TO BE OR NATO BE

Frågan som jag ser det är inte om vi ska gå med i Nato. Frågan är: Hur starkt försvar måste vi ha, för att ha valfriheten både att stå utanför Nato alternativt gå med i Nato? Om vi bör vara alliansfria eller fullvärdiga Natomedlemmar kokar även ned till: Hinner NATO utplacera styrkor via sjön eller via luften och utgångsgruppera innan den där enstaka veckan, enligt f.d. ÖB Sverker Göransson, har passerat och Gotland och/eller norra Norrland är taget?

Amerikanska flygstridskrafter behöver 2-4 dygn innan de kan vara i Norge. Marina styrkor behöver 8-14 dygn och gröna styrkor behöver 1-2 månader på sig innan de hinner anlöpa svensk hamn på svensk mark. I Norrland blir våra flygbaser sannolikt bekämpade. Men möjligen så är järnvägsförbindelsen mellan norska Trondheim, där USA har förhandslagrat materiel i olika bergrum, och Luleå intakt alternativt kan repareras snabbt. Göteborgs hamn kan användas, men Ryssland kan hota med att minera den. Oavsett om de gör allvar av hotet eller inte, kommer ingen att våga använda hamnen innan man har minsökt.

Det råder inget tvivel om att så länge som Baltikum kan räkna med amerikansk hjälp så kan Sverige räkna med ett amerikanskt intresse för att använda vårt territorium. Det innebär ironiskt nog att även Ryssland har intresse av att använda sig av vårt territorium. Ur det förhållandet blir det en kapplöpning om svenskt territorium. Det har traditionellt varit det starkaste argumentet för svensk neutralitetspolitik. Men då krävs det att vi kan kontrollera vårt eget territorium, och det kan vi inte i dagsläget.

Så länge som vi fogar oss i amerikanarnas lånande av svenskt territorium så har vi ingenting att frukta, annat än vårt utplånande som suverän stat. Kom ihåg den allierade ockupationen av Island under andra världskriget som ägde rum  på grund av att de allierade ansåg att den var en strategisk nödvändighet. Det är något att tänka på för alla okritiska Nato-nördar. Nato kan vara bra att formellt förena sig med, men inte till vilket pris som helst.

Varje land har unika förutsättningar i unika tider. Sverige och Finland har varnats av Kreml i förtäckta ordalag för att gå med i Nato. Vår situation kan liknas vid en tillitsövning där en person blundar, korsar armarna och faller bakåt mot en person som ska fånga upp honom i fallet. Kommer USA att fånga upp oss i vårt fall bakåt, eller kommer vi att slå i marken utan någon möjlighet att dämpa fallet?

Överingenjör Helge Löfstedt uttryckte sig så här om vår antagliga samarbetsvillighet i tidskriften Försvarsutbildaren nr tre 2014;

Problemet är väl närmast hur Sverige skall undvika att hamna i en situation där hjälpen tar sig förödmjukande former och som leder till att svenska önskemål negligeras i samband med konfliktens utveckling.

Men det är ett falskt axiom att Ryssland inte skulle ha viljan eller förmågan att angripa ett ensamt Sverige. I Georgienkriget 2008 stod ett ensamt Georgien med långt gångna planer på att gå med i NATO, mot en rysk angripare, och det ryska angreppet var planerat enligt Putins egen utsago flera år efteråt. Angreppet var en signal till USA: Vi kan här strypa tillförseln av materiel och isolera de amerikanska styrkorna i Afghanistan, så tänk inte ens tanken att utöka NATOs medlemskrets på vår bekostnad. Det finns en hotbild mot ett ensamt Sverige, ifall våra politiker säger att vi ska gå med i NATO, precis som det fanns en hotbild mot Georgien 2008.

Om demokrati får råda och folket får bestämma om Natomedlemskap så ges beslutet en legitimitet som Putin får svårt att avfärda. Vilket tror Du är farligast av följande tre nedanstående linjer:

  • Att efter inbjudan till Membership Action Plan (ett stödprogram för länder som önskar bli natomedlemmar) ansöka om Nato-medlemskap.
  • Att nästan obemärkt glida in bit för bit i Nato utan att vi för den sakens skull ansöker om medlemskap.
  • Att vara alliansfri eller bara i allians med Finland och bygga upp ett starkt svenskt försvar på egen hand.

Att gå på linje 1) kräver att vi engagerar oss i omvärlden och gör bindande utfästelser om militär hjälp till bland annat Baltikum.

Att gå på linje 2) är en naturlig följd av att Sverige bryr sig om sina små grannländer och bröder ibland annat Baltikum. Vi är beredda att hjälpa balterna även om vi inte vet hur vi ska bära oss åt i händelse av en rysk invasion av baltstaterna, och att vi är beredda att hjälpa medför att vi dras in i internationella övningar och organ som domineras av USA.

Att gå på linje 3) är en risktagning eftersom vi inte vet vad som försiggår i Putins huvud. Men vi vet att vi då inte kan räkna med hjälp från USA som ju är Natos främsta garant. Vi kan förstås vara snyltare genom att vi inser att USA och Nato nästan med säkerhet behöver använda sig av svenskt territorium som bas vid ett återtagande av Baltikum. Men ett sådant tänkande väcker förakt bland Nato-medlemmarna, med all rätt, och det kan medföra att de gör som de vill i och med Sverige. Vi förlorar alltså paradoxalt nog inflytande och självbestämmande i händelse av ett krig i vårt närområde.

Jag anser att ett svenskt Nato-medlemskap bör debatteras. Men beslutet bör lämnas i händerna på folket genom en folkomröstning, och inte i händerna på politikerklassen som ju ändå inte är insatt i någonting som har med försvaret att göra. En folkomröstning fungerar som ett extra säkerhetsnät för Sverige som stat, för det blir inte alls lika lätt för Putin att militärt angripa valda delar av Sverige ifall beslutet om Natomedlemskap är underbyggt av svenska folket.

Kanske kan vi göra som Norge och låta USA förhandslagra materiel i svenska bunkerrum? Men USA kommer kanske att ha baser i Sverige som ett krav för svenskt medlemskap. Framförallt en luftvärnsbas på någon av våra Östersjö-öar och tillgång till våra flygbaser och hamnar. USA kommer aldrig annars att hinna ingripa i Skandinavien och ännu mindre i Baltikum, innan Ryssland har svalt delar av oss. Kan USA inte ingripa i tid på våra breddgrader så är det ingen mening för oss med att gå med i NATO och vi kommer förmodligen då ändå att nekas medlemskap.

I ovanstående diagram kan man se vilken stat som är den svagaste länken i kedjan. Det är Tyskland. För min del är jag beredd, även om Sverige inte är en del av NATO, att hjälpa till att värna NATO-stater i de nordiska regionerna om de är små, som baltstaterna och Island. Men löften om militärt stöd utan att först visa att man verkligen är beredd att följa upp är inte värt mycket. Så jag skulle vara beredd, om jag var en auktoriserad statsman, att låta våra Visbykorvetter och ubåtar från tid till annan patrullera vattnen i de baltiska staterna i fredstid.

Roger Mikael Klang
Försvarspolitisk talesperson

 

Det här inlägget postades i Försvar. Bokmärk permalänken.