet? Jag tror att svaret ligger i den religiösa nit ur vilken socialismen får sitt bränsle parat med den helt sekulariserade idén om att det är mänsklig politik som ska förverkliga detta himmelrike.

Himlen ska förverkligas med makt. Och det är bokstavligt talat ett omöjligt företag. Ett gott samhälle kan endast bäras upp av goda människor – och goda tycks vi inte kunna bli utan hjälp utifrån. Historiskt har samhällen präglade av en varm tro på Jesus och en sträng tro på omvändelsens nödvändighet varit de mest framgångsrika. När människor på den djupa religiösa nivån i själen blir brutalt ärliga med sin själviskhet, och vänder om för att söka och leva i Guds frälsande och förvandlande nåd, då och bara då finns det en verklig möjlighet att forma ett samhälle där själviskhet, girighet och korruption inte får sista ordet.

Vi lever i kölvattnet av ett sådant samhälle och vi njuter fortfarande frukterna av våra förfäders djupa fromhet. Men detta håller på att vittra sönder framför våra ögon. Och då blir socialismen på nytt en begriplig och farlig lockelse. Socialismen lovar ju ett människoskapat lyckorike utan Gud, utan omvändelse och utan att behöva dö från sig själv och utan att behöva bära sitt kors. Du får den kristna trons frukter – här och nu – utan att behöva betala den prislapp kristen tro sätter på frälsningen. Den bibliska prislappen är ju att du måste ”mista dig själv”. Men socialismen säger istället ”vinn hela världen”. Och det ska ske genom politiken. Socialismens grundbult är därför en så stor stat som någonsin är möjligt. Staten – eller proletariatets diktatur, eller socialistpartiet eller komintern eller vad det än må kallas – ersätter Guds plats i tro, tanke och känsla. Och därför måste också den rådande politiken gå i totalitär riktning. Precis som Gud har skapat allt, äger allt, råder över allt och har rätt att döma allt, så blir Staten den instans som menar sig ha rätten till all makt, alla pengar och all lydnad.

Det är därför som en kristet inspirerad politik måste insistera på en stat som inte tar – inte ens försöker ta – Guds plats i världen eller i våra liv och hjärtan. Därför är idén om en liten stat som inser sin begränsade roll som ett skelett i kroppen – en stödjande funktion för en levande samhällskropp – en kristen värdering. Den som i kristendomens namn insisterar på en stor socialistisk stat har i sin religiösa nit placerat sin tillit på fel plats. Mänsklig politik kommer aldrig kunna skapa något himmelrike – varken ett socialistiskt eller ett kristet. Därför måste en värde-kristen politik insistera på en stat som vet sin plats och som är död inför socialistiska maktambitioner. Därför är en liten stat ett kristet värde.

Mats Selander, ordförande Kristna Värdepartiet